Star Trek: Section 31 (2025)

17 maj, 2025 2 kommentarer

Jag har sett all things Star Trek inklusive den (obskyra?) animerade serien från 70-talet som för övrigt är helt underbar. Därför var det självklart att jag skulle slå mig ner i tv-soffan och se Star Trek: Section 31 trots att jag inte hört nånting gott om den.

Filmen är en spinoff på den mediokra, nej, i slutändan till och med dåliga, serien Star Trek: Discovery. Michelle Yeoh spelar Philippa Georgiou som kommer från ett alternativt universum där hon var en elak kejsarinna över världsrymden. I det primära universumet är hon nu nån form av chef på en rymdstation som är som en Finlandsfärja där diverse underhållning och förströelser erbjuds.

Philippa värvas av Section 31 som är en hemlig organisation inom Starfleet på hemligt uppdrag. Tillsammans med en grupp andra brokiga individer blir hon en del av ett ragtag team som ska rädda universum från totalförstörelse pga ett vapen som möjligen har en koppling till Phillipas förflutna och gamla spegeluniversum.

Det låter kanske lite intressant och spännande det här. Alternativa universum kan ju vara ett lockande koncept. Och det funkade ju i originalseriens härliga ”Mirror, Mirror” med Spock i getskägg. Men här… nja. Star Trek-känslan är som bortblåst. Inga intressanta idéer behandlas. Det hade kunnat vara vilken annan sf-action-rulle som helst. Filmmakarna har lånat från alla möjliga andra filmer (Star Wars, Guardians of the Galaxy, Mission: Impossible) men effekten är att allt blir urvattnat snarare än berikande.

Saker vi sett förr löser av varandra. Vi har en förrädare i en grupp och det är givetvis den som man minsta anar att det ska vara. Vi har en film som är indelad i namngivna kapitel. Oj, vad coolt. Not. Tarantino ringde och undrade vart hans koncept tagit vägen.

Om jag ska nämna en liten positiv detalj så är det att vi får lite Agatha Christie-vibbar i form av ett mysterium som vår grupp måste lösa. Typ en variant på ett låsta rummet-mysterium eller i alla fall ett mysterium med en liknande känsla.

Ett grundproblem är att vi ska försöka gilla en huvudperson, Philippa, som i ett tidigare liv i ett annat universum var en ondskefull tyrann som släckte miljoner med liv för nöjes skull. Nu ska hon framstå som cool och badass men det funkar inte. Så är det bara. Jag vet inte varför jag inte delar ut en etta men det är väl för att det ändå är Star Trek även om det inte är min Star Trek.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Kick-Ass

15 april, 2012 20 kommentarer


Titel: Kick-Ass
Regi: Matthew Vaughn
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Kick-Ass är superhjältefilmen som inte är nån superhjältefilm. Eller vänta, det kanske är en definitionsfråga. Serienördgrabbarna i filmen diskuterar vem som egentligen har rätt att kalla sig superhjälte. För att vara superhjälte bör man ju ha superkrafter kan man tycka. Men vänta, Lädderlappen han är ju bara en vanlig snubbe som är rädd för fladdermöss. Visst, han har en massa dyra gadgets och det är tydligen det som kvalificerar honom till att få kallas superhjälte.

Skolkillen Dave i filmen bestämmer sig plötsligt för att bli superhjälte. Han beställer en dräkt via nätet, går ut på stan för att slåss mot drägget, typ de lokala väskryckarna. Varför vill han bli superhjälte? Ja, förmodligen för att bli cool och få brudar. Som t ex Sofia skriver så känns Kick-Ass ibland som en skruvad version av American Pie och det var ganska tröttsamt.

Ungefär samtidigt som Dave blir Kick-Ass så träffar vi på far (Nicolas Cage) och dotter (Chloë Grace Moretz) Macready när dottern tränar sig på att bli skjuten i bröstet… med skyddsväst på är väl bäst att tillägga. Pappa Macready lär upp sin dotter om allt som har med vapen och våld att göra. Efter vilken agenda familjen Macready jobbar är till en början oklart men att det har nåt med gangstern Frank D’Amico (Mark Strong) att göra står klart. Dave/Kick-Ass kommer även han att trassla in sig med både far och son D’Amico.

Så här efteråt och framförallt efter all hajp som varit kring filmen så är det bara att konstatera att jag blev lite besviken. Vi tar det bästa först: Hit-Girl kickar gangsterstjärt så det står härliga till. Hon är en fruktansvärt grym och annorlunda karaktär. Ibland är det nästan så att det blir för mycket. Det är inte en barnfilm det här direkt. Eller inte alls snarare. Body counten är hög. Varken Hit-Girl eller Big Daddy tar några fångar. Om du är gangster så dör du. Jag vet inte, är det verkligen superhjältebeteende? Det känns snarare som The Punisher-beteende. Nej, den enda som möjligen försöker vara superhjälte är väl Kick-Ass. Hit-Girl och Big Daddy är snarare desperata hämnare.

Det är nåt med humorn i filmen som inte går hem hos mig. Jag har lite svårt för collegefilmshumorn som jag tycker förekommer. Nördiga grabbar som försöker få ihop det med snygga tjejer i skolan. Det känns väl så där spännande. Den intressanta historien är ju den med Big Daddy och Hit-Girl. Hela Dave-historien och hans krångel med sin tjejkompis Katie (Lyndsy Fonseca) är mest tröttsam.

Filmen är sevärd och snyggt gjord men jag tycker den är lite spretig och det är framförallt Dave-historien som är tråkig. Det känns nästan som två filmer: en skolfilm om Dave och sen en hämnarfilm om familjen Macready. Och så vet jag inte om jag kanske blivit blödig med åren men är det inte lite väl mycket våld. Visst, Hit-Girl är ju hur cool som helst men nånstans tycker jag nästan det går över styr.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,