The Hurt Locker

13 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: The Hurt Locker
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Då avslutar vi det tredelade temat med Oscarsvinnare som jag av nån anledning inte tyckte var riktigt värda sin utmärkelse. Två saker som jag vill poängtera med The Hurt Locker är: 1. Kul att en kvinna vann en Oscar för bästa film. (Ja, jag vet att det är producenterna som egentligen belönas men Bigelow står med som producent och vann även regi-Oscarn.), 2. Kul att en sån här typ av film vann, en spännande actionthriller (eller mer dramathriller) helt enkelt. (Spontant kommer jag bara att tänka När lammen tystnar,  som i och för sig är mer av en ren thriller. Finns säkert några som jag glömmer?)

Jag har lite svårt att se sån kvalitet i den här filmen att den skulle vara värd en Oscar. Dels är det ju som man brukar säga inte en Oscarsfilm, dvs inte en sån där pampig episk dramatisk historia om hur nån som det går dåligt för kommer igen. Men framförallt så ser jag inte att det skulle vara nåt speciellt med filmen rent generellt. Vi har sett detta förut och minst lika bra, t ex i Jarhead som jag nog gillar mer. Vår lilla grupp åker från ställe till ställe och desarmerar bomber. De inblandade hanterar att vara i Irak på sina sätt. James (Jeremy Renner) är en adrenalin-junkie, Sanborn (Anthony Mackie) är den som känns mest normal. Jag tycker inte filmen säger nåt politiskt. Det skulle kunna vara en film om vilket krig som helst. Det handlar mer om att man mår dåligt i krig, men att det ändå är en sorts drog, vilket kanske är ett sätt att hantera kriget. Jag tycker inte riktigt filmen kommer nån vart. Den är hyfsat intensiv. Jag gillade t ex hela sekvensen när de satt fast omringade av krypskyttar. Skådisarna gör i princip fläckfria insatser. Känslan är realistisk men i slutändan så blev det ändå något av ett jaså. Men en trea är den värd.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Real Steel

29 februari, 2012 4 kommentarer


Titel: Real Steel
Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Boxning, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , ,

The Adjustment Bureau

21 januari, 2012 13 kommentarer


Titel: The Adjustment Bureau
Regi: George Nolfi
År: 2011
IMDb | Filmtipset

The Adjustment Bureau känns lite som en sån där film som kommer i kölvattnet av andra filmer. Dark City, The Matrix, Mr. Nobody, Inception, Trettonde våningen är några filmer som jag kommer att tänka på.

Det är en film om en människas fria val. Slump ställs mot öde, är det nån skillnad? Finns det nån master plan? Matt Damon spelar en politiker som försöker bli vald till senator. Han är framgångsrik även om hans ungdomssynder sätter käppar i hjulet. Fast det verkar som om han ändå klarar sig.

Vissa bitar av filmen funkar. Men jag vet inte, det finns nåt sterilt över det hela. Det kanske hade räckt med ett romantiskt drama helt enkelt där det inte behövs några mystiska män i snygga hattar som försöker styra våra liv. Istället hade det kunnat handla om våra egna tillkortakommanden, om våra problem med att leva i nuet, att våga släppa loss och go for it.

Nu förklaras allt med nån sorts övermänniskor som jobbar med att se till att vanliga futtiga människor gör som de ska, dvs följer Planen. Och enligt den där Planen så ska Emily Blunt och Matt Damon aldrig få ihop det. Vissa har sagt att Blunt och Damon inte har nån speciellt romantisk kemi i filmen, och jag måste faktiskt hålla med. Plötsligt dyker Blunt om som gumman i lådan på en herrtoalett där Damon förbereder ett tal, och då sa det tydligen klick.

Men, det medges, ibland är det faktiskt ganska spännande. Ibland är det überromantiskt (inte nödvändigtvis romantiskt på ett bra sätt), som t ex när de mystiska männen konstaterar att om Damon hinner fram till Blunts dansföreställning och faktiskt hinner se henne dansa så är det kört. Då är han för evigt fast i henne och hon i honom. Eller om de faktiskt kysser varandra vid det där fiket. En kindpuss kan vara ok, men om det kysser varandra på munnen, ja, då har hattmännen misslyckats med sitt uppdrag. Hehe, lite spännande var det allt. En positiv detalj är Terrence Stamp som oftast är kritvithårigt cool och kul att se.

Hmm, jag kom plötsligt att tänka på: varför jobbade inga kvinnor på The Adjustment Bureau? Men jag antar att de där männen ska vara som J. Edgar Hoovers armé med FBI-agenter.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →