En kille och en tjej (1975)

4 februari, 2026 6 kommentarer

En kille och en tjej är en tidig film från Lasse Hallström. Jag tror det är hans första biofilm. Manus har han skrivit tillsammans med Brasse Brännström som även spelar huvudrollen som strulpellen Lasse.

Istället för att jobba som journalist som Lasse är utbildad till så delar han ut det som journalisterna skriver. Ja, han är med andra ord ett tidningsbud. Lasse strular runt med diverse tjejer men så en dag träffar han Lena (spelad av en charmig Mariann Rudberg). Nu är frågan om Lasse klarar av löpa linan ut för en gångs skull? Ska de bli ihop på riktigt?

Det här är en film fylld med klassiska svenska skådisar, vissa mer kända än andra. Lena T Hansson, Claire Wikholm, Eddie Axberg, Gösta Engström, Magnus Härenstam (förstås), Tomas Bolme, Börje Ahlstedt, mm.

Filmen är för mig värd att se bara för miljöerna i ett snöigt 70-tals-Stockholm. Lasse är ute och svirar på klubbar med sin kompis Bosse (Christer ”Bonzo” Jonsson). Det droppas sexskämt som om Lasse och Bosse vore tonåringar och det spelas Björn Skifs och ABBA. Apropå ABBA så gjorde ju Hallström alla ABBAs musikvideor och även ABBA: The Movie från ’77.

(Originalmusiken står Två och en flygel-mannen Berndt Egerbladh för.)

Vi får se Televerkets klassiska bilar i brandgul färg, s.k. televerksorange. DN i fullformat, innan det blev en tabloid, flimrar förbi. Det skrivs om IB-affären och Jan Guillou i pressen. Resväskor utan rullhjul!

Jag blev imponerad av hantverket och produktionen som helhet. Det är en film på riktigt med ett smart och lekfullt kameraarbete. Man har tagit hela teamet och åkt till Tunisien och spelat in då Lasse och Lena åker på en charterresa dit. De båda har lite olika uppfattning kring det här med att vara turist.

Till viss del så är filmen en serie korta sketcher med roliga figurer. En är Janne Forssell, radio/tv-personligheten som bl a gjorde Hemma hos tillsammans med Kjell Alinge och den underbara tv-serien Jorden runt ihop med filmfotografen Lasse Westman. Forssell dyker upp med jämna mellanrum och klagar på att folk inte umgås längre.

”Vi pratar ju inte med varandra längre!”
”Ingen bjuder ju hem andra!”
”Alla tittar ju bara i sina mobiler!”.

Jomensåatt.

En kille och en tjej är motsatsen till Roy Andersons Giliap som kom samma år.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Romantik, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Aniara på Stadsteatern

20 december, 2010 5 kommentarer

Titel: Aniara
Text: Harry Martinson (1956)
Dramatisering och regi: Lars Rudolfsson
Musik: Andreas Kleerup och Carl Bagge
År: 2010

Det är inte alltför ofta, snarare alltför sällan, som jag går på teater. Nu har jag dock varit på Stadsteaaaaatern och sett Aniara med bl a Helen Sjöholm (eller inte, se längre ner), Sven Wollter, Eva Rexed, Claire Wikholm, Dan Ekborg, Helge Skoog, m fl. Ja, det är en salig och ganska namnkunnig blandning av skådisar och musikalartister som gör musikalteater av Harry Martinsons diktepos om rymdskeppet Aniara. Jorden, som Martinson kallar Doris, är skadad av krig och miljöförstöring och rymdskeppet fraktar emigranter till Mars. Men på just den här resan kommer Aniara ur kurs och störtar ut mot universums tomma mörker.

Innan föreställningen börjar kommer Helge Skoog fram på scenen och låter meddela att Helen Sjöholm är sjuk och inte kommer att kunna vara med. Ett besviken stön (neeeej) går genom publiken. Sjöholm ska ersättas av en musikalstjärna från Malmö (som jag tyvärr glömt namnet på) och standinen behöver vårt fulla stöd, tycker Skoog — vilket givetvis möts av en varm och urskuldande applåd.

Domedagskänslan i föreställningen är bitvis tung. Kleerups musik är en suggestiv stämningsmusik och bidrar till den känslan. Sångerna doftar av sorg och slut, precis som texterna. Föreställningen är på drygt tre timmar med en paus i mitten. Jag kände att första akten var bäst. Nu var Sjöholms ersättare så bra man kan vara; hon lät väldigt lik Sjöholm. Men kanske hade andra akten ändå varit bättre med Sjöholm eftersom det då var fler sånger för Poetissan. När andra akten skulle börja meddelades det att ett ljusrån (eller kanske en ljusramp?) hade ramlat ner, vilket gav ca tio minuters försening. Någon som vet vad ett ljusrån skulle kunna vara?

Det enda ljuset i det djupsinniga är väl kanske en kort och ganska rolig parentes av Dan Ekborg i svart sparkdräkt. Ekborg gjorde rollen som Högkomiker Sandon. Sven Wollter kändes trött och han röst är jobbig att lyssna på. Det är som att han gläfser fram sina repliker. Jag gillade Wikholm som spelade Miman. Höjdpunkten på föreställningen var nog när Dorisburg förintas och detta fångas upp av Miman som då får något sorts systemfel och kraschar. Eller så var det Poetissans mäktiga sång Den blinda/Den svarta hettan (klipp från repetitionerna). Det är något speciellt med att se sånt här live, det blir så mycket närmare.

Martinsons text är speciell att lyssna på. Det kryllar av påhittade och vackra science fiction-ord (fototurb någon?). Texten känns inte daterad, snarare tidlös och aktuell på samma gång. Det är möjligt att det kanske blir lite högtravande ibland (det kändes så precis i början i alla fall). Sammanfattningsvis: En riktigt mäktig föreställning med häftig text och suggestiv melankolimusik blandat med rymdtechno.

Arkiverad under Musik, Musikal, Recension, Teater Tagged with , , , , , , , , , , ,