Malmö Filmdagar 2014 – Resten

3 september, 2014 9 kommentarer

Malmö Filmdagar

I mitt första inlägg om Filmdagarna i Malmö skrev jag om filmerna. Innan visningarna drog igång på tisdagen hann dock Svenska Filminstitutet (SFI) hålla ett förmiddagspass med tre seminarier. Första ämnet kändes klart intressant. En stor marknadsundersökning hade gjorts (2007-2013) där man frågat svenska folket om deras filmtittarvanor. Hur många filmer ser du per år? Hur ofta går du på bio? Vilken genre tittar du helst på? Hur stor andel svenska filmer ser du? Hur ofta använder du online-tjänster? Och så vidare.

Vet ni hur många filmer svensken ser i genomsnitt per år? 80 filmer är svaret. Av dessa ser den vanliga Svensson ca tre filmer per år på bio.

Apropå det. När jag berättade för en kollega att jag hade varit i Malmö och sett 13 filmer på tre dagar så sa han att han möjligen kan ha sett 13 filmer på bio – under 13 år!

Det som intresserade mig mest var kanske hur populärt det är att använda online-tjänster. För egen del har jag ju slutat köpa (eller hyra) dvd/bluray helt och hållet. Jag ser all min hemmafilm via nätet. I första hand försöker jag hitta filmerna på de legala tjänster som erbjuds… och det funkar för typ tre procent av de filmer jag vill se. Enligt undersökningen så hade användningen av online-tjänster överlag ökat (och konstigt vore väl annars) men jag minns inte några detaljerade siffror kring detta.

Den stora, STORA, bristen med undersökningen var förstås att man inte fick reda på nånting kring hur mycket film som svenska folket ser via olaglig nedladdning. Eller hur det egentligen? Är det verkligen olagligt att ladda ner en film? Eller är det bara om man gör en film tillgänglig som man begår brott? Hur som helst, att denna statistik saknades gjorde ju undersökningen ganska så meningslös. Om nu vi (svenska folket alltså) ser 80 filmer per år, hur stor del av dessa ser vi olagligt? Eller har personerna bara svarat på en fråga om hur många filmer de ser lagligt?

Efter detta i slutändan ganska torra seminarium höll Nordisk Film & TV Fond en presentation med trailers för kommande filmer som de har varit med och producerat. Jag tyckte i princip alla filmer verkade lovande. Speciellt lockade en finsk film, Big Game, där Samuel L. Jackson spelar amerikansk president som kraschlandar i finska Lappland och får hjälp av en tonårskille att överleva i vildmarken. I övrigt fick vi se en rad trailers från kommande filmer från alla de nordiska länderna. Petri Kemppinen (CEO), en underhållande snubbe, pratade medan en norsk tjej (Cecilie Aspenes) under hela presentationen stod på scenen och höll i en laptop och tryckte på piltangenten för att visa nästa slide, utan att säga ett ord. Lite märkligt upplägg kanske.

IngridHasseSickan

Ingrid, Hasse och Sickan ska bli digitala.

Det sista seminariet handlade om ett stort, ja, ett gigantiskt projekt, som SFI dragit igång. Den svenska filmskatten ska digitaliseras. Syftet är att göra filmerna tillgängliga för fler. När en film blivit digital kan den visas på valfri biograf som väljer att hyra den, eller på en tjänst som SVT Play. I ett första steg ska man överföra 500 filmer från celluloid till digital form. Vi fick se klipp ur ett antal filmer: Intermezzo (1936) med en ung och härligt piffig Ingrid Bergman, Nils Holgerssons underbara resa (1962) med en elak Nils och Max von Sydow som hans pappa, en klassrumsscen ur Seppan (1986) med läraren från helvetet. Det var riktigt trevliga klipp och stämningen under seminariet var god eftersom SFI:s ständigt glade presschef Jan Göransson höll i tyglarna.

När det gäller de övriga aktiviteter under dagarna så tyckte jag att arrangören, Sveriges Filmuthyrareförening, var väl osynliga. Varför var ingen från denna anonyma förening på plats och hälsade välkommen, lämpligtvis innan ”invigningsfilmen” Medicinen? Apropå Medicinen så kändes det som att man borde ha valt en betydligt hetare film som invigningsfilm. Nu blev det hela en väldigt blek tillställning och ingen höll egentligen i själva visningen eller intervjuade Colin Nutley och Helena Bergström som var på plats. Dessutom hade filmen redan pressvisats för recensenter tidigare under sommaren så den stora salongen på Royal var väldigt glest befolkad.

C More:s mingelkväll var som vanligt trevlig och bjöd på en schysst buffé plus mingel med allt från sjömän till annat löst branschfolk (t ex såna som inte gillade Hotell). Eftersom jag och Henke (från Fripps filmrevyer) redan hade sett tretimmarsfilmen Boyhood första dagen så kom vi dessutom i god tid så vi slapp stångas med alltför mycket folk om maten. Gratis är gott, vet ni väl.

Recension av goodiebag: 1/5. En tom tygkasse. Man kunde emellertid norpa åt sig en USB-hubb första dagen och stoppa i kassen. Andra dagen var hubbarna borta. Förra året innehöll kassen en handfull filmer på dvd/bluray men man kanske slog på stort då eftersom Filmdagarna fyllde 40 år då.

Efter den sista filmen The Salvation satt vi filmspanare kvar ensamma i salongen. Jag tror vi alla kände att vi ville ha nån sorts avslutning, några slutord, och inte bara en rullande eftertext. Men det blev bara en rullande eftertext, och sen rullade jag hemåt med tåget tillbaka till vardagen och Stockholm. Jag räknar dagarna till nästa år då förhoppningsvis Malmö Filmdagar återkommer, och förhoppningsvis med oss ”hobbyfilmbloggare” som besökare igen!

Slut

En grupp nöjda men kanske lite trötta filmspanare innan vi skildes åt.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , ,

Malmö Filmdagar 2014 – Filmerna

1 september, 2014 8 kommentarer

Malmö FilmdagarJag kom hem från Malmö Filmdagar i torsdags kväll. Den här gången var det Sveriges Filmuthyrareförening som stod för arrangemanget. Det var i princip samma upplägg som förra året då SFI höll i spektaklet. Tre dagar fullspäckade med film och en del seminarier. Det är lika oslagbart som det låter. Den här gången hann jag med att se 13 filmer under de tre dagarna som filmdagarna pågick. Här kommer en snabb sammanfattning över dessa filmer. Se det som en liten förhandstitt över vad som dyker upp på biorepertoaren under hösten; vad ni ska hålla utkik efter och vad ni kan undvika. Jag kommer att posta recensioner av filmerna i samband med att de har premiär på bio.

En sak att notera är att jag den här gången såg två filmer som jag inte får säga vad jag tycker om eller knappt ens att jag har sett dem! Förra året var det F1-filmen Rush som blev belagd med ett sånt här embargo. Anledningen, misstänker jag, är att man inte vill få eventuellt negativt surr om filmerna innan den amerikanska premiären som i bägge fallen kommer ske under september.

Årets två snackisar, i mina öron, var hur dålig Medicinen var och hur bra Boyhood var.

****

Pojken med guldbyxorna (Regi: Ella Lemhagen, Premiär: 26 september)
För mig räckte tyvärr inte det nostalgiska skimret från tv-serien för att rädda filmen. Inledningen var för hetsig och jag fick aldrig en känsla för karaktärerna. Innan man visste ordet av så hade guldbyxorna dykt upp och sen blev det en ungdomsactionfilm. Lilla Jönssonligan för de lite äldre kanske.

’71 (Regi: Yann Demange, Premiär: 10 oktober)
Grymt spännande och nervig skildring av en ung brittisk soldats skräcknatt i Belfast när han hamnar på ”fel” sida stan, dvs på katolikernas sida, efter att ha blivit lämnad av sina kollegor. En av filmdagarnas absolut bästa filmer. Rekommenderas starkt!

Boyhood (Regi: Richard Linklater, Premiär: 26 september)
Årets positiva snackis och en självklar förhandsfavorit. För mig kändes det kanske dock mer som en otroligt imponerande bedrift än en otroligt bra film. Richard Linklater har filmat sin film en gång om året under 12 år och vi får följa en liten pojke växa upp. Tungt!

Medicinen (Regi: Colin Nutley, Premiär: 29 augusti)
Aj, aj, det här var inte bra. När var Colin Nutley spännande senast? För mig var det här den sämsta filmen jag såg och vad jag tyckte mer ingående kan ni läsa om här.

Muren (Regi: Hany Abu-Assad, Premiär: 24 oktober)
Regissören har tidigare gjort Paradise Now som var en av 2005 års bästa filmer. Muren (eller Omar som den heter internationellt) var inte riktigt lika bra men klart sevärd.

Chef (Regi: Jon Favreau, Premiär: 31 oktober)
En av dagarnas två matfilmer! Chef är ett helt underbart lyckopiller som kommer få det att vattnas i munnen på dig. Ibland ironisk, ibland varm rulle som blir en skön road trip-film där far och son bondar. Jag visste inte Jon Favreau hade det här inom sig?! En favoritfilm.

The Maze Runner (Regi: Wes Ball, Premiär: 19 september)
En ungdoms-sf-rulle som är en helt ok blandning av Cube och Flugornas herre. Den lider dock av att vara första delen i en trilogi. Inget går riktigt ihop och filmen saknar ett riktigt avslut.

A Most Wanted Man (Regi: Anton Corbijn, Premiär: 12 september)
En lågmäld och kall John le Carré-filmatisering där Philip Seymour Hoffman gör sin sista roll som tysk spion som försöker fånga de riktigt stora fiskarna. Spelplats för det hela är ett ganska dystert Hamburg. Inget spektakulärt (vilket ju är en del av poängen) men sevärd, inte minst för Hoffman.

The Hundred-Foot Journey (Regi: Lasse Hallström, Premiär: 12 september)
Dagarnas andra matfilm är även det ett lyckopiller som kommer göra dig hungrig. Lasse Hallström är väl den här typen av films mästare. Ett vykort på film. Aldrig har ett grönsaksstånd på ett franskt litet bytorg sett så sagofranskt ut. 100 steg från Bombay till Paris kommer den heta i Sverige.

20,000 Days on Earth (Regi: Iain Forsyth & Jane Pollard, Premiär: 26 september)
En musikdokumentär där vi får följa en dag i Nick Caves liv. Han repar, går i terapi, äter lunch med musikervän, tittar på gamla foton. Cave pratar om intressanta saker och det är en helt ok film men kanske bara värd att se på bio om du är ett stort Nick Cave-fan.

A Walk Among the Tombstones (Regi: Scott Frank, Premiär: 17 oktober)
En sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film).

Hallonbåtsflyktingen (Regi: Leif Lindblom, Premiär: 10 oktober)
En skruvad dramakomedi där Jonas Karlsson spelar en finne som vill vara svensk, och han får chansen när han träffar en svensk man som är trött på livet på en Sverigefärja. En film med en ganska märklig känsla där jag inte riktigt köpte upplägget och då är det svårt att gilla den fullt ut.

The Salvation (Regi: Kristian Levring, Premiär: 12 september)
För mig var kanske det här dagarnas största positiva överraskning. Det handlar alltså om en dansk västernfilm med Mads Mikkelsen, Mikael Persbrandt, Eva Green och… Eric Cantona. Det visade sig vara en grym (både bildligt och bokstavligen) rulle med snygg serietidningsestetik i sitt foto.

****

Lite senare under veckan kommer det en liten sammanfattning av det övriga som hände under dagarna, exempelvis lite om de seminarier som hölls.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Malmö Filmdagar 2013 – Filmerna

31 augusti, 2013 9 kommentarer

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Jag fortsätter att sammanfatta och nu med fokus på filmerna. Jag tar dem i den ordning som jag såg dem.

Fast det är lustigt det där med att vara slut. Just nu, efter två nätters sömn, så känns det som jag har fått en filminjektion som bara ökat suget att se på film (på bio) och att skriva om filmerna. Tack för det SFI, och tack för inbjudan och jag hoppas verkligen att filmdagarna fortsätter och att jag kan och får vara med nästa år. Det är oslagbart!

****

Monica ZRushFruitvaleMud

Monica Z (Regi: Per Fly, Premiär: 13 september)
En riktigt välgjord biopic om Monica Zetterlund. Edda Magnason i titelrollen kommer att bli nominerad för en Guldbagge, trust me. Att det här var den enda film som lockade fram en tår hos mig säger en del om filmens kvalitet och att Kjell Bergqvist var bra i rollen som Monicas pappa.

Rush (Regi: Ron Howard, Premiär: 4 oktobber)
Rush-embargot är över och vad tycker jag då om Rush? Hmm, det är väl just det som är problemet. Jag tycker inte speciellt mycket. Det är hyfsat spännande, mest beroende på att jag inte visste hur kampen mellan Lauda och Hunt slutade i verkligheten. I övrigt konstaterar jag att Ron Howard är en av de mest framgångsrika och samtidigt mest ointressanta regissörerna.

Fruitvale Station (Regi: Ryan Coogler, Premiär: 3 januari)
En imponerande debutfilm som är baserad på verkliga händelser. Michael B. Jordan spelar den unge svarte Oakland-killen Oscar som onödigt och idiotiskt sköts till döds av polis på nyårsnatten 2009. Jobbig och välgjord med en domedagskänsla hängande över sig från början skildrar filmen Oscars sista dygn i livet.

Mud (Regi: Jeff Nichols, Premiär: 15 november)
Regissören av den strålande Take Shelter är tillbaka med Mud där pånyttfödde Matthew McConaughey imponerar. Filmen blir en sorts saga eftersom den är berättad ur 14-årige Ellis (fyndet Tye Sheridan) perspektiv. White trash-miljöerna kring Mississippi-floden älskar jag förstås och filmens foto gör det inte svårare. Det är så skönt med en film som faktiskt bygger på ett originalmanus (av Nichols).

Before MidnightDon JonThe Summit

Before Midnight (Regi: Richard Linklater, Premiär: 19 september)
Äntligen är den här. Vissa har längtat länge. Själv såg jag de två första delarna (Before Sunrise och Before Sunset) för en vecka sen. Kanske är det därför som jag aldrig blir riktigt riktigt riktigt berörd, även om jag blir imponerad av Ethan Hawke och Julie Delpy och tycker filmen är hur bra och mysig som helst.

Don Jon (Regi: Joseph Gordon-Levitt, Premiär: 25 oktober)
Joseph Gordon-Levitts regidebut är en klart sevärd film som nånstans ändå kanske är en bagatell. JoGo spelar titelrollen som porrsurfberoende Don som först träffar ScarJo och sen Julianne Moore i sin önskan att förlora sig själv i något eller någon. Filmen känns bitvis som en skruvad SNL-sketch på repeat. Under sista tredjedelen byter den skepnad.

The Summit (Regi: Nick Ryan, Premiär: 1 november)
Historien som berättas i The Summit är fascinerande. 2008 dog 11 klättrare under 48 timmar när de försökte bestiga berget K2. Tyvärr är den här dokumentären taffligt gjort. Den är för lång, dåligt klippt med onödiga tidshopp och upprepningar à la amerikanska reklam-tv-filmer.

HotellThe GrandmasterAfter LuciaMig äger ingen
Hotell (Regi: Lisa Langseth, Premiär: 4 oktober)
Oj! Det här var utan tvekan filmdagarnas överraskning för min del. Det är dessutom den film som dröjt sig kvar mest så här några dagar efteråt. Det börjar med misär men precis när man tycker att man har fått nog så tar filmen en vändning som innefattar svärta, obevämligheter, humor och skratt. Alicia Vikander och David Dencik har redan sina Guldbaggenomineringar klara.

The Grandmaster (Regi: Wong Kar-wai, Premiär: 13 september)
Jag såg fram emot den här filmen med viss förväntan blandad en stor portion skepsis. WKW hade nämligen tidigare i och med Ashes of Time stått för ett episk misslyckande i martial arts-genren. Hur lyckades han nu? Ja, säg så här: trots skådisar som Tony Leung och Zhang Ziyi så byttes min förväntan ganska snart ut mot förfäran.

Smärtgränsen (After Lucia) (Regi: Michel Franco, Premiär: 13 september)
Under filmdagarna såg jag en del jobbiga filmer och kanske var här min smärtgräns nådd när det gäller misär. Trots ett starkt ämne och ett bra hantverk så blev jag aldrig riktigt berörd, i alla fall inte hjärtat, bara i hjärnan. Kanske bidrog en statisk betraktande Haneke-lik kamera och frånvaron av ljudspår till min relativa kallsinnighet. Ett mästerverk jämfört med The Grandmaster dock.

Mig äger ingen (Regi: Kjell-Åke Andersson, Premiär: 8 november)
En film gjord efter formuläret Svensk Film 1A. Det är inte en dålig film egentligen men för mig kändes den för konventionell och lite tråkig. Den överraskade inte alls, speciellt inte eftersom vi bara för några år sen sett i princip samma story i Svinalängorna. Jag gillade dock Mikael Persbrandt som alkad pappa samt Saga Samuelsson som spelade den tonåriga Lisa.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Malmö Filmdagar 2013 – Seminariet

30 augusti, 2013 8 kommentarer

goodiebag

Goodie bag

Malmö Filmdagar Malmö Filmdagar är slut och jag med dem. Känslan inuti den filmbubbla som är Malmö Filmdagar är helt underbar. Känslan när det är slut är tomhet. Ett gäng filmbloggar från nätverket Filmspanarna åkte ner till Malmö och sammanstrålade där för tre dagar fyllda med film, film, film, mingel och några seminarier, och så lite film till. Andra dagen stod fem filmer på schemat och de flesta tvekade på om man verkligen skulle klara det. Det visade sig gå alldeles utmärkt. Visst, att se en gripande film som verkligen berör, och sen smita in på muggen, norpa med sig en mugg kaffe och bänka sig för nästa rulle, det kräver sin filmbloggare. 😉 Men känslan att tillsammans med andra filmälskare avnjuta film efter film och sen livat diskutera dem är oslagbar. Det positiva och en liiiiten detalj som hjälpte var att det till övervägande delen handlade om väldigt bra filmer. Visst, det fanns bottennapp men det kommer vi till senare…

Jag tänkte i det här inlägget lite kort gå igenom de filmer jag såg. Det blev elva filmer totalt för min del. Det blir väldigt korta omdömen utan betyg. Senare under hösten/vintern när filmerna har biopremiär kommer matigare recensioner.

En lite trött panel

En lite trött panel

Men först blir lite om det seminariet som jag gick på. Det hade titeln Filmkritik för vem?. Panelen bestod av representanter från tre papperstidningar (DN, Svd och Sydsvenskan) och så ”det svarta fåret” Alexander Dunerfors från MovieZine. Utgångspunkten var ett blogginlägg som Jens Lanestrand skrivit där han kritiserade avsaknaden av en livfull debatt om film. Jag tror i alla fall det var utgångspunkten. Seminariet kändes nämligen ofokuserat, saknade röd tråd och ett driv. Papperstidningarna pratade mest om hur man skulle överleva som papperstidning. MovieZine-Alexander sa inte så mycket trots att den sajt han står bakom faktiskt slår de andra på fingrarna t ex när det gäller att locka yngre läsare. Jag vet inte, han kanske (med all rätt) kände sig lite utsatt där mellan drakarna.

När panelen pratade kändes det mest som att de sa sin sak en och en utan att det ledde till nån debatt (kanske samma problem som Jens pekade på?). Det hela väcktes till liv när publiken fick komma till tals och ställa lite ”svårare” frågor. Bl a frågade dokumentärfilmaren Fredrik Gertten om varför dokumentärfilmer nästan alltid kritiseras med filmens ämne som utgångspunkt istället för att titta på själva filmhantverket. Filmbloggar och andra former av sociala medier avfärdades som vanligt som att vara helt utan betydelse. För mer snack kring seminariet, lyssna på den här Har du inte sett den?-podcasten där Fiffi och Jessica gästar.

Vet ni vad? Jag känner att jag börjar bli lite långrandig så jag tar och delar upp det här inlägget i två delar. Nästa del kommer imorgon och då fokuserar jag helt på de filmer jag såg.

Arkiverad under Film Tagged with , , , , , , , , , ,

Jojjenito på Malmö Filmdagar

26 augusti, 2013 Lämna en kommentar

Malmö FilmdagarSvenska Filminstitutet ordnar Malmö Filmdagar och Jojjenito tar tåget ner från Stockholm. Tillsammans med ett gäng av filmspanarna kommer det ses på film så det står härliga till i dagarna tre. Vad som kommer hända på bloggen är oklart men nånting blir det. Vi får se helt enkelt. Följ med på Twitter också.

De andra filmspanarna på plats är Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, The Velvet Café, Har du inte sett den?, Plox och Fiffis filmtajm.

Arkiverad under Film Tagged with , , ,