The Ballad of Buster Scruggs (2018)

Om jag inte har helt fel så är antologi-westernfilmen The Ballad of Buster Scruggs bröderna Coens senaste (sista?) gemensamma film. Nedan följer mina korta, väldigt korta, åsikter om de sex delarna och ett gemensamt slutbetyg.

The Ballad of Buster Scruggs
Jag vet inte om jag är jätteförtjust i den här blink-blink-metastilen kombinerad med rått våld. Ska man gilla Buster? Han är en rå mördare, punkt. Fast det var väl alla på den tiden?

Near Algodones
Rå våldshumor är kanske inte min grej längre, om det nånsin varit det. Galghumor, jag vet inte om jag gillar det. Bokstavligen galghumor pratar vi här. Det är samma sak med folk som misslyckas med att ta livet av sig. Hoho, haha. NOT.

Meal Ticket
Jag vet inte, en ben- och armlös man som berättar historier, ska det vara roligt? Och så byts han ut mot en huvudräknande höna. Är det hilarious eller bara sorgligt, tråkigt och utan poäng?

All Gold Canyon
Fina djur som flyr när människan kommer. Äntligen en bra kortfilm om guldvaskning och envishet.

The Gal Who Got Rattled
Den här storyn med Zoe Kazan var också bra, på riktigt. Mer av ett drama istället för rå våldshumor. Men hade den inte kunnat fått sluta lyckligt. Nåväl, detta var ändå riktigt bra.

The Mortal Remains
Här får vi mycket snack i diligens och en fin sång av Brendan Gleeson. Lite Southern Gothic-känsla också men tyvärr lite för tydlig studiomiljö.

Helhetsintrycket är att det här inte är nån av Coen-brödernas bästa filmer och det kanske är bra att de prövar sin vingar på egen hand (flyg inte för nära solen bara).