Molly’s Game (2017)

Aaron Sorkin gjorde mig inte speciellt glad i och med hans senaste film som regissör, The Trial of the Chicago 7. Debuten, biografifilmen/BOATS:en Molly’s Game är betydligt bättre i mina ögon.

I mitt huvud klumpar jag ihop Molly’s Game med Miss Sloane. Även om Sorkin inte är inblandad i den senare så är bägge filmerna dialogdrivna thrillerdramer och har Jessica Chastain i huvudrollen som en slipad kvinna som hamnar i klammeri med rättvisan.

Poker är nog inte min grej men det var ändå kul att få inblick i en värld jag inte kände till så mycket om. Kändisar betalar tydligen stora pengar (till såna som Molly) för att få spela poker med varandra om storkovan.

Jag gillar filmen. Den är smart. Den har en smart dialog (nähä!). Vi bjuds på diskussioner om juridik och fina rättegångsscener. Kan det vara Sorkin själv som skrivit manus, tro?

Möjligen känns det att det inte en sån som David Fincher som regisserar. Det är inte nåt cinematiskt guld utan mer som en normal tv-serie. Ändå gillar jag det här så pass mycket att det blir en fyra.

Två bra saker till: jag gillar att man under eftertexterna inte visar bilder på den riktiga Molly Bloom (det behövs inte, en spelfilm är en spelfilm, inte en dokumentär) + Idris Elba (Stringer Bell från The Wire, yay!) spelar Mollys advokat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Rättelse: The Trial of the Chicago 7 är inte Sorkins senaste film som regissör. Det är istället Being the Ricardos.

The Trial of the Chicago 7 (2020)

Tidsperioden som The Trial of the Chicago 7 skildrar är härlig. Ja, på film i alla fall. Amerikansk 60-talshistoria på vita duken är nåt jag nästan alltid uppskattar.

Den här gången är det Aaron Sorkin som ger sig på en film baserad på verkliga händelser från slutet av 60-talet. Ämnet och Sorkin, det borde ju borga för kvalitet. Men det här visade sig tyvärr inte vara speciellt bra. Det ska vara ett rättegångsdrama men känns snarare som en rättegångsfars.

Allt är överdrivet. Eddie Redmayne pratar med överdriven amerikansk accent. Sacha Baron Cohen pratar med överdriven Boston-dialekt. Domaren är överdrivet maktgalen. Perukerna är överdrivna. Referenserna till vår samtid är överdrivna. Nej, filmen kändes inte realistisk utan snarare som att en radda skådisar lajvar upplopp och rättegång klädda i utstyrslar från Butterick’s.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om ni inte sett filmen så kan ni skippa det. Kolla istället in det här klippet när tre av de åtalade (David Dellinger, Jerry Rubin and Abbie Hoffman) håller presskonferens efter att de blivit åtalade (för att konspirera och passera statsgränser i syfte att skapa upplopp). Det är fascinerande hur Dellinger verkligen sticker ut i sammanhanget men ändå är på samma sida som Rubin och Hoffman. Dellinger spelas för övrigt utmärkt av favoriten John Carroll Lynch i filmen.