Kingdom of the Planet of the Apes (2024)

10 maj, 2025 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Kingdom of the Planet of the Apes följer nu.

Mja. Vi kastas in i handlingen utan att riktigt förstå vad som pågår. Det finns brister i världsbyggandet. Det är mycket att ta in. Vad är det som gäller i denna apvärld? Samla in ägg från rovfåglar, föda upp fåglarna som sen fångar fisk åt aporna.

Språket, en blandning av teckenspråk och tal. Gorillor = elaka? Människor = echoes?

Jag gillar ändå miljöerna med övervuxna mänskliga lämningar. Sånt kan jag inte motstå.

Caesar, huvudapan från de föregående filmerna men död sedan länge i den här filmen, och hans falska arvtagare Proximus Caesar får tankarna att gå till romarriket. D’oh.

Apor kan tydligen inte läsa. Människor används av aporna för att de kan läsa. Böcker är viktiga. Ja, kunskap är ju viktigt.

Det är lite jobbigt med Noas ständigt intensiva ansiktsuttryck. Noa är vår schimpans i huvudrollen. Men det är väl så apor funkar antar jag. Att vara subtil finns inte i deras verktygslåda.

Det är för mycket cgi-känsla. Förstås. Men jag gillar postapokalypskänslan. Förstås.

Det är som att se två filmer, den om aporna och den om människorna. Kanhända är jag snäll i betygsättningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Så här tyckte jag om de tre första filmerna i serien:

Rise of the Planet of the Apes
Dawn of the Planet of the Apes
War for the Planet of the Apes

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Maze Runner: The Death Cure (2018)

10 juli, 2022 4 kommentarer

Enligt postern handlar det fortfarande väldigt mycket om att springa…

Då går jag… springer jag äntligen (yeah, right) i mål med den här filmserien. Den tredje och asvlutande delen har fått titeln Maze Runner: The Death Cure. Tidigare i trilogin har vi sett The Maze Runner och Maze Runner: The Scorch Trials. Hehe, vilka dramatiska undertitlar det ska vara då! Bränder, död och prövningar.

Hur mycket jag än gillar postapokalyptiska miljöer så tycker jag att det här blir cgi-fult. Det blir kliniskt och plastigt och känns inte på riktigt. Känslan som jag vill ha försvinner. Men sen kastas vi direkt in i en riktigt bra actionsekvens. Våra hjältar ska frita sina vänner från ett tåg, och det är ju sen gammalt att tåg på film alltid är bra. Här bjöds vi på riktig action, riktiga bilar och det såg farligt ut på riktigt. Jag menar det, på rikigt.

Rollfigurerna från de tidigare filmerna ska presenteras på ett utstuderat vis. Man ska förväntas reagera: ”Oj, vad coolt, det är ju Thomas (Dylan O’Brien) från de tidigare filmerna!!!!”. Hehe, det blir lite fånigt. Det är ju liksom inte Darth Vader-nivå vi pratar om här. Det var samma sak när The Jerk dök upp igen. Det framställs som att det är världens coolaste grej. The Jerk är namnet jag gett på rollfiguren som spelas av Will Poulter (som ju är en riktig jerk även i exempelvis Midsommar, och även i Narnia-filmerna när jag tänker efter).

Men det här var överraskande bra! Förutom inledningen är det filmat i verkliga miljöer med ganska tät action. Jag fick bitvis lite Fast & Furious-känsla. Tågsekvensen påminde inte så lite om Fast Five och även en annan del av filmen där man lyfter en buss över en hög mur med en lyftkran för tankarna till F&F.

Apropå den där muren så är det en mur som separerar två typer av människor. Innanför muren har vi The Last City och friska och välmående människor. Utanför muren har vi desperata och sjuka människor som vill bli insläppta. Hmm, jag anar en samhällskommentar här? Kanske inte subtilt direkt.

Maze Runner: The Death Cure är lite för långdragen, lite för lång, men jag förvånar ändå mig själv och ger den en stabil trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,