The Scarlet Letter (1926)

The Scarlet LetterJag har sett stumfilm på Cinemateket med livemusik några gånger tidigare (Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler). Då har det varit den utmärkte pianisten Matti Bye som stått för musiken. Den här gången var det lite annorlunda. Eller jag trodde i alla fall att det var annorlunda. Cinemateket kör under hösten stumfilm ute på Filmhuset och sex svenska artister skriver ny musik till en stum film och framför den live under visningen. Det hela går (givetvis) under namnet Sounds of Silence. När Fiffi skickat ut en förfrågan om några ville haka på för att se filmen The Scarlet Letter från 1926 med Anna Järvinen som artist så tackade jag ja, och i lördags bänkade sig jag, Fiffi och Henke i Bio Victors stenhårda svarta lädersäten. Passande namn på salongen för övrigt.

Det hela började med en kort presentation om den film som Anna Järvinen (tydligen själv men kanske med lite hjälp?) valt och sen kom hon (Anna) och musikern Tapio Viitasaari (piano, valthorn och grammofon) in och satte sig ner med blicken mot duken och ryggen mot oss. Det var det här som jag var lite fundersam kring innan visningen. Skulle man titta på artisten (Anna i det här fallet) eller på filmen? Men om man tänker efter lite så är det ju filmen det handlar om och artisten måste ju vara helt fokuserad på den för att tajma sin musik rätt. Det går liksom inte att spela för publiken. Man spelar för filmen. Efter ett tag hade jag helt sugits in filmen.

The Scarlet Letter bygger på Nathaniel Hawthornes roman (The Scarlet Letter/Den eldröda bokstaven) från 1850 och utspelar sig i Boston under det puritanska 1600-talet. Unga Hester Prynne (Lillian Gish!) får ihop det med prästen Dimmesdale (svenske Lars Hanson) får en oäkta dotter. Ajabaja! Men de kan väl gifta sig frågar ni er? Ja, fast problemet är bara att Hester redan är gift. Innan hon lämnade England så giftes hon nämligen bort till en äldre herre som under sin senare resa över till Amerika försvann. Stort drama och stor tragedi. Hester blir utstött i byn (ja, Boston var inte mer än en by på den här tiden) och tvingas leva med ett A fastsytt på brösten i resten av livet. Ingen (well, förutom Hester då) vet att det är byprästen Dimmesdale som är fadern men det gör inte Dimmesdale gladare. Han lever med hjärtesorg och en stor tyngd i sinnet.

Filmen regisserades av vår svenska hjälte Victor Sjöström (eller Victor Seastrom som det stod i förtexterna). Sjöström är en riktigt filmmakare, det märkte jag. Filmen innehåller en del fiffigt kameraarbete och bildlösningar. En scen som stack ut är när Hester och Dimmesdale i början av filmen träffas ute i skogen på en liten väg. Kameran följer dem när det går framåt… och så bakåt… och så framåt igen. Jag vet inte, men den kändes inte daterad alls utan bara härlig och flytande.

Lillian Gish! Vilken stjärna. När hon släpper ut sitt långa hår… ja, hon hade varit en stjärna idag med kan jag säga. Hennes motspelare Lars Hanson såg ut som Bradley Cooper. En överspelande Bradley Cooper. Av nån anledning fann jag inte det stumfilmiska överspelet störande. Historien är så tragisk och dramatisk att det liksom passade in.

Sounds of SilenceApropå det galet uppskruvade dramatiska så fungerade Anna Järvinens musik som en sorts motmedel eller medicin mot det. Musiken är lugnt melankolisk, snarare än storslaget sorglig eller kanske en blandning. Detta gav en sammamtagen känsla där det inte blev för mycket av det goda. Järvinens ljudspår är inte en samling låtar från 1-9. Nej, det är ju ett ljudspår för en film. Det handlar om ett antal (kanske 3-4 stycken) teman som återkommer med jämna mellanrum i filmen för att passa in den scen som vi för tillfället ser. Anna sjunger nån gång riktiga ord men jag kunde inte höra vilka ord. I övrigt nynnar hon (eller vad man nu ska kalla det) och spelar gitarr. Mycket bra.

Jag nämnde att Lars Hanson var lik Bradley Cooper. Lillian Gish kanske påminde lite om Drew Barrymore när jag tänker efter. Sen spelades byns guvernör av en Billy Connolly-look-alike men det hade nog mest med frisyr, skägg och mustasch att göra. I slutet av filmen dyker en viss karaktär upp och då kom jag osökt att tänka på Hugo Weavings djävulslika figur Old Georgie i Cloud Atlas.

Humor! Filmen innehåller oväntat mycket sådan. En märklig blandning av tragedi och humor i samma film. Inte som i sydkoreansk film idag där det kan växla under samma scen men nästan på. Vi har skvallrande tanter (speciellt en speciellt vidrig) som blir satta på plats av byns clown spelad av dansk-amerikanen Karl Dane (vars tragiska livshistoria jag läste om här).

När filmen var slut fick Anna och Tapio en lång applåd och sen gick de ut. Jag satt som ett fån och väntade på mer, en diskussion, en frågestund, prat, nånting om filmen, om varför Anna valt just den, hur det var att jobba med musiken, hur hon tänkte, hur det var att spela på det här sättet. Men av det blev det intet vilket jag tyckte var lite synd.

Nåväl, slutord: det var en ganska magisk kväll där film och livemusik sammansmälte till nåt som var större än sina enskilda delar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte om tillställningen. Stumma av beundran?

10 i topp: Mina favoritupplevelser på Cinemateket

FilmhusetPå den senaste filmspanarträffen bjöd Fredrik och Lena in oss till Filmhuset för att se The Great Escape på stor duk på Cinemateket. Det var en mycket trevlig dag och kväll, även om jag hade hoppats på en bättre film. Nu för tiden går jag väldigt sällan dit men besöket mig att tänka tillbaka på andra upplevelser som jag haft på Cinemateket genom åren. Efter att ha funderat en stund är jag nu redo att lista mina tio favoritupplevelser.

****

10. Kenji och Michael
Kenji och Michael
Kenji Mizoguchi och Michael Haneke får representera de olika regissörsteman som varit genom åren. Haneke-temat var en riktigt tung sak med filmer som Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment och Kod okänd. Det jag minns mest från Mizoguchi-temat är dels den vackra titeln på den vackra filmen Sagor om en blev och mystisk måne efter regnet, och dels japanerna som när Fogden Sansho var slut satt kvar i salongen, torkade tårarna och plockade ihop sina fuktiga näsdukar

9. Sova skönt på Sture under Solaris och Stalker
Solaris och Stalker
En fördel med att Cinemateket inte längre använder biografen Sture kan möjligen vara att det är svårt att somna i de något hårda sätena ute på Filmhuset. Fast nu tror jag inte det hade hjälpt i vilket fall. Jag har nämligen inte en enda gång lyckats hålla mig vaken under en Andrej Tarkovskij-film. Både Stalker och Solaris såg jag på Sture i deras sköna säten och det blev några sköna tupplurar. Samtidigt, konstigt nog kanske, är det två filmer som fascinerar mig.

8. Gammal härlig science fiction på vita duken
Forbidden Planet

Med jämna mellanrum brukar man på Cinemateket kunna se lite klassisk science fiction från 50,- 60- eller 70-talet. Jag har avnjutit filmer som Forbidden Planet med en ung Leslie Nielsen, Robby the Robot och för sin tid banbrytande effekter, och Westworld där jag fick se Yul Brunner som androidrevolverman i en temapark för vuxna. Ganska ofta handlar det om corny filmer men ändå är det charmigt och kul att se dem på stor duk.

7. Brazil
Brazil
Ah, Brazil. Terry Gilliams mästerverk är det första exemplet av tre med filmer som jag har gett toppbetyg efter en Cinemateket-visning. Givetvis var det Gilliams egen version, dvs den som släpptes i Europa, som jag såg och inte den version som filmbolaget lät gå upp på bio USA, den förhatliga ”Love Conquers All”-versionen med lyckligt (!) slut. Jag undrar om Gilliam nånsin kommer toppa den här filmen. Eller gjorde han det med The Fisher King eller 12 Monkeys?

6. Paris, Texas
Paris, Texas
Wim Wenders film Paris, Texas är en magisk film med magiskt melankolisk musik av Ry Cooder och en magiskt vacker Natassja Kinski i en röd tröja. Harry Dean Stanton spelar en man som efter fyra års frånvaro återkommer till världen men utan både minne och tal. Sakta återkommer de båda och mannen vill spåra upp sin försvunna fru. Nämnde jag att den är magisk?

5. Persona
Persona

Innan jag såg Persona på Cinemateket så tyckte jag inte Ingmar Bergman var nåt speciellt. Nu kan väl det i och för sig haft nåt att göra med det faktum att jag knappt sett några Bergman-filmer innan jag slog mig ner i en av Stures, då röda, biosäten för att se filmen om en kvinna som slutat prata (Liv Ullmann) och hennes sköterska (Bibi Anderson) som spenderar en sommar tillsammans ute vid havsbandet. Efter denna upplevelse tyckte jag åtminstone att filmen Persona var nåt speciellt.

4. Aliens och Apocalypse Now i 70 mm
Aliens och Apocalypse Now

Som jag förstått det så har Filmhuset de enda biograferna i Sverige som kan visa film i bautaformatet 70 mm. Så trots de föreläsningssalsliknande biosalonger så var det en maffig upplevelse att se Ripley & Co att slåss mot xenomorpher i James Camerons uppföljarfilm. Lika maffigt, nej maffigare!, var det att följa Willard på färden upp i floden och mot galenskapen.

3. Gudfadern-filmerna
The Godfather

Känslan av att se Gudfadern-filmerna på vita duken är svår att slå. Jag har fortfarande svårt att förstå att den här typen av film kunde göras. Om jag ska dra en parallell med filmskapare av idag så kommer jag att tänka på min favorit Paul Thomas Anderson. Så ambitiöst och så bra. Faktum är att jag t.o.m. njöt av Sofia Coppolas skådespelarinsats i den tredje delen av Gudfadern.

2. Metropolis, Mabuse – och Matti Bye
Metropolis, Mabuse och Matti

Något av det trevligaste med Cinemateket är de då och då bjuder på speciella events (svenskt ord? happening?). Om det är nåt av dessa evenemang (ah, där har vi det!) som man ska försöka gå på så är det när det anordnas stumfilmsvisning med livemusik. Jag har sett Fritz Langs sf-rulle Metropolis och mastodontfilm Dr. Mabuse, der Spieler. Båda gångerna har briljante Matti Bye stått för musiken i form av en enmansorkester. Häftigt!

1. Satoshi Kon besöker Filmhuset
Satoshi Kon
Nummer ett på listan blir en lite sorglig sak. 2010 gick nämligen den japanske animeregissören Satoshi Kon bort i cancer. Bara några år tidigare hade han varit i Stockholm och besökt Cinemateket, och jag var där! Kon höll ett föredrag om hur en animefilm blir till och svarade sen på frågor från publiken. Det var en härlig kväll som avslutades med en visning av den rörande Tokyo Godfathers. Läs mer om Kons besök här.

****

God Helg

Därmed önskar jag och graffititomten Gott Nytt År!

The Great Escape

filmspanarna_kvadratFilmhusetMånadens filmspanarfilmväljare var Fredrik från Fredrik on Film och Fredrik bjöd in oss alla till sin och Lenas arbetsplats, nämligen Filmhuset vid Gärdet, för en Cinemateketvisning av en mastodontklassiker från 60-talet. Efter cykling till och från lördagstennisen, tunnelbana, buss som stannade halvvägs till Filmhuset eftersom chaufförsavlösningen inte dök upp och därmed en frisk promenad den sista biten anlände jag lagom till en fika (med mycket gott kaffe men sämre cappuccino). Efter ett besök på Filmhusets bibliotek (som hade en fantastisk och fantastiskt stor coffeetablebok med David Lynch-teckningar) slog vi oss ner i de beryktade svarta biosätena i Bio Victor…

****

The Great EscapeTitel: The Great Escape
Regi: John Sturges
År: 1963
IMDb
| Filmtipset

Calla Bryn Sturgis är ett fiktivt litet samhälle där en del av handlingen i Stephen Kings epos om The Dark Tower utspelar sig i. Platsen är döpt efter John Sturges och Yul Brynner och anledningen är främst att Sturges regisserade och Brynner var en av sju stjärnor i The Magnificent Seven, västernversionen av Akira Kurosawas De sju samurajerna. Månadens filmspanarfilm är inte en västern men The Great Escape är regisserad av John Sturges och har en mängd (fler än sju, tror jag) stjärnor i ledande roller. Handlingen utspelas till största delen i ett tyskt fångläger under andra världskriget där vi får följa en grupp brittiska och amerikanska fångar som planerar att fly.

The Great Escape är nästan tre timmar lång och visst känns den långdragen ibland men som helhet håller den ändå ihop. Efter filmen verkade de flesta av filmspanarna överens om att det var en riktigt bra film. Jag höll väl kanske med men kände ändå att det inte var en höjdarfilm. Själv kände jag aldrig att det blev riktigt spännande. Symboliska poänger kan vara smarta men de gör sällan att jag sugs in i en film. Nu kan jag inte säga att jag snappade upp några symboliska poänger. Men om jag hade gjort det så hade jag inte gillar filmen speciellt mycket mer än jag gjorde. På det sättet påminner The Great Escape en del om La grande illusion, en film som M-Noir, Henke och jag såg som en del av det pågående decennie-temat. Nu var ändå The Great Escape bra mycket bättre än La grande illusion.

Det som gör att jag inte helt och hållet uppskattar filmen är nog att det där fånglägret inte känns speciellt… fånglägeraktigt. Det känns mest som ett sommarläger för skolungdomar. Ett kollo, men för brittiska och amerikanska officerare. Visst, om du försöker fly så finns det en chans, en stor chans, att du blir skjuten. Och om du lyckas fly så finns en stor chans att du blir tillfångatagen och återförd och då hamnar i isoleringscell under två, tre veckor. Men ändå, jag saknade en spänning här. Mellan den tyska fånglägerchefen och fångarna råder en artig stämning, och det kanske är fascinerande i sig? Bitvis är filmen nästan en fars. Fånglägervakten Werner platsar i en fars. Eller var det bara jag som tyckte det? Sen när det väl blir allvar så har jag svårt att switcha.

Samtidigt är det här kanske själva poängen med filmen. Det pågår ett krig. Krigsfångar ska ändå behandlas humant om man ska följa Genèvekonventionen. Fångarna försöker envetet att fly. Det finns nåt absurt i hela det här upplägget. Jag brukar inte gilla mockumentärer pga att det finns nåt, för mig, krystat med hela upplägget. Jag har svårt att ta det på allvar. Jag undrar om det är samma sak som gör att jag inte fullt ut uppskattar The Great Escape.

I filmen förekommer alltså en hel kader med stjärnor, Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough (som jag efter till slut lyckades placera som bioingenjören Hammond från Jurassic Park), Charles Bronson, Donald Pleasence, James Coburn för att nämna några. Efter filmen nämnde Sofia att favoriten var James Garner och jag är benägen att hålla med. På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där Adam och Sam listade sina ”top 5 coolest characters”. Nu vet jag inte om Garner skulle platsa på min lista men han spelar en Amerikan med stort A och stort hjärta. En cool kille som oftast förblir lugn men ändå har ett engagemang. Han är något av en outsider, eller i alla fall oberoende. I lägret är det engelsmännen som ”styr”. Garner hjälper till men på sina villkor. Och så hjälper han de svaga, i det här fallet är det sötnosen Donald Pleasence som behöver hjälp.

Det finns säkert en hel massa mer att skriva om filmen men jag räknar med att mina filmspanarkompisar fyller i luckorna, så det är bara för er att klicka vidare på länkarna här nedanför.

Jo, förresten. En sak som jag måste ta upp, en sak som höjde filmen en del, var att den inte riktigt utvecklade sig som en ”vanlig” Hollywoodfilm (om det nu finns en sån), vilket kanske beror på att filmen är en BOATS. När flykten väl är i gång så tror man till en början att ”alla kommer klara sig” men nu blir det inte riktigt så. Förutom att det här gav en annorlunda känsla så lyfte filmen även rent spänningsmässigt när den utspelade sig utanför fånglägret. Hur ska de olika personerna på flykt klara sig? Ska man ta tåget, cykeln, motorcykeln, flyget eller kanske ekan till friheten. Man ska i alla satsa på ett land på S, det står klart.

Betyg hel Betyg hel

Vad tyckte mina då mina bloggkompisar? Var filmen en härlig flykt från verkligheten eller kändes det som två veckor i en isoleringscell?

Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir