The Holdovers (2023)

Om man hade kunnat tidstransportera The Holdovers till början av 1970-talet och visat den för en biopublik då så är jag ganska säker på att de hade köpt filmen rakt upp och ner som en film som var gjord i deras samtid.

Det enda som skulle förvirra dem är väl att de inte skulle känna igen nån av skådisarna i huvudrollerna: den gamla räven Paul Giamatti, nykomligen Dominic Sessa och Da’Vine Joy Randolph som jag har sett i den underbara Dolemite Is My Name.

Giamatti spelar Paul, en lärare på en internatskola för pojkar som får det inte alls ärofyllda uppdraget att ansvara för de elever som inte ska åka hem över jullovet, varav en är Angus (Sessa). Kvar är också kokerskan Mary (Randolph). Pga orsaker (som man säger nuförtiden) hamnar de tre i knät på varandra och blir ensamma kvar på skolan då de andra studenterna åker på skidsemester.

De tre totas alltså ihop och bildar en motvillig found family. Alla har de sitt livsbagage och har byggt murar för att ingen ska se några svagheter. Men murar är till för att rivas och här sker det delvis med hjälp av en julfest och en road trip till Boston.

Ja, det är som jag antydde i början helt underbara 70-talsmiljöer i ett till råga på allt snöigt (!) New England. Även musiken sätter stämningen helt perfekt. Filmen är på plus redan efter fem minuter.

De tre huvudpersonerna är kanske inte de mest älskvärda, framförallt inte den bittre läraren Paul som älskar att kararktärsmörda sina elever med den ena vältaliga harangen efter den andra. Underbart!

Jag mjuknar dock mer och mer för dem och i slutet av filmen älskade jag att hänga med dem, precis som de gillade att hänga med varandra.

Kanske är detta en av regissören Alexander Paynes varmaste filmer (?) och kanske beror det på att han inte ligger bakom manus själv. Det är istället skrivet av David Hemingson och det bygger på Hemingson egna erfarenheter från en liknande internatskola. Jag fann filmen rolig, dråplig och samtidigt hade den en ton av melankoli och sorg i bakgrunden. En bra ton.

The Holdovers är en härlig blandning av The Shining, Döda poeters sällskap och The Station Agent.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vicky Cristina Barcelona

Titel: Vicky Cristina Barcelona
Regi: Woody Allen
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Vicky Cristina Barcelona såg jag inte på bio men det var däremot en av de första filmer jag såg på Voddler när tjänsten var i betastadiet 2009.

Woody Allen har uppenbarligen hittat en ny musa i Scarlett Johansson, efter bl a Diane Keaton och Mia Farrow. Johansson har nu varit med i tre av Allens filmer, Match Point och Scoop (som jag inte har sett) och den film som jag just sett. Och däremellan hann Allen med att göra båtthrillern Cassandra’s Dream. Han är en produktiv herre Mr Allen för att ta till en underdrift. I Vicky Cristina Barcelona spelar Johansson den ”farliga” blondinen Cristina som tillsammans med sin mer tillbakadragna brunettkompis Vicky (Rebecca Hall) kommer till Barcelona och låter sig bli förförd av staden och Javier Bardem. (För övrigt är det häpnadsväckande att det faktiskt är samme Bardem som gjorde Chigurh i Coen-mästerverket NCfOM.)

Mjaha, det här var väl en lagom mysig film som var ungefär lika mysig att se. Det puttrar på, och är småroligt hela tiden. Det är en skådespelarnas film, då det är dialogtungt (ganska rolig dialog) och mycket skådespel för pengarna så att säga. Bardem och Cruz är väl möjligen klichéer. Ibland kändes filmens foto reklamfilmsmässigt, som en reklamfilm för Barcelona. Även om skådisarna verkar ha kul så bränner det aldrig riktigt till utan det sjuder bara. Det känns lite som en slice of life-film, speciellt med tanke på första och sista scenen. Vi vet egentligen inte nåt mer om nåt jämfört med vad vi visste när filmen började. Ingen film som gör nåt intryck utan man glömmer den ganska snabbt efter att man har sett den. Men den är underhållande medan man ser den.

3/5