Killers of the Flower Moon (2023)

Inledningen av Killers of the Flower Moon kändes kanske lite pompös och jag förstod inte riktigt vad som ägde rum. Men vi har ju alla våra ceremonier. Jag menar, vi dansar ju runt en midsommarstång på sommaren och en julgran på vintern. Så att man här skulle begrava nån typ av pipa är det väl inget konstigt med. Jag antar att det var en fredspipa. Obs! Fredspipa är ett felaktigt uttryck som används av vita. Ett bättre namn är ceremonipipa.

Efter detta så drog filmen igång på riktigt med nån typ av montage till tonerna av underbar musik av Robbie Robertson (vila i frid). Vi får en bakgrund till ursprungsbefolkningen osagerna och hur de fann olja på sin mark och därmed blev snorrika. Den svängiga musiken och bilderna på välbärgade osager som också dansar runt sprutande olja gjorde att det infann sig en hoppfull stämning. Men det här skulle ju vara en dyster historia? Jo, vänta bara.

Apropå Robbie Robertson så var hans mamma från ursprungsbefolkningen och han växte upp i ett reservat i Kanada. Martin Scorsese har ju även regisserat den härliga konsertfilmen The Last Waltz om The Bands sista konsert, och när jag nu läser på mer om Robertson ser jag att han har skrivit filmmusik till många av Scorseses filmer genom åren. It all makes sense.

Nu kliver även Leonardo DiCaprios Ernest in i handlingen (eller av tåget) tillsammans med Robert De Niro och Lily Gladstone. DiCaprio spelar en något trögtänkt man som får i uppgift av De Niros farbror William King Hale att gifta sig med osage-kvinnan Mollie (Gladstone) för att de ska komma åt Mollies familjs pengar genom att mörda resten av familjen. Japp, nu blev det dystert.

Det är helt vidrigt det som skedde och det som vi får se spelas upp i filmen. Det förekommer några helt vidriga doktorer som inte har i uppgift att rädda liv utan snarare tvärtom, då de ska se till att långsamt ha ihjäl folk medelst gift. Men vidrigast av alla är De Niros King Hale. Han låtsas bry sig, har lärt sig osagernas språk, håller fina tal men beordrar mord på de han orerar om för oljepengarnas skull.

DiCaprios Ernest då? Ja, i filmen framställs han som både som en kallsinnig mördare och en bricka i spelet. Mina tankar gick till Billy Bob Thorntons gestaltning av Karl Childers i Sling Blade. Det är inte riktigt samma nivå men DiCaprio har säkert hämtat inspiration härifrån.

Martin Scorsese kan sina grejor och Killers of the Flower Moon är en äkta filmfilm som jag ger ett högt betyg. De dryga tre timmarna gick betydligt snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag gillade dessutom metaavslutningen där Scorsese själv medverkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Billy Bob Thornton i Sling Blade (mmm hmm)

First Cow (2019)

First Cow kan vara urtypen för distributören A24:s filmer. Eller kanske inte urtypen; jag tror inte det finns nån sån urtyp. Men det är inte förvånande att det är en A24-film. Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor. Inledningen av filmen knyter ihop nutid med dåtid på ett smart sätt som gör att man undrar vad som har hänt och hur det har hänt. Hela tiden vilar en känsla av doom över filmen vilket givetvis beror på det vi fick se under inledningen i nutid. Det handlar om mat, och mer specifikt om kakor, och om hur det får en att minnas tillbaka på kanske bättre tider.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Walking Out (2017)

Walking Out handlar om en pappa-son-relation och hade kunnat ingå i mitt Överleva i vildmarken-tema som jag körde för några år sen. Sonen bor hos sin mamma och besöker bara sin pappa en gång om året i Montana. Förhållandet mellan de båda är minst sagt ansträngt. Sonen sitter med ansiktet i mobilen medan pappan ska härda sonen medelst älgjakt i bergen.

Det handlar om manlighet, om jakt, om att döda djur för föda. Det är möjligen lite för mycket skriven dialog. Ja, det är klart den är skriven. Det är det man kallar manus, din dummer! Men jag menar alltså att den känns skriven och inte nåt som rollfigurerna skulle säga i filmens verklighet. Ibland kan det bli så när filmen vill fram ett budskap (på ett övertydligt sätt).

Det förekommer klassisk musik som jag inte riktigt vet om den funkar. Jag tyckte det blev lite pretto. Jag hade hellre velat höra nån form av country/bluegrass eller nåt.

Sonen får uppleva naturen och vildmarken som den ska upplevas. Han upptäcker och inser att mobilen inte är till mycket nytta där ute. Det hela utvecklar sig till ett överlevnadsdrama efter en olycka. Nu är det upp till sonen att ta ansvar. Bra jobbat, pappa! Kanske för bra jobbat…

Mm, det är egentligen en fin film om män och pojkar som inte kan uttrycka sina känslor. Det enda jag inte gillar är slutet. Jag kan liksom inte köpa det… och nu kommer det spoilers… Kan de liksom inte bara acceptera varandra som de är. Nej, pappan ska behöva dö för att det ska ske.

Walking Out påminner t ex om en film som Wildlike och jag konstaterar att jag gillar den här typen av filmer även om det kanske inte blir toppbetyg så ofta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep