Climax (2018)

Den inledande dansscenen i Gaspar Noés psychodrama Climax är helt underbar. Jag satt som i trans och njöt av de duktiga dansarna med sina olika stilar. Krump bl a, det var nog nytt och hett på 90-talet då filmen utspelar sig. Krump är för övrigt en av de märkligaste dansstilar jag har sett. I övrigt är det underbar musik och fotot är snyggt som attan.

Efter inledningen kom jag ur mitt transliknande tillstånd och tyckte att filmen blev lite ointressant. De olika dansarna delar in sig i par och snackar ganska ointressant skit med varandra.

Noé älskar som vanligt sin roterande och galna kamera. Men en sak som jag inte vet om det var så smart var att filma dans ovanifrån. Det känns som att man tappar en dimension då.

En LSD-spetsad sangriabål gör sen att filmen urartar i totalt kaos, ett kaos som kanske påminner om inledningen av Noés mästerverk Irréversible. Men här blev jag inte lika tagen av det jag fick se.

Jag noterar att Noé leker lite med filmens format. I början kommer en del av eftertexterna. I mitten kommer credits för dansare och musik.

Med jämna mellanrum dyker textbudskap upp i rutan. Några exempel: ”Att få födas är en unik möjlighet”, ”Att leva är en kollektiv omöjlighet”, ”Att dö är en fantastisk upplevelse”. Dessutom innehåller filmen ett aborttema. Hmm, nja, jag vet inte vad Noé vill ha sagt här. Jag tror han borde ha nöjt sig med att ägna sig åt dansen och transen… Ändå godkänt till filmen till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: