Konferensen (2023)

27 oktober, 2023 7 kommentarer

Konferens med kollegorna. Kickoff med teambuilding. En heldag med kompetensutveckling och Ramlösa eller Loka. Hemlighetsmakeriet kring vilka lag och övningar det kommer att vara. Alla som varit iväg med jobbet på den här typen av övningar kommer garanterat att känna igen sig i Konferensen, filmatiseringen av Mats Strandbergs slasher-roman med samma namn.

Jag tycker det är hur roligt som helst att det nu börjar komma mer och mer av den här typen av svenska ”genrefilmer”. Förra året kom exempelvis UFO Sweden som jag tyckte mycket om. Konferensen är inte riktigt lika underhållande i mina ögon och det beror nog på att det är just en slasher-film. Det är inte min favoritgenre. En efter en av rollfigurerna går åt men jag har svårt att känna nåt för nån egentligen.

Det absolut bästa med Konferensen är att den är svensk och att den känns svensk. Det är svenska miljöer och svenska referenser (spöket Laban, Ida i flaggstången och ”We shall overcome” som två exempel). Filmmakarna har inte försökt göra den universell i nåt sorts försök att tilltala resten av världen. Nej, den är unikt svensk och det vet vi ju alla: ju mer personligt nånting är desto lättare är det för andra att relatera.

Själv hade jag gärna sett en dramakomedi med exakt samma handling som i Konferensen men där man tagit bort slasher-elementet. Det var relationerna mellan de olika personerna i ”teamwork makes the dream work”-teamet som var bäst och roligaste. Adam Lundgren är perfekt som slemmig stekare med karriärsdrömmar och Christoffer Nordenrot är även bra som hans sidekick som droppar egna versioner av amerikanska talesätt och modeord på löpande band.

Jag måste nämna två till skådisar som gör gedigna insatser. Först Claes Hartelius som den buttre men ändå mysiga skäggubben Torbjörn. Jag har haft en kollega som i princip är en kopia av Torbjörn. Slutligen är Marie Agerhäll irriterande bra som teambuilding-ledaren från helvetet.

Betyg? Ja, jag hamnar på en stark trea. När väl slasher-mördandet drog igång så tappade jag kanske lite av intresset. Det kändes lite som en nedräkning till slutet snarare än att det var underhållande. Ändå förekom det en del mer eller mindre lustiga dödsscener (men våldshumor kommer nog aldrig vara min grej fullt ut) plus att jag tyckte det var lite kul när det stod klart vilka som till slut klarade sig undan Sotis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

UFO Sweden (2022)

20 september, 2023 4 kommentarer

Yay! En svensk genrefilm som levererar. Jag tog mig äntligen tid att se Crazy Pictures uppföljare till Den blomstertid nu kommer. Jag måste medge att jag var orolig med tanke på att Den blomstertid nu kommer inte alls höll för hajpen (min hajp är väl bäst att säga). Den var välgjord rent tekniskt men skådisar och manus var INTE bra. Dessutom var den så pass gravallvarlig att det nästan blev humoristiskt (på fel sätt).

UFO Sweden är däremot ett fartigt science fiction-äventyr om en tilltufsad grupp UFO-fältundersökare som får den mystiska myndigheten SMHI efter sig. I fokus står den unga tjejen Denise (Inez Dahl Torhaug) som misstänker att hennes försvunna pappa har kidnappats av utomjordningar. Hon tar hjälp av den lokala UFO-föreningen som hennes pappa tidigare var medlem i. Mysteriet med pappan tar gruppen runt om i Sverige och av nån anledning är en SMHI-anställd dem hack i hälarna. Dessutom håller gruppen på att slitas sönder av inre stridigheter.

Som sagt, det här var en fartig film och en rolig film med glimten i ögat. Den lilla gruppen vi får följa är ihopsatt av en udda skara figurer, den ena nördigare än den andra. Det gnabbas och pikas mest hela tiden. Jag gillar nästan alltid filmer som handlar om människor som bildar en egen liten familj, found family films kallas det väl? Vänner är det bästa som finns; det blir vi mot världen. När även skådisarna håller måttet och effekter (förutom kanske just i slutet) och action är minst lika bra som i Den blomstertid nu kommer så är det svårt att misslyckas.

Det förekommer en ganska meningslös kvinnlig polis som jag inte förstår poängen med. Men jag väljer att hellre fria än fälla och delar hastigt och lustigt ut en fyra till UFO Sweden. Yay!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Found family, Komedi, Recension, Science fiction, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Gräns (2018)

8 september, 2019 10 kommentarer

Nja, jag vet inte. Jag kände direkt att det hela är lite för artsy (i brist på bättre ord). Jag tycker inte historien är speciellt engagerande. Allt är lite för uppenbart. Man ser direkt att Tina är ett troll. Hon pratar dock helt normalt. Sen när Vore, det manliga trollet, dyker upp ser man direkt att även han är ett troll. Men han pratar däremot som ett troll också. Är det för att han har bejakat sin trollsida fullt ut?

Skådisen som spelade Vore pratade tyvärr dålig svenska vilket gjorde att hans nyanser i språket försvann helt. Det var som att han läste nån form av fonetisk svenska innantill. Men det kanske var meningen för att göra honom mer främmande? Eller så har troll inga nyanser?

Nja, det hela känns alltså lite för uppenbart, när det kanske ska vara mystiskt. Kan det vara så att jag hade läst och hört för mycket om filmen innan jag såg den?

Gräns är ganska effektivt berättad i korta sekvenser som nog ändå blir lite upprepande till slut. Jag gillade nog storyn om den där polisutredningen mer än Tinas och Vores egna historia, vilket kanske inte var filmmakarnas avsikt. Jag tycker filmen överlag saknar ett ordentligt driv.

Jo, men sen kommer ju då sexscenen, och, ja, den var lite överraskande, det medges. Samtidigt kändes det lite typiskt att rollerna var ombytta: hon har penis, han blir gravid. SPOILER!!!!

Jag kände aldrig riktigt för det där trollet Vore, åtminstone inte efter att han sysslar med barnporr och mördar människor. Å andra sidan har troll enligt filmen genom åren behandlats än värre av människor, så han känner väl att han har rätten på sin sida. Tina vill dock försöka med samförstånd istället, vilket jag tycker känns vettigare.

Sen var det nåt med ett bisarrt och döende trollfoster som Vore hade i kylen som av nån anledning skulle bytas ut mot en mänsklig bebis… Ah, vänta nu var det så att människobebisen skulle skickas till en pedofil och så skulle trollbebisen läggas på dess plats för att föräldrarna inte skulle misstänka nåt. Ehe, både vidrigt och inte trovärdigt.

Jag ber om ursäkt för den här svamliga tankeströmsrecensionen men så blir det ibland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Hypnotisören

7 november, 2012 5 kommentarer

Titel: Hypnotisören
Regi: Lasse Hallström
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag kanske har sett för få Beck- och Wallander-filmer men jag gillade faktiskt Hypnotisören en hel del. Filmen utsågs till Sveriges Oscarsbidrag redan innan den haft biopremiär vilket jag tyckte var lite märkligt men man ville väl helt enkelt satsa på ett säkert kort. För säkert kanske? Sverige hämtar hem regissör Lasse Hallström från Hollywood och castar hans fru Lena Olin tillsammans med Mikael Persbrandt i en filmatisering av succédeckare Hypnotisören som utspelar sig i en vintrig Stockholm Noir-miljö. Det kan ju inte gå fel? Eller? I alla fall inte när det gäller den exotiska lockelsen som filmen kommer att ha på Oscarsjuryn?

Först måste jag säga att filmens för- och eftertexter är helt underbara. Sakta flyger vi in mot ett snöigt Stockholm. Kaknästornet sveper förbi i förgrunden och vi vet att nåt ruskigt kommer att hända. Well, det är ju en kriminalfilm men själv kände jag att stämningen blev helt rätt. Det här är Swedish Noir. Plötsligt befinner vi oss i en vardaglig gymnastiksal där det spelas pojkbasket. När tränaren samlar in bollarna efter träningen blir han plötsligt knivhuggen till döds. Strax efteråt blir tränarens fru och dotter knivmördade i sitt hem. Sonen i familjen överlever men hamnar i koma. Kriminalkommissarien Joona Linna (Tobias Zilliacus) blir besatt av fallet och tar hjälp av läkaren Erik Maria Bark (Persbrandt) för att med hjälp av hypnos få pojken att minnas. Ja, han hette tydligen Erika Maria Bark, ett något lustigt namn. Nån som har läst boken kanske har en förklaring.

Jag börjar med det jag gillar. Filmen är proffsigt gjord rent hantverksmässigt, i alla fall om man tänker på sånt som foto och musik. Jag har hört en del klagomål på att det förekommer lite väl många helikopterbilder på Stockholm som verkar gjorda att visas före och efter reklamavbrotten på TV4. Så kan vara fallet men jag tyckte alltid de var så snygga att jag inte störde mig på det. Att filmen utspelas i ett härligt vintrigt Stockholm är ett plus. Jag gillar alltid snö på film. Jag är helt säker på att det här är ett medvetet val för att göra filmen så Swedish Noirig det bara går.

En sak som jag gillade men som kanske gjorde att jag tappade lite fokus är att Helena af Sandeberg är så satans vacker, så vacker. Alltså när hon ler så bara… åååh, haha. Jag fattar inte att hon inte får mer roller än hon får. Well, det kanske beror på hur bra skådis hon egentligen är. Hur som helst, tillbaka till filmen och det faktum att af Sandebergs rollfigur Daniella i slutändan kändes helt överflödig och bara rann ut i sanden. Ena sekunden satt hon på middag på restaurang Pelikan med kommissarie Linna för att i nästa vara borta och aldrig återkomma i filmen igen.

Det finns en del konstigheter i filmen. Trådar som aldrig tas upp eller saker som inte förklaras. Pojken i början som hamnar i koma och som bara kan nås av en hypnotisör… nja, vaddå? Han hade ju blivit knivskuren och opererad precis så det var ju inte så konstigt att han inte var kontaktbar typ en timme efter operationen. Här hastade filmen lite för mycket.

Hur sköter sig Persbrandt och Olin då? Ja, det är väl upp och ner kan jag säga. Ibland är det riktigt bra och ibland sitter jag och skrattar när jag vet att det ska vara gripande och känsligt. Det verkar som Hallström inte haft full koll på regin. Bitvis var det komedi för mig mitt i all dramatik. Men jag gillade det ändå hela tiden, fast på lite annorlunda sätt.

Och så var det här med Beck. Visst, det är bara att erkänna att det är en film gjord efter ett formulär, tvdeckarformulär 1A. Man har t.o.m. slängt in en slutuppgörelse i den svenska fjällvärlden med skotrar, ödetorp, helikopterbilder och hela faderullan. Men fasiken om det inte funkar. Mot slutet tycker jag det är spännande även om man kanske drar ut på den sista nagelbitarscenen lite väl länge. Skillnaden med en tvdeckare är att filmen känns maffigare helt enkelt.

3+/5

****

Även Fiffi på Fiffis filmtajm har varit och sett Hypnotisören. Kolla här för att se vad hon tycker om vårt svenska Oscarsbidrag. Flipp eller flopp?

Tidigare har David på Filmmedia.se hyllat Hypnotisören. När jag läste den hyllningen får jag erkänna att jag var lite skeptiskt men David är inte helt fel ute. Även Rebecca på Mode + Film gillar Hypnotisören. Den kanske har en Oscarschans ändå? Hmm, nej, jag skulle bli väldigt förvånad.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,