10 i topp: Filmer 2012

2012Som jag nämnde när jag gjorde min topp-10-lista över mina favoritböcker av Stephen King så fick lite blodad tand för just det här med listor. Även om jag har gjort listor tidigare så har jag varit lite skeptisk men nu mer eller mindre lovade jag att komma med årsbästalistor när det gäller filmer. Jag hade väl tänkt att komma med en lista med mina favoritfilmer från 2012 så småningom. Nu kommer den listan lite tidigare än planerat och det skyller jag på Fiffi och Henke som lurade med mig i detta listfrenzy.

Här nedan kommer alltså mina favoritfilmer från 2012. Men vänta nu? Vilket år gjordes en film egentligen? Det är en ganska klurig fråga. Ska man räkna med den första gången den visades, kanske på en ”obskyr” festival i Grekland? Eller ska man räkna med när den hade biopremiär i Sverige? Själv har jag kommit fram till att jag räknar med när den har sin biopremiär på en bredare skala världen över, och framförallt i Europa. Det må vara en ganska trubbig skala men den funkar. Om filmen i fråga har haft bred premiär (filmfestivaler borträknade) i fler än fem länder 2012 så är det en 2012-film.

Tillägg: Om den har blivit nominerad i nån kategori i Oscarsgalan så är det en 2012-film. Om den haft premiär i Sverige 2012 så räcker det för att göra det till en 2012-film.

****

10. Prometheus
Prometheus
Jag försökte se den här Alien-föreföljaren två gånger. Första gången gick min ena kontaktlins sönder. Den delades helt enkelt i två delar och föll ut ur ögat under förtexterna. Jag fick lämna salongen. Andra gången gick det bättre och jag sögs in totalt av filmen. Ni får plocka hur många löss ni vill, jag gillar Prometheus.

9. The Raid
Mad Dog
The Raid: Redemption, som den lite krystat egentligen heter, är helt galen martial arts som bara måste platsa på min lista. Förutom tokaction fick jag dessutom lära mig att indonesiska är ett vackert språk, en sorts blandning av spanska och thailändska.

8. Avalon
Avalon

Avalon är en den första svenska filmen på listan och jag har inte recenserat den än. Johannes Brost vann en Guldbagge för sin roll och det är han värd. Det är möjligt att filmen är en lite trött skildring av trötta män som försöker leva upp en sista gång men jag blev gripen av stämningen. Slutscenen med helt fantastisk musik av Johan Berthling and Andreas Söderström är trollbindande.

7. Snabba Cash II
Snabba Cash II
Här hittar vi den andra svenska filmen på listan. Precis som i Snabba Cash så är stämningen i filmen desperat. Faktum är att stämningen är än mer desperat i tvåan. Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares (of Zero Dark Thirty fame) imponerar.

6. Palme
Palme
Oavsett hur gammal man är eller vilken koppling man har till Olof Palme så tror jag dokumentären Palme är en film som man kommer att uppskatta. Det är en bild av hur Sverige såg ut under Palmes, och senare i filmen även min, uppväxt, samtidigt som det är en film om Palme själv.

5. The Master
The Master

The Master är en stor film. Den greppar över mycket och känns episk. Även rent tekniskt är det en stor film eftersom den är inspelad i 70 mm och oj vilken grej det hade varit att se den i det formatet. Nu var det vanlig 35 mm som gällde i Sverige men filmen är ändå förstås underbart vacker och förbryllande.

4. Sinister
Sinister

Jag tyckte det var en härlig känsla att se den här Sinister, och speciellt att se den på bio i en fullsatt salong där alla är på helspänn. Det var lite som att vara på tivoli och åka en superläskig berg-och-dal-bana. Bitvis hade jag rysningar i hela kroppen. Vissa scener är långa utdragna skräckuppvisningar.

3. Cloud Atlas
Cloud Atlas

Jag såg Cloud Atlas i torsdagskväll och den åker direkt in på topplistan. Hur den här filmen inte kunde få en Oscars-nominering i kategorin Bästa klippning är för mig ett mysterium. Cloud Atlas är en unik film. Det är sex filmer samtidigt men ändå en film. De tre timmarna flög fram.

2. Searching for Sugar Man
Sugar Man

Det har pratats väldigt mycket om den här filmen. För mig är det är inte en historia om Rodriguez utan en historia om hans historia ur andras synvinkel och då är det en fantastisk historia… värd en Oscar.

1. Zero Dark Thirty
Zero Dark Thirty
Det här är var min givna etta på listan och den hamnade även etta till slut (se varför i kommentarerna). Zero Dark Thirty är en film jag känner för att se om. Det är inte ofta det händer, kan jag säga. Om jag hade fått bestämma så hade den vunnit en Oscar för Bästa Film och Kathryn Bigelow hade vunnit Bästa Regi.

****

Några bubblare: Lawless, Killer Joe, Argo.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, här är några: Silver Linings Playbook, Weekend, Compliance, Les Misérables, Oslo 31 augusti, The Sessions, Amour, A Royal Affair. Det finns säkert fler och vilka dessa är hoppas jag bli påmind om i kommentarer till detta inlägg!

Vill ni ha en ännu mer nyanserad bild av 2012? Kolla in Henkes och Fiffis listor som publiceras samtidigt som min lista. Listigt, eller hur? Fler 2012-listor hittar du här: Movies – Noir, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

The Raid

Titel: The Raid (Serbuan maut)
Regi: Gareth Evans
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

En polisstyrka sitter i en minibuss på väg till ett uppdrag. Man ska fånga in Jakartas gangsterboss Tama. Enda problemet är att Tama befinner sig på översta våningen i ett höghus som bebos av Jakartas värsta skurkar. Förutom skurkar med skjutvapen har Tama även tillgång till Mad Dog (Yayan Ruhian), den kanske mest obehagligt skickliga och vrickade marial arts-skurk jag har sett på film. Polisen har Rama (Iko Uwais) som visar sig vara en fena på pencak silat, en indonesisk martial arts-stil.

The Raid är helt galen action. Jag sitter och funderar på om man är en störd person om man gillar sånt här. Det är rått våld, grovt våld. En sak man kan säga är att det inte är tråkigt i alla fall. Arbetet som är nedlagt i fajtingscenerna är imponerande. Själva historien däremot är enklare än enklast. Egentligen helt utan handling lyckas man få till en film som fick mig att sitta som klistrad. Början är en ganska lång uppbyggnad. Det tar ganska lång tid innan det hela drar igång. Under denna uppbyggnad är det ändå spännande. När det sen drar igång gör det det ordentligt.

Det är nåt med scenerna som är annorlunda. Och så det indonesiska språket som känns som en blandning mellan thailändska och spanska. Actionsekvenserna är helt galet fantastiska. Trots att det är snabba klipp ibland så ser du ändå vad händer. Allt händer liksom på riktigt, det är bara det att det är ett furiöst tempo. Närstriderna är skickligt och brutalt gjorda.

Gangsterbossens ena medhjälpare är en obehaglig typ. Han heter Mad Dog. Han fångar dig men tar ur magasinet ur sin pistol och vill göra upp med sina bara händer. Visst, det låter som en kliché men den här snubben känns helt vrickad så det blir inte en kliché.

Ungefär en minut i början samt under några sekundkorta klipp när vår hjälte Rama tänker på sin gravida fru får vi smör på det klassiska asiatiska sättet. Men det kanske är en procent av speltiden. I övrigt så är det ultravåld, även det på det typiskt asiatiska sättet. Och så regnar det också i början av filmen som det brukar göra i åtminstone sydkoreanska filmer.

Slutuppgörelsen är brutalare än brutal, och nånstans under den sista kvarten av filmen så kände jag att nu kanske jag hade fått nog av brutna ben, knivar i halsar och andra blodigheter. Det påminde lite om känslan jag fick när jag såg Ong-bak. Det räckte liksom. Men en fascinerande film är The Raid.

4-/5

The Raid går även under namnet The Raid: Redemption och den finns att se på Voddler.