Pink Floyd The Wall

Titel: Pink Floyd The Wall
Regi: Alan Parker
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Pink Floyd, detta prettoband. 1982 kom filmen som baserades på albumet The Wall. En film som brukar kallas världens längsta musikvideo.

Filmen är regisserad av Alan Parker (Mississippi Burning, Midnight Express) och med manus av Roger Waters, som väl var den kreativa kraften när det gäller texter i supergruppen Pink Floyd. Bob Geldof (Mr Live Aid) spelar den utbrända rockstjärnan Pink som sitter inlåst på sitt hotellrum och tänker (läs: yrar) tillbaka på sitt liv. Vad vi får se blir en kavalkad av surrealistiska bilder som skildrar Pinks vrickade psyke. Man skulle nästan kunna kalla det för en experimentell konstfilm.

Det första jag tänkte på var faktiskt fotot, som påminde mig om bröderna Coens debut Blood Simple. Filmfotografen har använt ljus och skuggor, speciellt i personers ansikten, på ett liknande sätt. Mycket snyggt. Hela filmen är för övrigt väldigt välgjord och ambitiös. Sen känns det väldigt brittisk. Tänkte en hel del på några andra brittiska filmer, som A Clockwork Orange, O Lucky Man!. Jag fick lite samma känsla: just det där brittiska – stelt på nåt sätt men med nåt mörkt under ytan – och så dessa fulsnygga miljöer. Hmmm, det är nåt speciellt och helt annorlunda jämfört med amerikanska miljöer.

Jag gillar det mesta av musiken. Jag äger själv två väldigt bra skivor av Pink Floyd, nämligen The Dark Side of the Moon och Wish You Were Here. The Wall innehåller inte riktigt lika bra musik men helheten tillsammans med bilderna blir bra. Filmens problem – eller snarare mitt problem med filmen – är att det inte finns nån handling. Det ska det heller inte göra, det här är en sorts konstfilm som skildrar vad som försiggår i Pinks hjärna, men i längden blev det jobbigt att hålla fokus och intresse.

Bitvis är det dock riktigt bra. I filmen finns skarp kritik mot det brittiska skolsystemet (liksom i Lindsay Andersons If….). Eleverna blir stöpta i samma form och förvandlas till själlösa robotar verkar Roger Waters vilja säga. Uppmaningen är istället: Tänk själv, var dig själv! Samtidigt finns det en annan poäng här. När Pink tagit sig ur skolan och lyckats skapa sig en framgångsrik karriär så känner han till slut att han själv tagit den diktatoriske rektorns roll. Elever är nu utbytta mot fanatiska fans som lyder minsta vink från den store rockstjärnan. Så mycket var alltså det här med att tänka själv värt. Pink gillar inte sin egen roll längre och känner sig som en tom bluff. Ett annat återkommande tema är Pinks frånvarande pappa, som dog i andra världskriget (precis som Roger Waters egen pappa).

Filmen är sevärd men inte klockren på nåt sätt. Det finns en hel del animerade sekvenser som kändes lite svaga, och för långa. Epitetet ”världens längsta musikvideo” stämmer rätt bra faktiskt. En vanlig musikvideo brukar vara runt 5 minuter, så det är ju ganska naturligt att det är svårt att tota ihop en musikvideo i långfilmsformat som håller hela vägen. Det blir liksom för mycket av det goda. En något komprimerad best of-version hade varit bättre tror jag. Nåja, filmen funkar hyfsat och får godkänt, men inte mer.

3/5

Även Jessica har skrivit om och framförallt gillat filmen.