The Brutalist (2024)

The Brutalist är en episk film med ouvertyr och paus. Den är filmad i svartvitt förutom en bit i slutet. Nej, nu ljuger jag ju. Den är inte alls filmad i svartvitt. Varför tror jag det? Kanske tänker jag på filmer som Tár och Maestro som ju också växlar mellan färg och svartvitt. Hehe, Tár är för övrigt inte alls i svartvitt, det bara känns så. Det är nåt med de här filmernas längd och episka känsla som får mig att tro att de är i svartvitt. Nåväl.

Den här rackarns filmen är 3 timmar och 35 minuter. Ja, den var i alla fall det när den visades på bio då pausen var en kvart. Vid en titt hemmavid är pausen nedkortad till en minut (om man nu inte väljer att förlänga den själv). Dessa dryga tre timmar rullade på förvånansvärt lätt. Regissören Brady Corbet har på nåt sätt fått till en film som flyter fram smidigt men utan att jag tappar intresset.

Vad handlar den om? Ja, om ungraren och Förintelse-överlevaren László Tóth (Adrien Brody) som kommer till USA efter kriget och försöker skapa sig ett nytt liv. Tóths fru Erzsébet (Felicity Jones) är kvar i Europa vilket jag antar var ett medvetet val (eller inte) då Tóth ska bana vägen. Det går väl så där. Det första han gör när han kommer till USA är att gå till prostituerade (men utan att få upp den) samt bli heroinberoende.

Så småningom börjar han jobba som arkitekt för industrimagnaten Van Buren (Guy Pearce). Och så småningom kommer även frun Erzsébet till USA tillsammans med niäsen Zsófia.

Relationen mellan Tóth och Van Buren är märklig. Jag får känslan att Van Buren både beundrar och hatar Tóth. Tóths arkitektstil (Bauhaus-utbildad som Tóth är) förstår han sig nog inte på men om andra säger att det är bra så är det väl bra. Det kokar nog ner till att det handlar om offer, hjälplösa, makt, översittare och kulturella skillnader mellan Europa och USA.

Det förekommer en helt otrolig och vacker sekvens i ett italienskt stenbrott som försatte mig i trans. Dessutom fick vi där även ett party som fick mina tankar att gå till mästerverket Babylon samt några av Paul Thomas Andersons filmer.

Att Brady Corbet spelade en av de båda handskbeklädda psykopatsadistynglingarna i Michael Hanekes Funny Games-remake på sin egen film kommer aldrig sluta att fascinera mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Turist (2014)

Turist

Är du vaken, Lars? Har du borstat tänderna?

Jag gillade Turist. Jag tyckte inte Turist var trist. Jag tyckte Turist var en rolig film. Ibland pinsamt rolig, ibland roligt pinsam. Jag tyckte inte den var full med ångest. Jag såg den mer som en svart komedi. Om jag jämför med de andra av Ruben Östlunds filmer som jag har sett (Play och Gitarrmongot) så är det här den mest lättsamma, mest lättillgängliga. Mellan scenerna med dialog så förekommer ganska långa avsnitt med märklig musik och snyggt foto av Fredrik Wenzel. Vi får se skidpister och liftar. Musiken påminde mig om den i den svenska filmen Darling. Turist påminde mig även om Jessica Hausners märkliga film Hotel. En sak som inte riktigt funkade var scenen på discot med det skrikande killgänget. Slut på meddelandet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Funny Games U.S.


Titel: Funny Games U.S.
Regi: Michael Haneke

År: 2007

IMDb
| Filmtipset

Det här är riktigt bra. För mig är det här en av Hanekes bästa. Jag såg filmen som en del av SVT:s Filmklubb och Fredrik Sahlin presenterade innan visningen. Han sa bl a filmen är en diskussion över våld och våldsfilm och att just amerikanarna behövde en sån film mest av alla. Well, när jag såg originalet på bio när den kom tyckte jag bara det var en otäck, manipulerade jälva bra film. Jag ville strypa Haneke när han höll på med sina filmiska knep. Att det skulle vara ett sorts inlägg i en debatt av människans behov av våld och våldsfilm var inte nåt jag ens reflekterade över, i alla fall inte som jag minns.

När jag nu ser den en andra gång, om än i form av en remake, så funderade jag lite mer under filmens gång. En sak Haneke gör att han visar att våldet inte är så trevligt om hjältarna inte vinner. En del våld i lagom dos är ok men sen behövs det nåt som känns vettigt, mänskligt annars blir inte våldet trevligt. Haneke har ingen som helst respekt för sina offer här, de är förbrukningsvaror.

Filmen är en mardröm som man hoppas att man blir väckt ifrån. Det är ungefär som att se om Sverige-Senegal från VM 2002. Man hoppas nånstans att Anders Svensson inte träffar stolpen efter sin helikopterfint. Men man vet hur det går. Här hoppas man ganska snart att de två handskbeklädda unga psykopaterna Paul och Peter (Michael Pitt och Brady Corbet) ska gå iväg från huset så fort de visat sig. Några gånger tror man att de är på väg. Men icke, de måste ju ha de där jävla äggen.

Funny Games U.S. är främst — precis som originalet — en iskall, otäck och psykologisk thriller. Finns det en massa undertexter i den? Mja, jag vet inte. Det är en våldsfilm fast nästan utan våld. Vi får se reaktionerna på våldet men i princip aldrig våldet i sig. Paul tittar flera gånger in i kameran och talar med publiken. Varför? För att visa att det är en film och i vanliga våldsfilmer finns också dessa blinkningar till publiken fast då är de inte lika tydliga?

Naomi Watts, som förresten är exekutiv producent för filmen, är mycket bra. Hon har en jobbig roll, det måste vara den psykiskt mest krävande hon spelat. Mer så än den i Mulholland Dr. även om också den filmen innehåller några utlämnande scener.

En annan filmbloggare som tyckt om Funny Games U.S. är Flmr som dock inte uppskattade (om det nu är rätt ord) filmen lika mycket som jag gjorde. Det gjorde däremot Addepladde. Borta hos Glory Box finns ett matigt inlägg där Sara, Fiffi och Sofia skriver om tre Haneke-filmer. Just Sofia skriver om Hanekes remake på sin egen film.

4/5