The Aviator

4 september, 2012 10 kommentarer

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Wild at Heart

6 december, 2011 17 kommentarer


Titel: Wild at Heart
Regi: David Lynch
År: 1990
IMDb | Filmtipset

Nyligen här på bloggen så postade jag ett gäng inlägg där jag recenserade Twin Peaks och framförallt några av David Lynchs filmer. Anledningen till att jag samlade ihop dessa inlägg var egentligen att jag för ett tag sen hade sett Lynch-filmen Wild at Heart och därför ville jag samla ihop allt i ett litet Lynchigt paket. Fast grejen var ju att jag alldeles glömde av just Wild at Heart som var tänkt som ”den stora avslutningen”. Så den recensionen kommer nu.

Mja, jag är något besviken. Den där känslan vill aldrig riktigt infinna sig. För all del, det finns en del klassiska Lynch-scener. Som t ex fågelmannen som inte gillar duvor. En fullkomligt bisarr scen.

Men jag känner aldrig riktigt för nån av karaktärerna, varken Sailor eller Lula. De är mest jobbiga. Jag vet inte varför men när jag ska tycka att det är charmigt med dessa två så tycker jag mest de är lite irriterande (om jag ska vara snäll). Jag vet inte om man ska tycka att det är nåt coolt med Sailors karatekickdans t ex. Jag säger: inte coolt.

När jag ser filmen så finner jag mig sittandes i väntan på att det ska bli så där mystiskt läskigt som i Twin Peaks, Lost Highway eller Mulholland Drive men det blir det aldrig. Så då försöker jag bara njuta av filmen ändå och mot slutet blir det bättre och bättre. Jag älskar t ex hela sekvensen vid bankrånet i slutet. Dessa scener är helt underbara, som t ex hunden som var sugen på den där handen. Typiskt Lynch och helt underbart.

Bobby Peru är en välkänd karaktär som gör entré i slutet i Willem Dafoes skepnad och han höjer filmen en aning. Vi får även se välkända Lynch-skådisar i form av Sheryl Lee, Sherilyn Fenn, Grace Zabriskie, Jack Nance och property master (rekvisitör) är Frank Silva aka BOB.

Jag inser efter ett tag att jag nog inte har sett filmen tidigare, vilket jag var helt säker på att jag hade gjort. Istället har jag förväxlat den med True Romance och det är delvis därför som jag liksom inte fattat att det faktiskt är en Lynch-film. Jag har sett Wild at Heart som en film i regi av Tony Scott.

En scen som ger mig riktiga och därmed bra Lynch-vibbar är den med Harry Dean Stanton och Grace Zabriskie. Den är underbart sjuk med ett äckligt ljudspår. Men filmen som helhet kan jag inte ger mer än en trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →