Birth of the Living Dead (2014)

14 oktober, 2014 2 kommentarer

Birth of the Living DeadMonsters of FilmEn av de filmer som SF Anytime erbjöd via nätet som en del av samarbetet med Monsters of Film var dokumentären Birth of the Living Dead. Som namnet antyder så handlar den om hur George R. Romeros zombieklassiker från 1968 egentligen kom till. Filmen klockade in på bara 76 minuter så det blev den tredje och sista filmen som jag hann med under min skräcksöndag. Den första var den grottiga found footage-filmen La cueava och den sista skriver jag om på torsdag.

Jag tycker Night of the Living Dead är en riktigt bra film. Nu var det i och för sig ett bra tag sen jag såg den (över tio år tror jag) men jag minns den i alla fall som både spännande, lite obehaglig och inte med alltför mycket humor, om någon. Som jag minns det i alla fall. I Romeros uppföljare Dawn of the Dead och Day of the Dead, del två och tre i hans zombietrilogi, bjuds det på betydligt mer humor och även mer direkt satir.

I den här dokumentären får vi träffa George själv och han berättar om sin bakgrund, hur han började inom reklamfilm och hur han så småningom ville göra en egen långfilm. Inspirerad av Ingmar Bergman ville han göra en ny version av dämonregissörens Jungfrukällan. Han skulle kalla den Whine of the Fawn och det skulle bli ett drama om två tonåringar under medeltiden. Ingen annan ville göra eller åtminstone bekosta filmen så den blev aldrig gjord och lika bra var kanske det, tyckte även George.

Det var ganska intressant att höra framförallt George berätta om hur det fungerade på den tiden. Det mesta verkar ha hänt mer eller mindre av en slump. Att det blev en svart skådis i huvudrollen var inget man hade planerat. Att nu blev så visade ändå att man inte brydde sig om detta faktum eventuellt skulle uppröra gemene man. För det gjorde det nog. Det här var mitt under Vietnamkrig och den svarta frihetsrörelsen.

En sak som det märktes att George fortfarande stördes en del av är att filmen pga ett korkat misstag hamnade i public domain och alltså blev tillgänglig gratis för alla. Det här innebar att George gick miste om en hel del kosing efter att filmen väckte mer och mer uppmärksamhet, speciellt när den började visas i Europa (till en början var filmen tydligen inte alls populär i hemlandet USA).

Vad var det för misstag som begicks? Ja, hur konstigt det än låter så måste det tydligen finnas med ett copyright-© bredvid titeln när den visas på bio. Från början hette filmen Night of the Flesh Eaters och då fanns ett © med under titelsekvensen. När sedan titeln ändrades till Night of the Living Dead så var det någon (?) som glömde ta med det där ©:et och därmed hamnade filmen under public domain. Mycket märkligt.

Som dokumentär är Birth of the Living Dead inget speciellt. Det var kul att höra George berätta. Han verkar vara en skön snubbe helt enkelt. Litet fånigt blir det när Night of the Living Dead, av de i dokumentärer så vanliga talking heads-experterna, upphöjs till ett mästerverk som inspirerat i princip alla amerikanska storfilmer under 70-talet. Så bra är den inte.

Slutet är lite rörande. I en kort epilog får vi träffa skådisen Bill Hinzman som gjorde den första levande döda-zombien (den första moderna långsamma zombien om ni så vill) som i början av Night of the Living Dead dyker upp på kyrkogården. ”They’re coming to get you, Barbara!”. Året är 2007 och Bill dyker med jämna mellanrum upp på olika skräckkonvent eller -mässor. Folk, zombienördar, vill ta bilder och få autografer. Bill är förvånad över hur uppmärksamheten kan fortsätta så långt efter att filmen gjordes. Hinzman dog 2012 och filmen är tillägnad honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

La cueva (2014)

13 oktober, 2014 4 kommentarer

La cuevaMonsters of FilmSofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör just nu en hel Halloween-månad med skräckisar, och inte vilka skräckisar som helst. Nej, det handlar om den så förhatliga och urvattnade genren found footage. Finns det något tråkigare? 😉 Well, nu överdriver jag en del, eller ganska mycket till och med, men faktum är att jag inte är så förtjust i FF som genre. Problem nummer ett är att jag ofta stör mig på att personen som filmar INTE SLUTAR FILMA. Det är ju den klassiska invändningen. Ett annat problem är litet mer vagt. Jag stör mig på att rollfiguren som håller i kameran agerar en sorts regissör trots att hen kanske inte alls är det i filmen. Det vi ser ska vara något som en random person bara råkar filma men ändå vet vi ju att det är filmens riktiga regissör som bestämmer hur bilderna ska se ut. Det finns något metainslag här där filmen och filmen i filmen flyter samman och blandas ihop. Jag kan inte förklara det riktigt.

Hur som helst, jag har i alla fall sett en av de filmer som SF Anytime erbjöd som en del av sitt samarbete med Monsters of Film-festivalen som avslutades igår. Vilken typ av film var det? Rätt gissat, det var givetvis en FF-film. En spansk sådan vid namn La cueva (grottan!) eller In Darkness We Fall på engelska.

Fem unga vuxna vänner drar på en minisemester i den spanska (relativa) vildmarken. De tältar, har sex i tält, röker och dricker, badar, är allmänt stökiga och skrikiga, är bakfulla… och utforskar slutligen en grotta. Att utforska den där grottan visade sig vara ett felbeslut. Muahahaha.

Filmen inleds faktiskt med icke-FF-bilder. Svepande, snygga bilder över spansk natur. Vi får se en öde tältplats. Bilderna ackompanjeras av mobilmeddelanden från vännernas anhöriga. Alla undrar var de är? Varför hör de inte av sig? Kom tillbaka till jobbet nu! Panoreringarna avslutas med att kameran sakta zoomar in på en grotta (la cueva!) varefter FF-delen av filmen tar vid.

Vem är det som filmar? Ja, en av snubbarna i gruppen har tydligen en blogg och han vill filma så mycket som möjligt för att få bra material till den. Så där har vi en förklaring till varför han i princip aldrig verkar släppa kameran.

Inledningen på FF-delen, innan det börjar hända något egentligt spännande eller udda, är mest jobbig. Det bråkas, tjoas, skriks, pratas, och det är ointressant.

Väl inne i grottan blev det bättre. Här har filmmakarna fått till en bra stämning måste jag säga. Eller filmmakarna och filmmakarna, det är ju rollfiguren i filmen som filmar så det är väl han vi ska tacka?

Det jag gillade med filmen och själva skräckelementet är att… och hur ska jag säga det här utan att spoila? Jag kan säga att om ni har sett den underbart läskiga grottfilmen The Descent så handlar det i La cueva om en annan typ av monster. Vårt inre monster till skillnad från en yttre skräck.

Det förekommer en hel del effektiva sekvenser och speciellt en som involverade en simtur under vatten fick mig att sitta som på nålar. Jag trodde ett tag att filmen skulle orka upp till åtminstone en stark trea. Men sen hände det saker som jag helt enkelt inte kunde köpa. Rollfigurerna (idioter redan från början) är förstås panikslagna vid det här laget men att agera som de gjorde mot slutet kunde jag inte riktigt köpa. Det är klart att det kan uppkomma spänningar inom gruppen, som det brukar heta, men det här blev för överdrivet och krystat. Och nu störde jag mig även på att vår filmare inte kunde sluta filma. Att han ville ha material för sin blogg räckte inte som förklaring. Fast han kanske tyckte att kameran fungerade som ett filter och mildrade och gav distans till det hemska han såg?

La cueva hade viss potential, för att vara FF, men det slutar på en stark tvåa i slutändan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Även Filmitch har kollat in den här grottrullen och blev mer förtjust i den än jag.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Found footage, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Död snö 2 (2014)

12 oktober, 2014 3 kommentarer

Monsters of FilmHerzogStämningen på Bio Rio var på topp. Jag hade själv klarat av min lördagstennis på förmiddagen och vädret var så härligt att det blev en cykeltur över broarna in till Bio Rio och visningen av Död snö 2 som en del av de senaste dagarnas Monsters of Film-festival. Dessutom mötte jag upp en stor del av filmspanarna utanför Rio… förutom de som hade fegat ur och väntade på Wirströms, filmspanarnas stampub i Gamla stan.

Jag är inget större fan av splatterkomedier eller parodifilmer. Trodde jag. För några år sen körde filmspanarna nämligen ett snötema och jag valde att se den norska zombiefilmen Död snö – och se på fan: jag gillade filmen!

Död snö 2 tar vid direkt efter att ettan slutade. Martin (Vegar Hoel) som är den enda överlevande efter massakern i den första filmen har efter att ha sågat av sig sin zombieinfekterade arm klarat sig och är säker från nazizombierna. Tror han. Det visar sig nämligen att han har en guldpeng kvar som de ålderstigna nazisterna vill åt – och då har vi inte ens nämnt det faktum att Standartenführer Herzog och hans enhet fortfarande inte klarat av det uppdrag som de blivit beordrade av självaste Führern att utföra.

Död snö 2 kryllar av små komiska guldkorn. Skämten är nördiga, metiga, smetiga och over the top. Med metiga menar jag att man skämtar med en hel del med zombie- och skräckgenren som genre. Meta med andra ord. Med over the top menar jag att man inte tar några fångar. Nej, här går man hela vägen och då blir det både roligt och över gränsen utan man går över gränsen eftersom det är så galet. Vad ska man göra om man behöver en slang för att fylla på bensin i en stridsvagn t ex? Ja, ni kanske kan gissa vad som används?

Död snö 2 är en härlig mischmasch där vi inte bara får träffa på zombienazister. Nej, här dyker det även upp nördiga amerikanska zombiejägare, ryska andra världskriget-zombier (gissa vilka de slåss mot?), zombier som är trogna sin mästare som en väluppfostrad hund och en påsydd arm med oanade krafter. Med mera, med mera.

Mot slutet av filmen blir det möjligen lite långdraget. Under filmens första två tredjedelar skrattade jag högt med jämna mellanrum. Under den sista tredjedelen så kommer skratten mer sällan. Jag tror att en lång fajt där de ryska och tyska zombierna drabbar samman kan ha bidragit till att skrattfrekvensen sjönk en del. Här blev det lite standardmässigt och inte speciellt roligt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratVad tyckte de andra filmspanarna om Död snö 2? Frostiga åsikter eller smälte de som jag? Kolla in nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aux yeux des vivants (2014)

12 oktober, 2014 2 kommentarer

Monsters of FilmAmong the LivingFilmerna från genrefestivalen Monsters of Film fortsätter med Aux yeux des vivants denna skräcksöndag. Den här franska skräckisen, som kallas Among the Living på engelska, såg jag på SF Anytime och ni har chansen att kolla in den där fram tills ikväll söndag.

Tre kompisar får kvarsittning den sista skoldagen innan sommarlovet. De tre är bästisar och verkar ha hängt ihop länge. Istället för att sitta kvar den där extra timmen så rymmer de tre direkt efter lunchen. Bort från skolan och sin lärarinna from hell och mot sommar, ängar, tjuvrökning, mountainbikecykling och äventyr.

Jag skulle beskriva filmen som en blandning av Stand By Me, True Detective och en riktigt obehaglig genreskräckis som saknar pardon.

Filmens inledning, en sorts prolog, var störande och satte nivån direkt. Jag ska inte gå in på detaljer men jag kan väl säga att vi får träffa en dysfunktionell familj. Vi har mamma, pappa, barn plus ett barn till på väg. Vad som är kvar av familjen efter en del våld i hemmet kommer senare i filmen i kontakt med de tre pojkarna på äventyr. Eller äventyr och äventyr. Det blir mer läskigt än vad pojkarna har tänkt sig… Muahahaha… tänkte jag skriva här men det här liksom inte en film som har glimten i ögat på samma sätt som andra skräckisar.

Jag gillade verkligen miljöerna i filmen. Det förekommer en övergiven filminspelningsplats som pojkarna besöker och jag bara älskar såna här urban exploration-miljöer. Även känslan av sommarlov och äventyr med kompisar är bra gestaltad. Här kom jag direkt att tänka på filmer som ovan nämnda Stand By Me men också E.T. och även Stephen Kings tegelsten till roman It.

När pojkarna har flytt från den övergiva filmstudion efter att ha träffat på barnet i den där familjen så slutar nog likheterna med Stand By Me. Nu visar filmen ingen pardon. Ingen går säker och det blir både läskigt och obehagligt. Filmen ger inte just mig några mardrömmar men jag förstår om man kan få det. Det beror lite på vad man är känslig för tror jag. Jag tycker inte riktigt filmen får till det där psykologiska obehaget som kan sätta sig i min hjärna.

Det som är uppfriskande med filmen, och det kanske mest beror på att jag inte kollar in så många filmer i skräckgenren, är att den är välgjord och störande samtidigt. Det är inte en b-film på något vis. Nej, foto och skådespelarinsatser är det hög klass på. Just det välgjorda blandat med det störda gör att det störda på något sätt blir än mer störande om ni förstår vad jag menar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Varför inte avsluta söndagen med en skräckis? Så ni sover gott inför måndag och den nya veckan menar jag. Under titeln Among the Living finns den alltså att hyra på SF Anytime under hela söndagen. Fler filmspanaråsikter om Aux yeux des vivants hittar ni här nedan.

Fiffis filmtajm
Filmitch

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tusk (2014)

12 oktober, 2014 5 kommentarer

Monsters of FilmHaleyI torsdags onsdags! drog genrefilm-festivalen Monsters of Film igång i Stockholm. Några filmspanare möttes upp för att se Kevin Smiths nya film Tusk som visades på tortyrbiografen Park.

Det märktes på stämningen i salongen att många såg fram emot filmen med viss upphetsning. Själv har jag inget speciellt förhållande till Kevin Smith så jag var ganska neutral. Däremot var det en ganska skön känsla att inte vet någonting alls om filmen. Den enda förhandsinformationen jag hade bestod i att jag sett en en bild från filmen där en person sitter i en rullstol.

Vad är Tusk för slags film då? Ja, den handlar om den två podcastande herrar, varav den ena (Justin Long) åker iväg till Kanada för att intervjua en person som gjort bort sig på YouTube. Herrarnas podcast består av att de två snackar skit rent allmänt och i synnerhet om virala videor på folk som trampar i klaveret… eller hugger av sitt eget ben med ett samurajsvärd.

Väl uppe i Kanada så visar det sig att det tilltänkta intervjuoffret inte går att intervjua så Long får hitta på något annat. Ett anslag på en bartoalett leder Long till en ensligt belägen stor villa där Michael Parks huserar. Parks ska enligt uppgift kunna berätta fantastiska historier som Long kan använda för sin podcast. Men att Parks har andra motiv blir ganska snart uppenbart. Muahaha…

Ja, som Movies – Noir brukar skriva, vad ska man säga? Tusk är en spretig film. Det är en komedi, ett sorts relationsdrama och så blir det lite (eller mycket) kroppsskräck på det. Det komiska i filmen handlar till stor del om att skämta om Kanada och dess invånare och det funkar väl hyfsat. Relationsdramat handlar om Long och hans flickvän (Génesis Rodríguez). Under några scener ligger de hemma i sängen och snackar. Kroppsskräcken handlar om att Parks drogar Long och opererar om honom till en korsning av människa och valross. Oj, spoiler!

Som sagt, jag har egentligen ingen relation till Kevin Smith. Jag hade tidigare bara sett två av hans filmer, Dogma och Chasing Amy. Jag har inte lyssnat på hans podcast. Jag var med andra ord inte riktigt rätt målgrupp för Tusk. Många andra på visningen var dock äkta Kevin Smith-fans (vad kallas de? Smithonians?) så det var en rätt kul visning på det viset. På raden bakom oss hade vi några Kevin Smith-följare som utnämnde filmen till ett mästerverk, eller åtminstone en film värd betyget ”så jävla bra!”.

För mig var filmen för spretig, för pratig, för konstig, för studentikos. Ja, Tusk känns som ett studentspex. Det blir för internt för oss icke-Smodcastlyssnare. Ja, filmens manus bygger tydligen på ett podcastavsnitt där Smith & Co spånade fram en filmidé. Enligt uppgift kommer det ytterligare två filmer som tillsammans med Tusk ska bilda en trilogi som alla utspelas i Kanada.

Johnny Depp dyker upp i en roll som franskkanadensisk ex-polis som letar efter en mystisk seriemördare. Depp pratar och pratar. Michael Parks håller låda för Long. Jag spejsar ut. Efter ett tag lyssnar jag inte. Jag vet inte vad Parks babblar om. Det ska sägas att Parks har en bra pondus och närvaro men jag hade lite svårt att höra vad han sa. Och jag tyckte inte att det han sa, när jag hörde det, var speciellt intressant.

Det som ändå gör att filmen inte helt går att avfärda för mig är att den var så pass udda. Body horror-delen är vrickad. Apropå body horror. Om ni trodde att en korsning mellan en valross och en människa är det läskigaste som förekommer i Tusk så säger jag bara: Haley Joel Osment. När han dök upp i filmens början som Longs podcastkollega var det många som vände sig till sin kompis i sätet bredvid bara för att verifiera att man inte såg i syne. Eller var det CGI inblandat här? En ballongversion av robotpojken i A.I. med längre hår och skägg. Scaaaaary.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Fler filmspanaråsikter om Tusk hittar ni här nedan.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Congress (2013)

27 mars, 2014 5 kommentarer

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

5 Senses of Fear

2 oktober, 2013 16 kommentarer

filmspanarna_kvadratMoFJag kunde inte vara med på månadens filmspanarträff rent fysiskt men jag hade möjlighet att se den av Har du inte sett den?-Erik utvalda filmen. Under förra veckan pågick festivalen Monsters of Film i Stockholm. Jag var på invigningen och såg The Congress (recension av den filmen kommer när den får biopremiär i Sverige framåt vintern). Förutom att det är kul med en genrefestival, i det här fallet skräck/fantasy, så var det extra roligt att Njutafilms och SF Anytime ordnade så att man kunde se en del av filmerna online via nätet hemma i soffan. Själv hann jag se två filmer, Byzantium och så då månadens filmspanarfilm 5 Senses of Fear.

På eftermiddagen i söndags satte jag mig framför datorn, loggade in på SF Anytime, letade upp deras Monsters of Film-sida och filmen 5 Senses of Fear. Men vad är detta? Det står EJ TILLGÄNGLIG där det borde stå HYR. Jag läser texten om Monsters of Film en gång till: ”Under perioden 20-29 september kan du hyra följande filmer hos oss på SF Anytime”. Jo, de ska vara kvar. Jag tittar på de andra filmernas sidor: alla är otillgängliga utom en, Byzantium som jag redan hade sett. Fail. Rullgardin.

Jag skickar en chattförfrågan och ett mail till SF Anytimes support och tweetar även till deras Twitterkonto. Jag får svar på ett av ställena. Gissa vilket? Jo, Twitter faktiskt. Här svarade man snabbt och meddelar att man, precis som jag misstänkte, av misstag hade tagit bort filmerna en dag för tidigt. De ska försöka ordna det under dagen. Jag tittar på ett Star Trek: Voyager-avsnitt medan jag väntar. När det är slut kollar jag igen och simsalabim nu går det att se filmerna. Med det avklarat…

****

5 Senses of FearTitel: 5 Senses of Fear
År: 2013
IMDb | Filmtipset

5 Senses of Fear är en antologifilm där temat är våra fem sinnen: lukt, syn, känsel, smak och hörsel. Åtminstone är det det som filmmakarna har som idé. Sen om man man lyckas knyta ihop det på ett smart sätt… ja, det är väl kanske en annan sak. Den röda tråden genom filmen är väl snarare det mystiska företaget Watershed Corporation. Watershed är ett sånt där mystiskt företag som vi sett t ex i David Finchers The Game (här hette det Consumer Recreation Services) eller Stephen King-antalogin Cat’s Eye där ”Quitters Inc” får folk att sluta röka. Watersheds affärsplan i 5 Senses of Fear är lite oklar förutom att de verkar vara ute efter världsherravälde.

Filmen inleds med förtexter där vi ser en man fastkedjad vid en stol med ett vitt lakan över huvudet. Fram kommer en man med gasmask, river bort lakanet och kastar en hink sand i ansiktet på den stackars mannen, för att sen fortsätta plåga honom på olika sätt, t ex genom att sy igen ögonlocken och munnen. Det är tortyrporr och klippningen är frenetisk där man blandar slomo med uppspeedade bilder. Njaaaa, tänker jag, tortyrporr och ”coola” bilder i en och en halv timme, det här kan bli jobbigt. Nu blev det inte riktigt så som tur var. Jag går igenom de fem filmerna en och en och sätter sen ett betyg på hela alltet i slutet.

Smell – Regi: Nick Everhart
Efter den jobbiga inledningen så lugnar vi ner tempot och det blir en ganska så vanligt liten trevlig film. Jag får Twilight Zone-känsla och Cat’s Eye-känsla. Idén är rolig. En misslyckad kille får besök av en representant från Watershed som erbjuder en parfym som får alla problem att försvinna. Det gäller bara att lukta rätt alltså. Snubben kan inte låta bli att testa, och till en början går allt som en dans. Han verkar få ihop det med ex-frun igen och på jobbet blir han befordrad. Men det finns bieffekter. Som sagt, en ganska rolig idé på samma tema som i Limitless ungefär. Inget revolutionerande men småmysig.
3-/5

See – Regi: Miko Hughes
Även här får vi en ganska intressant idé där en optiker med nån gadget (från Watershed förstås) via ögonen på folk suger ut bilder från deras näthinna och destillerar ner dem till ögondroppar. Ta sen dropparna själv och du upplever lite av en annan persons liv, ungefär som i Strange Days. Optikern påminner lite om Robin Williams i One Hour Photo, en ensam man som smygtittar in i andras liv. Tyvärr tappar filmen bollen nånstans på vägen och det urartar i en snabbaklippochäckligabildersoppa. Halvvägs var det hyfsat i alla fall.
2-/5

Touch – Regi: Emily Hagins
Jag ser att en tjej, Emily Hagins, både har skrivit och regisserat. Kul! Här får vi träffa blinda killen Henry som råkar ut för en bilolycka tillsammans med sin föräldrar och sen irrar omkring i skogen för att leta efter hjälp. Även här får vi en ganska bra inledning och dessutom fina miljöer då Henry hittar en övergiven företagsbyggnad ute i skogen. Återigen är det tyvärr så att det i liksom inte håller hela vägen. När filmen är slut så är vi bara tillbaka på samma ställe som när den började. Snygga skogsmiljöer var det dock.
2/5

Taste – Regi: Eric England
Den här kortisen spelades in på The Matrix Corporate Center i Connecticut i USA, ett skrytbygge från början av 80-talet som här är företaget Watersheds hem. Till de här härligt sterila företagsmiljöerna kommer Aaron på anställningsintervju. Han får till slut träffa Lacey Sharp som erbjuder honom anställning. Han tackar dock nej vilket kan (möjligen) ha varit ett misstag. Lacey har nämligen en smak för… ansikten. Inledningen påminner om The Game där en förvirrad Michael Douglas fyller i papper och inte förstår varför han är där han är. Återigen, och det börjar bli ett tema, en trevlig inledning som sen, när ”monstret” visas, tappar och blir trist. Men det är en av de bättre filmerna i antalogin.
2+/5

Listen – Regi: Jesse Holland & Andy Mitton
”Found footage… oh no” är min första tanke. Mina farhågor visar sig vara berättigade. Det här var den sämsta filmen tror jag. Vi får se ”autentiska” filmbilder låter en text meddela. Enligt ett rykte ska det finnas ett melodistycke som, om du hör hela från början till slut, tar kål på dig. Nånstans därute spritt på flera videokassetter finns melodin inspelad. Två snubbar får i uppdrag, av Watershed förstås, att hitta dem och foga samman dem till en helhet. Njaaee, man försöker vara The Ring-skrämmande men misslyckas kapitalt. Killarna spelar in sig själva när de jobbar med filmen. Förutom att videofilmen med låten som de jobbar med är fylld med störningar, hopp och klipp (vilket är logiskt) så är även deras egna film det. Varför? Det blir bara jobbigt och störande. Nej, jag gillade inte denna.
1+/5

Sammanfattning
Som helhet var 5 Senses of Fear ändå en ganska mysig titt. Läskig är den inte ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Antologifilmer är lite speciella. Om en av delarna är dålig är det bra att den är kort så att nästa kan börja. Samtidigt tappar man lite känsla då även de bra filmerna glöms bort just för att en ny börjar direkt. Här har man haft företaget Watershed som röd tråd för att binda samman filmerna lite grann. Just det här med sinnena var knappt nåt jag tänkte på om jag ska vara ärlig förutom att titlarna påminde mig när en ny film började. Filmerna kändes lite tv-mässiga, lite för låg budget, lite för dåliga skådisar, lite för dålig kvalitet, helt enkelt. Jag gillar ändå passionen som finns och att projektet har gett unga regissörer chansen att visa framfötterna.

Betyg hel
eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vad tyckte resten av filmspanarna? Höll de för ögonen eller skrattade de mest? Var det en film i deras smak eller hör jag burop om att den stank?

Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Byzantium

28 september, 2013 10 kommentarer

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →