Leave No Trace (2018)

Debra Granik som gjorde Winter’s Bone återvänder i Leave No Trace till skogen och en ung tjej i fokus. Den här gången är det Tom (spelad av Thomasin McKenzie) som bor off the grid tillsammans med sin PTSD-pappa Will (Ben Foster).

Jag älskar den djupgröna djungelliknande skogen i nordvästra USA. Det verkar som att allt är lugnt där i skogen. Tom och Will pysslar, nynnar och jobbar på med sina uppgifter i sitt vildmarksläger. Men det finns en vaksam blick i bägges ögon.

Jag kommer in i filmen direkt. Vi är nära de två huvudpersonerna. Det kändes rofullt att följa deras sysslor. Will ska göra upp eld och vill göra det utan fusk. Inga tändstickor eller tändare. Leave No Trace.

Will kan inte leva i samhället som en ”normal” person och det går ut över hans dotter. Will ser helt enkelt inte till sin dotters bästa. Han kanske tror det, och det kanske hon tror också, i alla fall till en början. Men när Tom får smak på det ”vanliga” livet och träffar andra människor så inser man (läs: jag) att det skett en oåterkallelig förändring. Det är bara frågan hur lång tid det tar för Will att acceptera det.

Leave No Trace får mig osökt att tänka på Captain Fantastic. Vem sätter du i första rummet? Egentligen? Dig själv eller dina barn? Captain Fantastic tyckte jag som helhet funkade bättre. Den blev i alla fall mer känslosam för mig men en stabil fyra blir det till Leave No Trace. Framförallt är Thomasin McKenzie och Ben Foster fantastiska i huvudrollerna.