Då var turen kommen till den kanske minst kända filmen med Alicia, nämligen den australiensiska kriminalthrillern Son of a Gun.
Jag visste ingenting om handlingen i filmen när jag satte mig ner för att titta på den. Det visade sig att den inleds som en fängelsefilm. Vi får följa med den unge JR (Brenton Thwaites) in på fängelset där han ska sitta av ett straff på ett halvår. En ny ung snubbe på ett fängelse, det vet vi ju vad det innebär. Japp, han är som ett lamm inför slakt och råkar givetvis illa ut direkt. Men lite oväntat får han hjälp av Australiens public enemy #1 vid namn Brendan Lynch, en ökänd bankrånare. Vet ni vem som spelar Lynch? Jo, Ewan McGregor?! Skulle verkligen McGregor funka som luttrad kriminell? Ja, faktiskt. Jag gillar honom. Det kan väl finnas charmiga thugs också.
Eftersom Son of a Gun var en fängelsefilm så kunde jag inte låta bli att jämföra den med den ruggigt intensiva och råa Starred Up som jag hade sett tidigare. Son of a Gun är betydligt mer lättsam, nästan en komedi eller åtminstone så framställs de kriminella bitvis som coola à la Quentin Tarantino. I Starred Up var ju dessutom Jack O’Connell rena naturkraften. Brenton Thwaites har inte samma karisma, men det kanske är orättvist att jämföra eftersom JR är en helt annan rollfigur än den som O’Connell spelade.
Varför hjälper Lynch JR att överleva, att inte bli någons bitch, i fängelset? Ja, han har givetvis en orsak. När JR kommer ut får han nämligen ett uppdrag som i slutändan ska resultera i fritagningen av Lynch och några av hans fängelsekompisar. Den spektakulära fritagningen lyckas och efter det blir Lynch, JR och de övriga övertalade av gangsterbossen Sam (Jacek Koman) att göra en stöt mot en guldgruva. Ni vet en sån där sista stöt som ska ge miljoner.
In i handlingen träder nu Alicia som spelar Tasha, en av Sams ryska gangsterbrudar. JR blir givetvis intresserad av Tasha omedelbums. Inledningsvis tycker jag som vanligt att Alicia måste vara ett språkgeni. Hon lyckas med sin engelska med rysk brytning. Men efter ett tag så tycker jag att den där brytningen kanske inte är så bra. Bra eller inte, den sticker ut för mycket och stör. Hur man än ser på det så blir det lite Saturday Night Live över det hela.
Son of a Gun (titeln begriper jag mig för övrigt inte på) påminner om många andra filmer. Michael Manns Heat och Thief är två exempel. Som kriminell man får du inte låta tjejer komma emellan. Du ska vara beredd att släppa allt och bara sticka. Och så var det ju det här med den sista stöten.
Inledningsvis är det alltså en fängelsefilm och sen en fängelserymningsfilm. Sen blir det en ganska så klassisk heist-film. Dessutom får vi en riktigt bra ökenbiljakt som förde mina tankar till The Road Warrior.
Efter heisten blir det en film där alla lurar alla. Det ska vara en massa twister där man inte vet vilken agenda som rollfigurerna har. Och twister blir det men de känns mest krystade, som att de är där bara för att vara där och det står så i manus. Twisterna känns skrivna och därför blir de inte överraskande trots att de kanske är just det.
I slutändan en helt ok crimethriller med en Alica som inte är mer än ok. Jag tror att hon vid tiden för inspelningen kanske saknade den pondus eller erfarenhet som krävs för att spela en rysk gangstertjej och dessutom samtidigt klara av den där australiensiska engelskan med rysk brytning.
Son of a Gun:
Alicia:
Plågad/uttråkad
Uttråkad/plågad
Vampyr?
Inledningsvis tänker jag: oj, The Nightingale blir en jobbig film att ta sig igenom. Den kvinnliga huvudpersonen Clare (Aisling Franciosi) befinner sig i en olösbar situation, totalt utlämnad på en ö och straffkoloni bland kåta soldater och en mördad familj. Det är genommörkt det här. Patriarkatets onda sida. Ja, eller patriarkatet är ont i sig kanske? Manlig ilska och aggressivitet som leder till våld. Är det inbyggt på nåt sätt sen stenåldern? Filmen påminner mig lite om Jungfrukällan. Vedervärdiga våldsdåd begås och det ska utkrävas hämnd. Clare är den som ska hämnas i det här fallet. Hon får hjälp av en guide från ursprungsbefolkningen som hon behandlar rasistiskt, som en lägre stående varelse. Plötsligt är hon i ”förarsätet”. Efter en tid inser de dock att de har mer gemensamt än de har olikheter. Ja, filmen var jobbig att ta sig igenom men slutet var väldigt fint och jag fick mycket att tänka på efter titten. En stark film av Jennifer Kent, regissören till The Babadook.
Fredrik från 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?