2 x Woody Allen

22 maj, 2012 6 kommentarer

Då kör vi en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och nu förväntade jag mig inte länge stordåd från klarinettisten. Den här gången blir det två 90-talsfilmer och det är väl kanske inte vår glasögonprydda väns bästa tid.

Titel: Manhattan Murder Mystery
Regi: Woody Allen
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Ja, det här var en typisk Woody Allen-film (på gott och ont), speciellt eftersom Allen själv spelar en av huvudrollerna. När Allen är med så blir det en hel del snack från hans sida. Lite för mycket för min smak. Ändå förekommer många sköna oneliners med hans sedvanliga cyniska svart humor med glimten i ögat. Mysteriet i filmen är bara lite småkul. Filmen består mest av gnabbande mellan Allen och Diane Keaton. Kul att de två gör film 20 år efter 70-talet och t ex suveräna Annie Hall. Det som inte riktigt funkar i MMM är väl helheten. Mysteriet får inte tillräckligt med fokus eftersom det är så rackarns flamsigt. Det är ändå ganska roligt när Allen strular till det mesta, och är sitt vanliga jobbiga jag. Jag vet inte, det känns ändå som något av en halvmesyr. Men, som sagt, det är ändå hyfsat roligt. Jag skrattar ett flertal gånger när Allen kommer med sin repliker. Ah, förvirrad recension, det blir en svag trea.

3-/5

Titel: Bullets Over Broadway
Regi: Woody Allen
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Manusförfattaren/regissören David (John Cusack) får sätta upp teaterpjäs men på ett villkor: maffiabossen som finansierar det hela vill att hans flickvän Olive (Jennifer Tilly) ska ha en roll i pjäsen. Repetitionerna börjar och det visar sig inte oväntat att Olive inte är nån strålande skådis. Dessutom har hon hela tiden en livvakt i släptåg som så småningom lägger sig i pjäsens utformning vilket får oväntade resultat. Bullets Over Broadway är en Woody Allen-film utan Allen själv som skådis. Hans roll, skulle man kunna säga som den neurotiske regissören spelas i stället av John Cusack. Det gör han bra, tycker jag. Jag gillade filmen. Skådisarna tar ut svängarna och det uppstår många roliga situationer. Jag tyckte att Dianne Wiest, som spelar en tidigare teaterstjärna som vill göra come-back, var bäst.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Harry Potter och halvblodsprinsen

29 januari, 2011 4 kommentarer


Titel: Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter and the Half-Blood Prince)
Regi: David Yates
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nu var det inte så länge sen jag såg filmerna om Harry Potter. Men det var ändå ett tag sen (jag såg Halvblodsprinsen ca ett halvår efter Fenixorden, min kommentar) och kanske bidrar det lite till att jag inte riktigt kommer in i filmen som jag gjorde när jag såg t ex fyran och femman tidigare. Hur som helst, det är ändå en skön känsla att åter dras in i Hogwarts underbara värld efter ett obligatorisk gästspel i mugglar-världen i början av filmen som sig bör. (Redan i inledningen visas förresten lite av temat i filmen då Harry flörtar med en servitris.) Väl på plats på Hogwarts får vi den vanliga dosen av lektioner, intriger, quidditch, trollkarlsaction — samt småroliga kärleksbekymmer däremellan.

Nja, jag tyckte inte det är riktigt lika bra flyt i historien som det var i t ex Fenixorden. Däremot håller jag inte med de som säger att inget av vikt händer i filmen; det tyckte jag det gjorde nämligen. Däremot, återigen, känns det kanske ändå som en transportsträcka mot de två slutfilmerna. Som sagt, viktiga saker händer men det finns ingen uppbyggnad eller känsla av det är viktiga saker, de bara händer. Jag vet inte, fokus saknas eller är åtminstone väldigt suddigt. När det gäller skådisarna så har Daniel Radcliffe ett märkligt stelt sätt att le på, Rupert Grint är bättre än väntat och Emma Watson är charmig som vanligt på sitt piffiga sätt.

En rolig sak med Harry Potter är att det är brittiska filmer med brittiska företeelser och uttryck. Det känns skönt som omväxling mot allt amerikanskt som sköljer över en. Men åter till skådisarna. Alan Rickman är som vanligt bäst som Severus Snape. Intressantaste personen är helt klart Draco Malfoy (Tom Felton) som kämpar med sig själv. Det är lite samma tema som i förra filmen även fast Malfoy tillhör den mörka sidan. I Fenixorden var det Harry själv som slogs mot sin mörka sida. Här slåss Draco mot sin ljusa sida och mot sin egen rädsla.

3/5

Spoiler
En sak jag inte gillade alls var att det visade sig att Snape är mörk (om han nu verkligen är det?!). Jag har alltid gillat honom bäst. Snape har stuckit ut. En person som man inte riktigt vetat var man haft men som ändå haft hjärtat på det rätta stället (trodde jag).
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →