10 i topp: Filmer 2008

2008Dags för en ny årsbästalista! Den här gången är det 2008 som ska avhandlas. En sak jag noterade när jag tittade igenom mina toppfilmer från detta år var att det handlade om en lite tunnare skara jämfört med t ex 2009, ett år som jag skrev om för nån månad sen. Den gången hade jag inte några problem med att få ihop en topp-10-lista. Den här gången var det lite svårare. Jag försökte även se några filmer som jag tidigare missat för att se om jag kunde hitta en ny favorit. Nu vet jag att mina listmakarkompisar bland filmspanarna tycker att 2008 är ett toppenår så det kanske bara är jag. Men, men, då kör vi väl.

****

10. Wendy and Lucy
Wendy and Lucy
En härlig gammal festivalfilm letar sig in på tiondeplatsen. Dysterindie av regissören Kelly Reichardt. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Plus Michelle Williams och en borttappad hund som heter Lucy.

9. Man on Wire
Man on Wire
Man on Wire är en sån där film som kanske inte fick ett jättehögt betyg just när jag såg den. Men det är samtidigt en film, en dokumentär, som satte sig. Jag blev fullkomligt tagen av det som Philippe Petit gjorde, då på 70-talet när tvillingtornen World Trade Center var alldeles nybyggda. Det är vackert och sällsamt.

8. Happy-Go-Lucky
Happy-Go-Lucky

Happy-Go-Lucky var en film vars första tio minuter höll på att driva mig till vansinne. Poppy (Sally Hawkins) är en tjej som är för mycket. Frågan är bara för om det för mycket på ett bra eller dåligt sätt. I slutändan för mig så blev det för mycket på ett bra sätt. Dessutom är Eddie Marsan ruggigt skön som en tokbitter bilskollärare.

7. Låt den rätte komma in
Låt den rätte komma in
När den amerikanska motsvarigheten till John Ajvide Lindqvist – jag syftar alltså på Stephen King – envisas med att blanda sig i manusförfattandet till filmatiseringarna av sina böcker, ja, då blir det INTE bra. När Lindqvist gjorde det i och med Låt den rätte komma in blev det riktigt bra, men det kan förstås också regissören Tomas Alfredson, de duktiga barnskådisarna och fotografgurun Hoyte Van Hoytema ha bidragit till.

6. Frozen River
Frozen River
Frozen River är en film som brukar paras ihop med Winter’s Bone som kom två år senare. Själv tyckte jag Courtney Hunts white trash-tolkning med Melissa Leo i huvudrollen var snäppet bättre. Filmen är ett drama med thrillerinslag som gjorde dramat än skarpare. De snöiga miljöerna är ett stort plus för mig också.

5. Revolutionary Road
Revolutionary Road

Jag citerar mig själv från min recension av Revolutionary Road: En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.  Japp, det blir plats fem!

4. Gomorra
Gomorra

Oj. En festivalfilm som knockade mig helt. Efter visningen var jag tagen och funderade på tillståndet för arten människan. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

3. H:r Landshövding
H:r Landshövding

Jag är ganska säker på att jag är ensam om att ha den här filmen på min lista. Många verkar hata den, tycka den är urtrist och meningslös. Själv älskade jag den. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värd en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

2. In Bruges
In Bruges

En film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa detta mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig! In Bruges är en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Jag såg den gratis med Voddler när jag var betatestare för den tjänsten. Det var på den tiden som Voddler fungerade och faktiskt hade en del bra filmer.

1. The Wrestler
The Wrestler
Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det. Det är min nummer ett!

****

Vilka filmer tycker jag är värda att nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns några filmer som jag hade uppe för diskussion: The ReaderThe Wackness, Frost/Nixon, Downloading Nancy och Synecdoche, New York är en handfull.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Still WalkingThe Devil’s TailThe Curious Case of Benjamin Button och Ponyo på klippan vid havet är några.

Hoppa nu vidare till mina kompisars listor för att få deras syn på filmåret 2008: Magnus (välkommen!), SofiaHenke, FiffiSteffo, Johan, Cecilia och Christian.

Happy-Go-Lucky


Titel: Happy-Go-Lucky
Regi: Mike Leigh
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har precis skrivit om Happy-Go-Lucky och här kommer min recension av samma film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Om ni undrar varför Poppy, som huvudpersonen i filmen heter, ser lite märklig ut på bilden här ovan så beror det på att hon går på en danskurs och försöker hitta sitt inre vilda jag. Typ.

Den här filmen var en liten chansning från min sida men det var den film som verkade bäst just den kvällen (ibland avgör filmerna och ibland tiderna vilka filmer som jag i slutändan ser). Jag visste dock att Mike Leigh var filmens regissör och att jag gillat hans All or Nothing skarpt. Leighs specialitet är väl brittisk realism. Det brukar vara ganska dystra, svarta, känslosamma filmer (men inte utan humor). Happy-Go-Lucky är istället en mer renodlad komedi, men med en del korn allvar, om helt sjukt uppskruvade Poppy (Sally Hawkins) som är glad och tänker gott om det mesta och de flesta. Vissa kan dock störa sig på hennes något påträngande sätt som t ex hennes bilskollärare (och en del som ser filmen skulle jag tro, haha).

Åh, stilen är så där skönt brittiskt. Jag vet inte vad det är. Det är väl variationen antar jag då filmintaget pga minsta motståndets lag ofta blir amerikanskt (inte på Filmfestivalen dock, där brukar jag tänka på att blanda upp). Hur som helst så gillar jag ofta den råa lite smutsiga känslan i brittiska filmer. Under de första 10 minuterna visste jag dock inte riktigt om jag skulle överleva Poppy. Det är lite väl mycket flams och trams. Sen lugnar det dock ner sig en aning eller så är det jag som lugnar ner mig. Sally Hawkins gör en sån där insats som sticker ut. Hon är faktiskt för skön helt enkelt. Hon ser livet från den ljusa sidan men tar även tag i problem och kan vara allvarlig när det behövs. Men ok, hon är på gränsen.

Scenerna mellan bilskolläraren Scott (Eddie Marsan) är sjukt roliga. Poppy är så jobbig som hon är och Scott som ska vara seriös blir galen. Man får även lite familjehumor när Poppy besöker sin gravida syrra och hennes toffelman, som dock försöker spela datorspel så fort frun lämnar rummet fast han inte får, haha. Den seriösa syrran tycker förstås Poppy inte är tar ansvar för sitt liv då hon bara flummar runt. Bästa scenen i filmen är när Poppy, obegripligt snäll som hon är, pratar med en uteliggare som verkar ha seriösa problem. Här blev filmen nästan surrealistisk. Happy-Go-Lucky är en sorts slice of life-film då handlingen inte är alltför uppstyrd utan mer visar scener ur Poppys liv med karaktärer som kommer och går. Återkommande är dock bilskolläraren. Det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Om visningen: Det var en ganska munter stämning i salongen. Själv skakade jag skrattande på huvudet ett antal gånger, speciellt åt Scott. Happy-Go-Lucky var en av två filmer som jag såg på den skönaste biografen under festivalen, Sture. Jo, just det, volontären glömde mikrofonstativet framför duken— men blev givetvis påmind av publiken ganska så direkt.