Eternals (2021)

16 februari, 2022 2 kommentarer

Det var väl inte så pjåkigt det här. På Twitter skrev jag efter att ha sett filmen: ”Såg precis Eternals… och den var ju bättre än väntat! En DC-film i MCU-kläder eller en MCU-film i DC-kläder. En udda och något uppfriskande kombination. Mycket natur à la regissör Chloé Zhao. 3/5. Men varför ingen blind Eternal?!”

Ja, det är nog ganska bra beskrivet. Det är en MCU-film men det känns som en DCEU-film. Det är betydligt mer högtravande och pompöst än i de andra MCU-filmerna. Inledningen var nog bland det värsta jag har sett i den ligan. En skapelseberättelse ska gestaltas och det görs bl a med en berättarröst som försöker låta som Cate Blanchett i Sagan om ringen. Det gör berättarrösten inte, vem det nu var som gjorde den.

Inledningen är fullkomligt obegriplig, det måste sägas. Det oreras om The Six Singularities (det måste ju vara Evighetsstenarna?) and The Dawn of Creation, Celestials, Eternals och Deviants. Det är en röra. Vad det i slutändan kokar ner till är att våra hjältar (Eternals) slåss mot elaka cgi-hundar (Deviants) för att rädda jorden.

Det finns dock nåt mer i filmen som jag tyckte var en intressant idé. Fajter mot cgi-monster är ganska ointressanta. Däremot tyckte jag hela idén med att dessa Eternals påverkar jordens utveckling i viss mån. De bidrar med idéer som gör att utvecklingen tar små skutt framåt då och då. Hjulet, jordbruksredskap, kärnkraf… eller kanske kärnvapen. Oooops! Där gick det fel.

Egentligen får dessa Eternals på order av sin Celestial-chef inte påverka jordens utveckling eller hjälpa till vid katastrofer förutom om det är Deviants inblandade. Jag antar att det har med att behålla en korrekt tidslinje att göra, eller nåt sånt. Det hela påminner mig om det för de flesta kaptener irriterande The Prime Directive i Star Trek.

Min raljerande kommentar i tweeten ovan om att jag saknade en blind Eternal hade att göra med att en av dessa Eternals var döv. Det kändes kanske som ett något märkligt val av Celestial-chefen när jordens framtid står på spel. Dessutom hade vi en barn-Eternal. Barnarbete! Nå, alla ska ju bidra och just dessa två kan säkert bidra med nåt som de andra inte kan.

Roligast och förmodligen bäst i filmen var Karun (Harish Patel) som var nån form av assistent till Kumail Nanjianis rollfigur Kingo. Det förekom även en snygg fajt i Amazonas djungler som jag uppskattade.

Det här var en udda, och bitvis bra, MCU-film som utspelar sig på annorlunda platser. Vi får mycket natur, vilket inte är så konstigt då regissören alltså heter Chloé Zhao. Efter att ha hört mest dåligt om Eternals så får jag lov att säga att jag blev positivt överraskad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Central Intelligence (2016)

5 november, 2018 Lämna en kommentar

Efter att ha sett överraskningen Jumanji 2 med Dwayne Johnson blev jag en sen kväll sugen på att kolla in nåt annat förhoppningsvis lika lättsamt och samtidigt underhållande. Valet föll på Central Intelligence med klippan själv, även här ihopparad med den lille komikern Kevin Hart.

Johnson spelar den biffige (nähä?) CIA-agenten som var överviktig och mobbad nörd i high school. Harts rollfigur var däremot skolans populäraste kille men sen blev han en tråkig revisor. 25 år efter att de gått ut skolan möts deras vägar igen.

Det är ett klassiskt upplägg med en snubbe som hade ambitioner i high school men som sen slutar på ett grått 9-5-jobb (ja, eller 8-4-jobb är det väl snarare i Sverige). In sveper en Manic Pixie Dream Girl som en vind och får vår hämmade man att leva upp. I det här fallet är det dock en Manic Pixie Dream Boy i form av The Rock. Jag gillade just den lilla twisten även om det förstås förekommit tidigare på film.

Det är mycket nostalgi i filmen. The Rocks rollfigur lever kvar i 90-talet med magväska och allt. Framförallt är det dock väldigt fånigt. Dessutom känns hela filmen väldigt stressad. Det är som filmmakarna, främst klipparna, trott att man inte skulle klippa filmen utan filmens trailer i nån sorts långformat. Stressigt och fånigt är nog mina slutintryck. Lite kul var dock filmens blooper reel som visades under eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Big Sick (2017)

9 juni, 2018 4 kommentarer

The Big Sick var en sån där film som många av de podcaster jag lyssnar på hyllade och den dök väl upp på en del topp-10-listor om jag minns rätt. Levde den upp till hajpen? Nej, det gjorde den förstås inte. Det är en ganska vanlig romantisk komedi, en amerikansk indierulle med mycket dialog och mysig humor. Det som den har som ett plus är att storyn tar en vändning som man kanske inte väntar sig i den här typen av film.

The Big Sick utspelar sig i komikervärlden i Chicago och Kumail Nanjiani spelar sig själv som en ståuppare som hankar sig fram men utan att riktigt lyckas. Under och efter en show träffar han Emily (Zoe Kazan) och de båda blir ett par. Ja, de dejtar i alla fall, men Kumail säger absolut ingenting till sina pakistanska föräldrar om Emily. Kumail ska ju gifta sig med nån av mammans utvalda blivande brudar som presenteras för Kumail i en strid ström.

Sen blir Emily sjuk och hamnar i koma. Det här var den vändningen som jag inte riktigt hade väntat mig i en romantiskt komedi. Men så bygger ju filmen på verkliga händelser som hände just Kumail. Nu visste jag ju att det skulle hända eftersom det ingick i det man inte kunde undvika att veta på förhand. Men ändå.

På sjukhuset träffar Kumail Emilys föräldrar, spelade av Holly Hunter och Ray Romano, och efter några inledande pinsamheter så upptäcker de att de gillar varandra. Här gillar jag exempelvis en mysig scen där Kumail betraktar och pratar med Emilys föräldrar och upptäcker att de faktiskt är roliga.

Jag gillar för övrigt alla scener mellan Kumail och föräldrarna och då pratar jag både om Emilys föräldrar och Kumails egna föräldrar. Hela Kumails familj och vad som pågår där var kul. Det finns en värme och mysighet som jag gillade. Filmen visar att de flesta har samma typer av problem (måhända av olika grader och varianter) och därmed blir filmen inkluderande istället för exkluderande.

När det gäller ståupp-biten så inser Kumail till slut att det handlar om att berätta om sig själv för att lyckas fullt ut. Det räcker inte bara att poängtera roliga detaljer i vardagen. Eller?! Seinfeld funkar ju.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , ,