Deadpool & Wolverine (2024)

Jag insåg nu att Deadpool & Wolverine inte är en X-Men-film. Det är en MCU-film. Ja, rent handlingsmässigt så är det förstås en X-Men-film, och både Deadpool 1 och 2 plus alla tidigare filmer med Hugh Jackman som Logan har varit X-Men-filmer. Men ur filmuniversumperspektiv och rent affärsmässigt är filmen, och kommande filmer med X-Men, alltså en del av Kevin Feiges fasligt seglivade skapelsesaga. Bra eller dåligt? Ja, det återstår väl att se när väl den än så länge icke namngivna X-Men-filmen under MCU-paraplyet ser dagens ljus (2028?).

Jag ska erkänna att jag var ganska skeptisk när jag satte mig ner för att bli översköljd av Deadpools (Ryan Reynolds) metahumor. De tidigare filmerna om Wade Wilson har jag inte uppskattat speciellt mycket. De är helt ok men inte riktigt min kopp te. Däremot har jag alltid gillat Hugh Jackman som Wolverine så det fanns hopp ändå.

Kombinationen Ryan Reynolds och Hugh Jackman som Deadpool och Wolverine visade sig vara rena jackpotten. Jackmans vresige och buttre Logan är en perfekt motpol till Reynolds ordbajsande clown. Deras motsatser attraherade mig. Allt eftersom filmen rullade på upptäckte jag att jag gillade den mer och mer. Jag var underhållen och jag tror att jag till och med skrattade högt rakt ut i min ensamhet. Det är ett gott betyg.

Vad handlar filmen om? Ingen aning, och jag tänker inte läsa på på Wikipedia. Det är nåt med en massa universum som håller på att kollapsa och av nån anledning så är det upp till Deadpool och Wolverine att återställa ordningen. Bl a med hjälp av världens fulaste hund, som tydligen var äkta och inte en cgi-skapelse.

Det förekom en kvinnlig skurk vid namn Cassandra (Emma Corrin) som jag inledningsvis inte tyckte hade speciellt mycket karisma, något som krävs om man ska lyckas att gestalta just en skurk. Men hon växte även hon. Kanske beroende på att hon såg ut som Max Schrecks Nosferatu eller Tom Hardy som Jean-Luc Picard-klon i Star Trek: Nemesis.

Troligen gillade jag filmen eftersom jag sett alla X-Men-filmer och alla MCU-filmer och kanske insett att när man gjort det så återstår det nästan bara ironi och humor. Det är kanske den enda vägen kvar med den här typen av superhjältefilmer. Är det så att Logan var den sista riktigt seriösa men som ändå lyckades fullt ut?

Slutligen blev jag tokig av att inte komma på vem som Channing Tatums rollfigur Gambit lät som. När väl den polletten trillade ner var tillfredsställelsen enorm. Det var ju samma cajun-brytning som Eduard Delacriox (Michael Jeter) hade i The Green Mile.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Real Steel


Titel: Real Steel

Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.