Finding Dory (2016)
26 augusti, 2016 7 kommentarer
I uppföljaren till Finding Nemo möter vi de flesta av våra slemmiga slippriga hala vänner igen. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Eller vänta, har jag skrivit det redan? Nåväl, den här gången är det i alla fall Dory som är i fokus.
Dory är akvariefisken som har stora problem med korttidsminnet. Hon bor tillsammans med Marlin och Nemo på kanten av Stora barriärrevet och har väl ett rätt så bra liv. Men en dag minns hon plötsligt att hon har en mamma och pappa nån helt annanstans i Stilla Havet, i Kalifornien. Hon beslutar sig för att ta sig hela den långa vägen dit. Hur ska det gå till? Ja, givetvis tar hon havssköldpaddor och -strömmar till sin hjälp. Med sig på färden får hon (förstås) också Marlin och Nemo.
I mångt och mycket är det är ju samma film som Finding Nemo. Men filmens titel borde kanske vara Finding Dory’s Parents. Fast, visst, på vägen försvinner ju Dory ett antal gånger.
En ny bekantskap är bläckfisken Hank som är en rackare på att kamouflera sig, gå armgång… samt köra skåpbil (hmmm, ja, här kan jag tycka att filmen gick en aning för långt). Roliga var även sjölejonen som spelade herre på täppan på en sten. Just hur man tolkade sjölejonens läten till mänskliga ord var fyndigt, ungefär på samma sätt som med ettans fiskmåsar. Där var det ”mine, mine, mine”, här var det ”off, off, off” om jag minns rätt.
Skämten om Dorys problem med minnet är roligt i början men den femtielfte gången så känns det lite trött. Sen undrar jag lite över det här med minnet. Om man alltid, från att man föds, har problem med korttidsminnet så har man alltså som en följd av det även problem med långtidsminnet? Det verkar i alla fall filmen vilja hävda, för Dory minns ju inte ens var hon kommer ifrån eller att hon har föräldrar. Men så är det väl inte? Om nånting upprepas tillräckligt ofta så spars det väl ner i långtidsminnet. Fast fiskar kanske inte har ett långtidsminne? Nåväl, strunt i det, för Dory kom ju till slut ihåg att hon har en familj.
Apropå familj. Ett drinking game man kan köra är att räkna antalet gånger ordet familj förekommer.
Apropå valarnas språk. Valhajar är väl hajar och pratar inte det sjungande valspråket? Eller har jag hajat det här fel?
Finding Dory är, som jag sa, i princip samma film som sin föregångare. Det kryllar av referenser, bl a till Alien och Fast Five (hoppet från klippan med skåpbilen!). Tempot är högt och de stunts som fiskarna lyckas med här är aningen för galna om man jämför med Finding Nemo. Jag menar, bläckfiskar som kör skåpbilar guidade av akvariefiskar.
Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.
Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.
Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.
Sorry, jag ska sluta nu.
Finding Dory har biopremiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmspanarna tar inte semester. Eller, förresten, det gör vi nog. Faktum är att jag är på semester just i detta nu. Jag är uppe i Dalarna och viftar bort knott, försöker få fyr på grillen i regnet, paddlar kanot i motvind och trampar i geggig lera under sommarens långvandring.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?