Borgarklassens diskreta charm (1972)

Under fyra onsdagar framöver blir det ytterligare ett litet regissörstema. Den här gången kommer det att handla om spanjoren och surrealisten Luis Buñuel. Tredje filmen i temat är Borgarklassens diskreta charm (Buñuels mest kända film?) och min korta preblogg-text om den skrevs i september 2008. Jag funderar även på om jag kanske borde passa på att förstagångstitta på Un chien andalou och L’âge d’or, Buñuels två första filmer och även samarbeten med Salvador Dalí. Ja, så får det bli!

Hur den här filmen kan ha 8.1 på IMDb är för mig ett mysterium (min kommentar: nu har det sjunkit till 7.9, ha!). Borgarklassens diskreta charm är nämligen inget mer än en småputtrig och pratig komedi med surrealistiska inslag. Nåväl. Ett sällskap i den övre medelklassen försöker äta middag tillsammans. Varje gång middagssällskapet ska till att äta så går något fel. Det kanske tycks som om jag inte gillar filmen men det gör jag faktiskt (inte så att jag skiter på mig av lycka men filmen är sevärd). Det är bara det att man ibland har svårt att förstå varför vissa filmer lyfts till skyarna.

Ok, om jag ser objektiv på det så är filmen som sagt en ganska rolig surrealistisk komedi. Precis som i två andra Buñuel-filmer, Dagfjärilen och Tristana, som jag nyligen sett så är det drömsekvenserna som sticker ut och känns bäst. Grejen är väl att om filmen bara skulle bestå av liknande scener så skulle det bara bli flum av det hela (hehe, ungefär som i Inland Empire, även fast det var bra flum där…). Jag måste säga att jag gillar Fernando Rey som verkar vara en favorit hos Buñuel. Rey har en snobbig stil, en speciell ”jag bryr mig inte vad du tycker”-stil som är skön. Avslutningsvis så tycker jag att filmen sammfattar sig själv ganska bra i flumscenerna då vårt sällskap promenerar på en väg mitt i ett åkerlandskap utan att de verkar veta vart de är på väg.