Maestro (2023)

29 januari, 2024 8 kommentarer

Maestro lockade mig inte speciellt mycket men så är ju en biopic aldrig speciellt lockande. Den var dock en snackis och med i Oscars-racet så det kändes självklart att kryssa den.

Filmen inleds med att Leo på gamla dar sitter och spelar piano och blir intervjuad för ett tv-program. Jag måste säga att ålderssminkningen var imponerande. Det kändes att den läderartade huden hade varit med en del och även varit med om en hel del cigaretter.

Just hur man fångat Leos utseende under de olika tidsperioderna som filmen utspelar sig var för övrigt klockrent.

Efter den korta inledningen (i färg) hoppar filmen tillbaka i tiden och blir svartvit. Jag minns inte om man även lekte på andra sätt med formatet (bredbild, 4:3, osv). Kanske.

Regissör Bradley Cooper leker på flera sätt rent visuellt. Det finns inslag av magisk realism när vi förflyttas från en plats till en annan på ett sömlöst sätt. Snyggt.

Maestro fångade tyvärr inte mig. Jag är inte speciellt förtjust i Bernsteins musik. Skådespeleriet i filmen är för bombastiskt, för teatralt. Det är skådespeleri i kubik, som gjort för en Oscarsjury. Jag känner mig inte heller intresserad av nån av rollfigurerna, vilket kanske har med skådespelarstilen att göra.

En detalj jag gillade var dock hur filmen såg ut. Det är en filmfilm, helt klart. Familjen Bernsteins villa och omgivande marker var attraktiva, speciellt den där mysiga altanen. Där skulle man kunna spendera en weekend.

Slutbetyg till Maestro: helt ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The School of Rock (2003)

11 november, 2020 2 kommentarer

Veckans mitt-i-veckan-film blir precis som i söndags en film som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2003. Festivalen brukar ju ha s.k. surprisefilmer, filmer som visas utan att publiken vet vad det är för film. Jag minns att det brukade vara rätt kul att spekulera i vilken film det skulle bli. Jag kan bara minnas att jag gått på surprise-filmen tre gånger. Första gången var det alltså The School of Rock (eller School of Rock som den heter, men man hade hunnit göra klart titelsekvensen innan man kom på att man skulle ta bort The). Andra gången var det den i mina ögon oerhört överskattade Brick. Tredje gången blev det en nitlott igen då filmen var Mud. En riktigt bra film men jag hade redan hade sett den under Malmö Filmdagar.

The School of Rock var en positiv överraskning(sfilm). Jack Black? Jag har typ bara sett honom i Mars Attacks!, några klipp från High Fidelity och i en Tenacious D-video tidigare. Så i och för sig vet jag hur han är men jag har inte hunnit tröttna på honom vilket man kanske kan göra, eller? Hur som helst, jag tyckte det här var en hur skön film som helst. Black är ju hur rolig som helst. Varningsflagg brukar hissas när det är frågan om amerikanska komedier med barn men här funkar det verkligen. Joan Cusack är skön som den stela rektorn på skolan. Hon har ett lustigt sätt dricka öl på måste man säga, som att det är en kopp te hon tar en sipp ifrån. Det är skön musik måste jag säga även om jag inte är en rocker. Jag skrattade eller satt och log hela tiden och det är ett gott betyg. Jag mådde bra helt enkelt, och det är poängen med en sån här film, tycker jag. 4/5!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Komedi, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2003 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

A Million Ways to Die in the West (2014)

3 juni, 2014 17 kommentarer

MustaschPrrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.

Jag är inte så bekant med Seth MacFarlane. Det jag kände till innan jag slog mig ner på Rigoletto för att se hans senaste film var att han ligger bakom tv-serien Family Guy, en film om den talande teddybjörnen Ted samt att han var värd på 2013 års Oscarsgala.

Filmen inleds pampigt med en ändlös följd av vackra panoramabilder på de klassiska westernbergen. Ni vet hur de ser ut. Än så länge är det inget som skvallrar om att det här är en komedi eller parodi. Här hade jag faktiskt väntat mig nåt litet skämt. Att man under förtexterna twistat till det lite kring de bilder man visade. Men det enda som stack ut var att förtexterna pågick i vad som kändes en evighet.

Sen börjar filmen och vi får träffa vår (anti)hjälte, fårfarmaren Albert Stark (MacFarlane), precis när hans flickvän (Amanda Seyfried) inser att Albert är en fegis och att deras förhållande inte kommer leda nån vart. Hon hookar istället upp med mustaschprydde Doogie Howser (sorry, jag kan inte se Neil Patrick Harris som nån annan än Dr Howser).

Alberts liv tar en vändning till det bättre, eller åtminstone det oväntade, när Anna (Charlize Theron) anländer till hålan i Arizona. Albert blir förtjust i Anna, och Anna i Albert. Vad Albert inte vet är att Anna är gift med revolvermannen, mannen utanför lagen, hårdingen Clint (Liam Neeson). Kaktusarna darrar.

Jag gillade en del av skämten. A Million Ways to Die in the West är hyfsat underhållande. Det är aldrig tråkigt, även om den är lite för lång förstås. Måste alla filmer klocka över två timmar nu för tiden? Det är låg nivå på skämten, under bältet. Kiss, bajs, sex, sperma, får som kissar, mustaschprydda män som bajsar i cowboyhattar. Men om man skrattar eller tycker det är roligt så skulle jag säga att det är hög nivå.

Filmens humor är inte riktigt min typ av humor så jag skrattade inte så mycket. Skämtet om att prostituerade Ruth (Sarah Silverman) inte vill ha sex… med pojkvännen Edward (Giovanni Ribisi) innan äktenskapet dras två gånger för mycket.

En sak som störde var idioten bredvid som satt och fipplade med mobilen stup i kvarten (eller snarare tre gånger per kvart) under filmens inledande halvtimme. Han försökte dölja ljuset genom att hålla handen framför skärmen men det gjorde egentligen saken värre eftersom det visade att han visste att han gjorde fel men ändå så gjorde han det. Idiot.

Ytterligare en detalj som jag tror störde en hel del var att jag hade sett filmens trailer två gånger. Många av skämten hade jag alltså redan sett och när de var dags för dessa i filmen så blev ju givetvis effekten betydligt sämre. Satans trailers. Ta bort dem.

Många delar av westerngenren driver man givetvis med. Slagsmålen i saloonen, hästparkeringen utanför saloonen, bordellerna, pistolfajterna, indianerna, ja, det mesta. Jag tycker ändå inte man får till en riktigt skarp parodi. Kanske skulle man se Mel Brooks Blazing Saddles för att se om den är bättre? Bäst tyckte jag nästan var när man drev med hur stora ögon Amanda Seyfried har, och det har ju inget med westerngenren att göra. Kanske MacFarlane inte riktigt visste vilken typ av film han ville göra?

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tomsep

Filmen sågs i samarbete med Henke som också skrivit om filmen. Sen tidigare har även Fiffi och Christian delat med sig av sina åsikter.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,