10 i topp: Mina favoritupplevelser på Cinemateket

FilmhusetPå den senaste filmspanarträffen bjöd Fredrik och Lena in oss till Filmhuset för att se The Great Escape på stor duk på Cinemateket. Det var en mycket trevlig dag och kväll, även om jag hade hoppats på en bättre film. Nu för tiden går jag väldigt sällan dit men besöket mig att tänka tillbaka på andra upplevelser som jag haft på Cinemateket genom åren. Efter att ha funderat en stund är jag nu redo att lista mina tio favoritupplevelser.

****

10. Kenji och Michael
Kenji och Michael
Kenji Mizoguchi och Michael Haneke får representera de olika regissörsteman som varit genom åren. Haneke-temat var en riktigt tung sak med filmer som Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment och Kod okänd. Det jag minns mest från Mizoguchi-temat är dels den vackra titeln på den vackra filmen Sagor om en blev och mystisk måne efter regnet, och dels japanerna som när Fogden Sansho var slut satt kvar i salongen, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar

9. Sova skönt på Sture under Solaris och Stalker
Solaris och Stalker
En fördel med att Cinemateket inte längre använder biografen Sture kan möjligen vara att det är svårt att somna i de något hårda sätena ute på Filmhuset. Fast nu tror jag inte det hade hjälpt i vilket fall. Jag har nämligen inte en enda gång lyckats hålla mig vaken under en Andrej Tarkovskij-film. Både Stalker och Solaris såg jag på Sture i deras sköna säten och det blev några sköna tupplurar. Samtidigt, konstigt nog kanske, är det två filmer som fascinerar mig.

8. Gammal härlig science fiction på vita duken
Forbidden Planet

Med jämna mellanrum brukar man på Cinemateket kunna se lite klassisk science fiction från 50,- 60- eller 70-talet. Jag har avnjutit filmer som Forbidden Planet med en ung Leslie Nielsen, Robby the Robot och för sin tid banbrytande effekter, och Westworld där jag fick se Yul Brunner som androidrevolverman i en temapark för vuxna. Ganska ofta handlar det om corny filmer men ändå är det charmigt och kul att se dem på stor duk.

7. Brazil
Brazil
Ah, Brazil. Terry Gilliams mästerverk är det första exemplet av tre med filmer som jag har gett toppbetyg efter en Cinemateket-visning. Givetvis var det Gilliams egen version, dvs den som släpptes i Europa, som jag såg och inte den version som filmbolaget lät gå upp på bio USA, den förhatliga ”Love Conquers All”-versionen med lyckligt (!) slut. Jag undrar om Gilliam nånsin kommer toppa den här filmen. Eller gjorde han det med The Fisher King eller 12 Monkeys?

6. Paris, Texas
Paris, Texas
Wim Wenders film Paris, Texas är en magisk film med magiskt melankolisk musik av Ry Cooder och en magiskt vacker Natassja Kinski i en röd tröja. Harry Dean Stanton spelar en man som efter fyra års frånvaro återkommer till världen men utan både minne och tal. Sakta återkommer de båda och mannen vill spåra upp sin försvunna fru. Nämnde jag att den är magisk?

5. Persona
Persona

Innan jag såg Persona på Cinemateket så tyckte jag inte Ingmar Bergman var nåt speciellt. Nu kan väl det i och för sig haft nåt att göra med det faktum att jag knappt sett några Bergman-filmer innan jag slog mig ner i en av Stures, då röda, biosäten för att se filmen om en kvinna som slutat prata (Liv Ullmann) och hennes sköterska (Bibi Anderson) som spenderar en sommar tillsammans ute vid havsbandet. Efter denna upplevelse tyckte jag åtminstone att filmen Persona var nåt speciellt.

4. Aliens och Apocalypse Now i 70 mm
Aliens och Apocalypse Now

Som jag förstått det så har Filmhuset de enda biograferna i Sverige som kan visa film i bautaformatet 70 mm. Så trots de föreläsningssalsliknande biosalonger så var det en maffig upplevelse att se Ripley & Co att slåss mot xenomorpher i James Camerons uppföljarfilm. Lika maffigt, nej maffigare!, var det att följa Willard på färden upp i floden och mot galenskapen.

3. Gudfadern-filmerna
The Godfather

Känslan av att se Gudfadern-filmerna på vita duken är svår att slå. Jag har fortfarande svårt att förstå att den här typen av film kunde göras. Om jag ska dra en parallell med filmskapare av idag så kommer jag att tänka på min favorit Paul Thomas Anderson. Så ambitiöst och så bra. Faktum är att jag t.o.m. njöt av Sofia Coppolas skådespelarinsats i den tredje delen av Gudfadern.

2. Metropolis, Mabuse – och Matti Bye
Metropolis, Mabuse och Matti

Något av det trevligaste med Cinemateket är de då och då bjuder på speciella events (svenskt ord? happening?). Om det är nåt av dessa evenemang (ah, där har vi det!) som man ska försöka gå på så är det när det anordnas stumfilmsvisning med livemusik. Jag har sett Fritz Langs sf-rulle Metropolis och mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler. Båda gångerna har briljante Matti Bye stått för musiken i form av en enmansorkester. Häftigt!

1. Satoshi Kon besöker Filmhuset
Satoshi Kon
Nummer ett på listan blir en lite sorglig sak. 2010 gick nämligen den japanske animeregissören Satoshi Kon bort i cancer. Bara några år tidigare hade han varit i Stockholm och besökt Cinemateket, och jag var där! Kon höll ett föredrag om hur en animefilm blir till och svarade sen på frågor från publiken. Det var en härlig kväll som avslutades med en visning av den rörande Tokyo Godfathers. Läs mer om Kons besök här.

****

God Helg

Därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År!

Dr. Mabuse, der Spieler


Titel: Dr. Mabuse, der Spieler
Regi: Fritz Lang
År: 1922
IMDb
Filmtipset del 1 | Filmtipset del 2

Åh, vad bra att man kan gå på såna här tillställningar (tillställningar är svenska och betyder events). Jag har nämligen varit på Cinemateket och sett Fritz Langs stumfilm Dr. Mabuse, der Spieler ackompanjerad av briljante Matti Bye på piano (och även nån sorts minixylofon). För några år sen var jag i samma biosalong (på Filmhuset vid Gärdet, den med de bedrövliga sätena) och såg uppföljaren Doktor Mabuses testamente (som är en ljudfilm).

Förutom att jag ville se början på historien om Mabuse så var en annan orsak till att jag bänkade mig i träsmakssätena på Bio Victor att jag sett och framförallt hört samme Bye hamra på en elorgel till Langs sci-fi-epos Metropolis — vilket var en sällsam audiovisuell upplevelse. Dr. Mabuse, der Spieler består av två delar och lämpligt nog, eftersom det totalt rör sig om närmare fem timmar tysk stumfilmsorgie, så visades den första delen en kväll, och den andra delen en annan kväll.


Dr. Mabuse (Rudolf Klein-Rogge), som utåt sett är en väl ansedd psykolog, är den mystiske ledaren för en kriminell liga i Berlin. Mabuse stjäl känsliga dokument för att kunna manipulera börsen. Med sina hypnotiska krafter vinner han stora pengar i kortspel. Mabuse använder sig även av en mängd förklädnader för att förvilla sina motståndare, främst statsåklagaren von Wenck som försöker gripa honom, trots att Wenck inte vet att det är Mabuse som är ledaren för ligan.

Mmm, det var faktiskt en häftig upplevelse. Bye improviserar fram ljudspåret med sitt piano medan filmen fortgår. Visst, han har ju redan komponerat ett antal teman som passar i filmen, men exakt hur det ska låta och när han byter melodi kan endast göras på känsla i realtid. Imponerande, minst sagt. Huvudtemat är en skönt svepande lite sorglig melodi som sätter sig. Filmen har också en lite mystisk stämning som inte minst musiken bidrar till.

Det som sticker ut mest när det gäller själva filmen är att den faktiskt känns väldigt modern. (Kanske var det därför den totalförbjöds i Sverige? Det förekommer en del droger och dekadens.) Det är en kriminaldramathriller med en del övernaturliga inslag (då tänker jag på Mabuses hypnotiska förmågor samt att en del av rollfigurerna ser spöken då och då, haha). Skådisarna är riktigt bra skådisar — och varför skulle de inte vara det?


Klein-Rogge som Mabuse är riktigt skön och ond. Bernhard Goetzke sekonderar bra som statsåklagaren och de två kvinnorna, i form av danserskan Cara Carozza och grevinnan Dusy Told (sköna namn på dessa karaktärer), är underbara. Bitvis, i de mest dramatiska scenerna, så märker man dock att det är en stumfilm (om man nu inte uppmärksammar att det inte är något ljud, haha). När de starkaste känslorna ska gestaltas så kommer det överdrivna stumfilmsskådespeleriet fram. Men överlag känns skådisarnas agerande förvånansvärt modernt (för mig i alla fall).

Riktigt kul är också att se miljöerna i Berlin från den här tiden. Det är ju verkligen 20-talets Berlin och inte nåt som man har byggt upp i en studio eller cgi:at ihop. Bl a förekommer en riktigt rolig nattklubb med illegalt kortspel som snabbt kan göras om till en nattklubb med exotisk dans istället för kortspel utifall polisen är på väg. Invändningarna mot filmen är väl att den är aningen lång. Tydligen var det populärt med mastodontfilmer på den här tiden, och Fritz Lang verkar ha lett trenden. Nåt mästerverk är det inte i mina ögon men visningarna var en trevlig upplevelse och betyget blir en svag fyra.

4-/5

De fullständiga tyska titlarna på de två delarna:

Del 1 (169 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Der grosse Spieler: Ein Bild der Zeit
Del 2 (123 min): Dr. Mabuse, der Spieler: Inferno: Ein Spiel von Menschen unserer Zeit