We Want the Funk! (2025)

2 oktober, 2025 2 kommentarer

Alldeles nyligen fick jag reda på att P3 Soul (eller Soul Corner som programmet hette från början) med radiolegendaren Mats Nileskär (rösten!) i somras släppte 6 avsnitt om Parliament-Funkadelics bandledare George Clinton aka Dr Funkenstein aka Starchild aka The Lollipop Man aka the Long-Haired Sucker.

Över 10 timmar om funk! Jag har inte lyssnat än och jag tror en hel del är gammalt material som jag redan tagit del av. Men det är givetvis obligatorisk lyssning för mig.

Obligatorisk tittning för mig var det att se PBS-dokumentären We Want the Funk! som släpptes i våras. När Mats Nileskär spenderar 10 timmar på enbart George Clinton och Parliament-Funkadelic så ger sig den här dokumentären på att under endast 82 minuter försöka svara på frågan ”What is funk?”. Det var för övrigt den första frågan som Nileskär ställde i en av sina (sju!) intervjuer med Clinton.

Om jag minns rätt så svarade Clinton ”Whatever you want it to be”. Vad ger dokumentären för svar? Ja, det är svårt att säga men man försöker i alla fall förklara hur funkmusik funkar (bokstavligen). Begreppet The One är viktigt. ”Everything Is On The One”.

En som blir intervjuad svarar: ”Well, it’s funky. But beyond that, I don’t know if I can describe it. But when you hear it, you know what it is. And, perhaps more importantly, you know it when you feel it.”

Haha, ja, rather flummigt.

Vi får höra om James Brown, givetvis. Det blir inte mycket funkigare än så. Om Sly and the Family Stone, förstås. Vi får höra George Clinton (helt otroligt att han överlevt så många av sina artistkollegor; snubben är född samma år som min pappa!) och Questlove (som gjort favoritdokumentären Summer of Soul) prata om funk. En annan talking head är David Byrne som hämtat mycket inspiration från Parliament-Funkadelic.

Dokumentären kommer mot slutet in på new wave och Afrobeat (Fela Kuti) och nu börjar det kanske kännas att man har tagit på sig lite för mycket på en så kort speltid. Det skrapas bara på ytan och funk-fokuset tappas lite. I slutändan är det ändå en sevärd dokumentär, som tyvärr verkar ha försvunnit från YouTube där den fanns tidigare. Själv såg jag den på PBS men där krävs nu nån form av PSB Passport som man behöver betala för (tror jag).

För mig står, förutom att lyssna på P3 Soul-avsnitten, tre andra musikdokumentärer på tur:

Sly Lives! (om Sly Stone på Disney+)
Sunday Best (om Ed Sullivan på Netflix)
Stop Making Sense (”världens bästa konsertfilm” bl a på Cineasterna)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bootsy Collins förklarar och visar vad The One är

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Funkadelic, Musik, P-Funk, Parliament, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Summer of Soul (2021)

19 maj, 2023 4 kommentarer

Billy Davis Jr och Marilyn McCoo från The 5th Dimension reagerar på sig själva

Summer of Soul är en musikdokumentär som kom till på ungefär samma sätt som månresedokumentären Apollo 11. Båda bygger nämligen på filmmaterial inspelat under sommaren 1969 som sen föll i glömska och hamnade i ett arkiv i en källare. Många år senare återupptäcks filmrullarna och sätts ihop till två underbara dokumentärfilmer.

Summer of Soul skildrar en musikfestival i Harlem, New York (the Harlem Cultural Festival) som ägde rum under the summer of ’69 med artister som Stevie Wonder, B.B. King, Mahalia Jackson, Nina Simone, The 5th Dimension, Gladys Knight & the Pips, Mavis Staples, Sly and the Family Stone och The Chambers Brothers.

Inledningen av Summer of Soul var inte klockren. Jag tycker inte vi får fokus på varken musiken eller politiken. Filmen hoppar mellan de båda ämnena på ett rörigt snarare än smart sätt.

En bit in tar dock musiken helt över, i alla fall för mig, och jag sveps in i filmen och häpnar inför kraften i musiken. Vi bjuds på en rad olika stilar av svart musik: rock, pop, soul, R&B, funk, jazz, blues och gospel.

Mycket gospel blir det, och jag trodde inte jag gillade gospel egentligen. Men här var det nåt med rösterna från Mahalia Jackson och Mavis Staples som gjorde att jag började gråta. Det där händer ibland: att jag börjar gråta i princip enbart av en röst. En gång det hände var när jag såg Lisa Ekdahl på Stockholm Jazz Festival på Skeppsholmen i början av 2000-talet.

The Chambers Brothers är med, helt okända för mig, och de påminner en del om tidiga Funkadelic (funky rock, typ). Det är lustigt det där. Jag känner till ett visst gammalt band (Parliament-Funkadelic i det här fallet, mitt favoritband) och tror kanske nånstans att de är unika men de är ju ett resultat av sin samtid. P-Funk har även, främst i Parliaments skepnad, använt sig en hel del av gospel i sina sånger men twistar ofta till det så att det handlar om rymdvarelser snarare än om Gud.

En briljant grepp filmen använder sig av är YouTube-fenomenet ”reaction videos”. Man låter två medlemmar av The 5th Dimension för första gången titta på filmerna från sin egna spelning på festivalen. De blir berörda när de minns tillbaka. The 5th Dimension gjorde pop som the black community tyckte var för vit. Här får de spela inför en svart publik som älskade dem.

Apropå det här med vitt och svart så var nog Sly and the Family Stone en föregångare. Sly hade i sitt band kvinnor (som spelade trumpet!) och vita snubbar som spelade trummor och sax. Tydligen var detta inte vanligt på den här tiden. Jag noterade även att The Chambers Brothers hade en vit trummis. Music unites. Ja, jag tror faktiskt det. Eller hoppas. I’m a softy.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 5, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Black Power Mixtape 1967-1975

21 juni, 2011 3 kommentarer

Black PowerThe Black Power Mixtape 1967-1975 är en snyggt gjord dokumentärfilm med fantastiska gamla 60- och 70-talsbilder från svenska nyhetsreportage om de svartas kamp för rättigheter i USA. Vi får möta ledarfigurer i Black Power-rörelsen som bl a Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, Angela Davis. De och det amerikanska samhället gestaltas av svenska ganska naiva journalister. Det blir intressanta intervjuer och reportage som är kul att se i efterhand.

Angela Davis (i afro på bilden) får en fråga av den då ganska unge svenske reportern Bo Holmström om varför man använder våld. Hon håller en lång utläggning och trycker ner Holmström i skorna med vältaliga ord berättade med inlevelse. Just detta klipp finns att se här. Den bombning som Davis pratar om är en KKK-bombning av en kyrka i Birmingham, Alabama 1963. En parentes, men nåt som skulle kunna bli en film, är att en av bombmännen dömdes för dådet så sent som 2002.

Den andra scenen som sticker ut är när en ung ung tjej intervjuas om prostitution och droger. Här blir det gripande, sorgligt och äkta.

Bilderna vi får se kommenteras av några nutida kända svarta personer men även av några som var med när det begav sig (som t ex Angela Davis). Soundtracket, av bl a ?uestlove från The Roots, är bra (vilket filmtiteln skvallrar om) men tyvärr har man återanvänt en viss låt om och om igen vilket blir lite tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här finns ett klipp där Göran intervjuas om The Black Power Mixtape. Nu blev jag riktigt sugen på att se hans Leila K-dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much. DS.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,