When We Were Kings (1996)

27 maj, 2018 Lämna en kommentar

1974 möttes Muhammad Ali och George Foreman i en klassisk boxningsmatch kallad The Rumble in the Jungle. Fajten ägde rum i Afrika, i landet som på den tiden gick under namnet Zaire. Dokumentären When We Were Kings är förutom ett väldigt intressant tidsdokument en skildring av matchen med stort M och allt som hände kring den.

Detta är fascinerande rörliga bilder att se. Efter ett tag glömmer jag vilket år det är och jag tror att det helt enkelt är 1974. Kvaliteten på klippen och fotot från vad som hände i Zaire före och efter matchen är strålande.

Historien kring varför matchen ägde rum i just Zaire är intressant. Här drar jag en del paralleller till mastodontdokumentären The Vietnam War som jag såg i vintras på SVT Play. Vi har ett land som blivit fritt från sin kolonialmakt (Belgien i det här fallet). En ”röd” premiärminister tillsätts men störtas sen av en militär med stöd av amerikanska CIA. Militären gör sig själv till diktatorisk president och styr landet med korrupta medel.

Denne nye president ser en chans till lite positiv uppmärksamhet och goodwill och köper därför till sig matchen för 10 miljoner dollar. Pengar som givetvis tas ur statskassan, på samma sätt som när ett olympiskt spel ska bekostas antar jag.

När Ali och Foreman anländer till Afrika är det uppenbart att Zaire älskar Ali men inte ger mycket för Foreman. Folket i Zaire gillar Ali eftersom han vägrade kriga i Vietnam. Foreman gör så gott han kan men ett misstag var att ha med sig en schäferhund, samma hundras som den belgiska kolonialmakten använde som polishund.

Filmen fokuserar en del på de svartas rättigheter. Ali gör en rad vad man skulle kunna kalla kontroversiella uttalanden. Bl a förklarar han varför han inte gillar vit eller kinesisk musik (bara en massa pling pling plong plong). Det är inte hans kultur, han förstår den helt enkelt inte. Svarta vill vara oberoende säger han. Men han hatar inte vita. Han kan visst samarbeta och göra affärer med dem. Fast svarta ska gifta sig med svarta. Ooook. Jag tror och hoppas att man visst kan förstå alla kulturer och då inse att alla (näst intill) har samma mänskliga sida. Men jag förstår vad han är ute efter. Det handlar ur Alis perspektiv om att först hitta en egen stabil identitet för sig själv. En identitet som Ali inte tycker afroamerikaner hade då.

Promotorn Don King. Vilken lirare! Han citerar Shakespeare samtidigt som han är oerhört medveten om the black struggle. Exempelvis kan nämnas att Ali flög till Zaire med ett plan med enbart afrikanska piloter och flygvärdinnor. Det är som att det svarta USA här återupptäcker Afrika som sitt moderland. Här kommer jag ju osökt att tänka på MCU-filmen Black Panther. When We Were Kings är lite som Black Panther fast på riktigt.

Musik! Det förekommer härlig musik i filmen. Don King & Co vill ju göra en jättegrej av det hela. Därför har man ordnat en stor musikfestival med de största svarta artisterna som ska äga rum i samband med matchen. Problemet är bara att Foreman i träning med en sparringpartner slår upp ett sår i pannan och matchen måste skjutas upp sex veckor. Musikfestivalen går dock av stapeln enligt plan. Vi får se en hel del klipp från konserterna med bl a James Brown (jag vill introduceras på samma sätt varje morgon när jag kommer till jobbet!), B.B. King, The Spinners och Miriam Makeba. Konserten skildras för övrigt i en separat dokumentär kallad Soul Power från 2008.

Efter musikfestivalen stannar Foreman och Ali överraskande nog kvar i Zaire och tränar under sex veckor fram till matchdatumet. Det känns inte som att det skulle hända idag. Zlatan skulle ta privatplanet hem.

Matchen då? Ja, mot slutet ägnar man tio minuter åt den fascinerande holmgången, där bl a författaren och journalisten Norman Mailer, som var på plats för att skriva om fajten, agerar engagerande berättarröst. Hur gick det? Ja, om jag säger så här: Ali boma ye!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Hår – Good Hair (2009)

7 maj, 2014 28 kommentarer

HairPå den förra filmspanarträffen slängde jag ur mig att nästa tema skulle kunna bli SKÄGG. Efter att ha haft ganska breda teman på sistone så var vi redo för ett litet smalare ämne. Efter lite diskussioner så blev temat till slut det något bredare HÅR. Jag visste vilken film jag skulle se. Jag visste det för fyra veckor sen i alla fall. För när det var dags för att till slut se den filmen så hade den helt försvunnit ur hjärnan. Bortfönad. På dess plats fanns bara hår… ah, jag kollar på musikalfilmen Hair! Klockrent. Så enkelt. Hair hade jag sett tidigare men det var ett bra tag sen så det kändes som det kunde passa med en omtitt. Dessutom är det en av få musikalfilmer som jag gillar. Nu har jag inte sett speciellt många musikalfilmer men ändå. Jag började leta på filmtjänster på nätet efter Hair men den fanns givetvis inte, så det fick bli andra tjänster… men den fanns en annan film som hela tiden poppade upp bland sökresultaten hos nätjänsterna. Fasiken, jag byter film tänkte jag. Jag har ju fortfarande en koppling till hår och dessutom kollar jag lagligt på filmen. Och så blev det.

****

Good Hair (2009)

Good HairNär jag letade efter sätt att se Hair på så dök alltså den här filmen upp bland sökresultaten. På postern stod det GOOD HAIR i rött mot knallgul bakgrund och så Chris Rock som log och putade med munnen framför tre tjejer som sitter i en frisersalong. Chris Rock? Really?! Var det här en uppföljare till Ice Cubes Barbershop-filmer? Den går bort, tänkte jag direkt. Aldrig att jag ser den (hår)rullen. Men så såg jag att det var dokumentär. En dokumentär om vad? Hår, ja visst, men på vilket sätt? Det här verkar ju faktiskt lite intressant.

Good Hair är en dokumentär om afroamerikaners hår, och då speciellt om svarta kvinnors frisyrer. Vår ledsagare och ciceron som i filmen går till (hår)botten med all things hair är alltså komikern Chris Rock. Chris Rock? Really?! Vad hade jag gett mig in på? Filmen är regisserad av Rocks komikerpolare Jeff Stilson.

Rock fick idén till filmen när hans treåriga dotter en dag frågade varför hon inte hade bra hår, good hair. Vad då, tänkte och sa Chris, du har väl alldeles underbart hår! Chris beslutar sig för att ta reda på vad som låg bakom dotterns fråga.

Vissa dokumentärer är ju ögonöppnare när det gäller det ämne som de handlar om. I det här fallet fick jag upp ögonen dels för hur många svarta amerikanska kvinnor som inte visar upp sitt naturliga krulliga hår, och dels för hur mycket tid och pengar som de lägger ner för att visa upp ett annat hår. Hår på huvudet pratar jag alltså om…

Filmen inleds på en stor mässa för hårprodukter. Här får vi veta att 80% av alla hårprodukter i USA köps av svarta, och då, 2009 alltså, utgjorde svarta 9% av USA:s befolkning. Den första stora produkten vi får veta om är relaxers. Det handlar alltså om kemikalier som används för att rakpermanenta afrokrull. Krull är inte snyggt anses det. Nej, man ska ha rakt hår, europeiskt hår, ”vitt” hår. Kemikalierna som används är oftast starkt basiska ämnen som t ex natriumhydroxid. Det gör att en rakpermanentning inte är en helt smärtfri process. Om man har i medlet för länge så kan det nå in i hårbotten… och då faller håret av.

Salt-n-PepaKänner ni till rapgruppen Salt-n-Pepa? De blir intervjuade i filmen och berättar om när en sån där rakpermanent gick fel och håret på ena sidan av Salts huvud i princip föll bort. Salt är till höger på bilden. En ny frisyr uppstod och de två andra tjejerna i gruppen fick sympatiklippa sig.

Den andra produkten det handlar om är löshår! Oj, oj, enligt dokumentären finns det i princip inte en enda svart kvinna som inte har löshår eller weaves som det kallas. Länge var det här en väl förborgad hemlighet men nu vet alla det. Även bland vita kvinnor är det väl inte helt ovanligt. Det är alltså inte peruker vi pratar om, utan hårförlängning där man tar annat, helst naturligt, hår och liksom väver ihop det med ens eget naturliga hår.

Männen då? Ja, pastor Al Sharpton (härlig bild, värd ett klick) berättar att han lärde sig om relaxers av James Brown. Sen har vi t ex en artist som Prince…

Det där med att det hår man ska väva in ska vara naturligt är något som skapat en industri i sig… i Indien. Det hår som svarta kvinnor i USA vill ha är indiskt hår. Indiskt hår är svart men rakt. Indiska kvinnor låter sitt hår växa och sen går de till ett tempel och offrar sitt hår helt gratis. Någon annan tjänar dock stora pengar på deras hår. Alternativet är att man utan kvinnans medgivande klipper av det när hon sover eller när hon är på bio. Här har vi alltså en sorts illegal organdonationsmarknad som jag inte kände till.

De som tjänar mest pengar på produkterna är, enligt filmen, asiatiska och ”vita” företag. Det finns bara ett fåtal företag som helt ägs av svarta.

TracieJag tycker inte riktigt filmen vågar gå till botten med varför det är som det är. Pastor Al Sharpton säger att om man är fri och har råd att göra som man vill med sitt hår så ska man göra det. Det är en del av ens personlighet att ha rakt hår om man nu vill det. Samtidigt klagar han på det skeva i ekonomin i det hela, och sen tycker jag väl man ska fundera på varför normen tydligen är rakt hår. Det finns en röst i filmen, från skådespelerskan Tracie Thoms som var med i Death Proof bl a, som talar om att kämpa emot, att behålla sitt krull och naturliga hår. Bra säger jag. Men att rakpermanenta sig ibland är väl inte fel det heller. Eller nåt. Well, hårförlängningar och relaxers är nog hair för att stanna.

Betyg halv

Kolla nu in vilka hårresande filmer som mina kompisar skriver om.

Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Även Voldo har nu gjort ett hårigt inlägg eftersom han tyckte det saknades en viss skådespelerska.

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Great Dictator

6 december, 2013 6 kommentarer

decadesSlicka brevTitel: The Great Dictator
Regi: Charles Chaplin
År: 1940
IMDb | Filmtipset

Kan man skämta om krig? Ja, det kan man och bra kan det bli också, speciellt om man lägger in lite satir i mixen. Ett bra exempel tycker jag är Stanley Kubricks Dr. Strangelove, en underbar satirkomedi (som jag för övrigt såg när SVT visade den dagen innan jag ryckte in i lumpen). Ett dåligt exempel tycker jag är Roberto Benignis Livet är underbart, men det kanske mest beror på att det är den irriterande Roberto Benigni själv som gör huvudrollen.

I Charlie Chaplins första ”riktiga” ljudfilm får vi i inledningen träffa en judisk soldat, som väl är en version av Chaplins Luffare, som slåss för Tyskland under första världskriget. I en slapstickversion av kriget råkar vår soldat ut för diverse äventyr som slutar med att han drabbas av minnesförlust. Tyskland, eller vänta, Tomania heter landet här, förlorar kriget. Flera år senare blir Luffaren, som visar sig vara Barberaren, frisläpt utan att vara medveten om att makten i Tomania tagits över av en viss Adenoid Hynkel (Chaplin). Tillbaka i det judiska gettot inser han efter ett tag att judar av Tomania betraktas som avskum. Barbereraren försöker driva sin salong som vanligt men livet plågas av ständiga upprensningsattacker från Hynkels stormtrupper. Tillsammans med granntjejen Hannah (spelad av Paulette Goddard, Chaplins fru vid den här tiden) försöker Barberaren kämpa emot, samtidigt som Hynkel vill invadera grannlandet Osterlich.

Inledningen, under första världskriget, kändes oväntat påkostad med explosioner, en lång kamerapanorering, en stor kanon och en hel del statister. Det är ren slapstick och jag tycker det funkar hyfsat även om jag aldrig skrattar. Av nån anledning kom jag att tänka på hur Bond-filmer inleds. Vi får en ganska lång inledande sekvens där vi får träffa huvudpersonen men som egentligen inte har nåt med resten av filmen att göra. Ok, här får vi ändå veta att Barberaren har deltagit i första världskriget på den tomanska sidan.

Hynkel vs Brown

Hynkel vs Brown

När vi sen hoppar framåt i tiden och filmen utspelas i det judiska gettot kom jag att tänka på filmen Good Bye, Lenin!. I den faller en östtysk kvinna i koma just före Berlinmurens fall. Eftersom hon var kommunistpartiet väldigt troget och älskade samhället i DDR så låter hennes son henne inte förstå vad som har hänt när hon väl vaknar upp. Han tror att chocken kanske skulle ta kål på henne. Här är det Barberaren inte fattar vad som har hänt när han glad i hågen kommer för att öppna sin salong och undrar vem som kluddat J-E-W på hans fönster.

Adenoid Hynkel? Hur tycker jag han funkar som en parodi på Hitler? Hmm, hyfsat. Jag tyckte inte hans inledande tal var så roligt. Det lät mest som en blandning av svenske kocken i Mupparna och Fredrik Lindström som försöker prata tyska i en Hassan-sketch. Ändå inte på något sätt dåligt. Chaplin visar prov på mästartakter när han låter Hynkel jonglera med en jordglob i en klassisk scen. En annan udda parallell jag drog var den mellan Hynkel och James Brown. Hur tänker jag nu, undrar ni. Jo, när Hynkel är upprörd och samtidigt utmattad efter att ha eldat upp sig efter att en officerare har bedragit honom, så kommer hans assistent och lägger en stor mantel på hans axlar efter talet. Precis på samma sätt brukade det gå till på konserter på 60- och 70-talet med James Brown. Han sjunger med sån inlevelse att han håller på att svimma och måste tas om hand och värmas med en mantel.

TihihihiFunkar sekvenserna i gettot fullt ut? Mmm, jag kan tycka att det blir lite sentimentalt bitvis. Jag kan ändå säga att Paulette Goddard är en tjej med krut i. Kan det vara så att Goddard är anledning till att Henke ville ha med den här filmen som en del av 40-talet? En anledning så god som någon. Hon är skicklig med stekpannan t ex. Well, förutom när hon av misstag träffar Barberaren i huvudet. Vilket för övrigt gav upphov till den första sekvensen jag skrattade åt. Chaplin gör det hela till en liten dans. Yr i huvudet dansar han fram och tillbaka, upp och ner från trottoaren.

Bästa scenen (om den inte hade förstörts) i hela filmen förekommer faktiskt i gettot. Hynkel vill alltså invadera Osterlich men till det behöver han pengar och han vill låna dessa av en jude, så han beslutar att sluta med trakasserierna av judarna för att blidka honom. Stormtrupperna ska inte vara elaka, de ska vara snälla. När de dyker upp tror Hannah och Barberaren som vanligt att det betyder trubbel men istället hjälper brunskjortorna till. Båda två blir förvånade, glada men anar kanske att det inte kommer förbli så. Tyvärr förstörs scenen i slutet genom att Hannah håller ett sorts tal. Talet hade inte behövts; det räckte med hennes ansiktsuttryck.

Det jag gillar mest med filmen är de små sakerna. T ex: Hynkel dikterar för sin sekreterare och långt blir kort och kort blir långt, Hynkels kvinnliga assistenter med Bondskurksliknande likformiga dräkter, barberarscenen tonsatt av Brahms, att Jack Oakie som spelar Benzini Napaloni inte bara var lik Mussolini utan även Henrik Dorsin.

I slutändan tycker jag inte riktigt filmen funkar som helhet. Den känns som en serie sketcher hopsatta till en film. Lite som The Naked Gun och liknande filmer ungefär, fast bättre. Bitvis blir det även aningen sentimentalt vilket jag varit inne på. Detta kommer igen en del mot slutet. Det som är läbbigt med filmen är att den gjordes 1940 och fem års helvete i form av andra världskriget återstod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Heil Hynkel eller vill de skicka stormtrupperna?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Lika

Lika som bär: Benito, Jack och Henrik

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Krig, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,