Captain America: Brave New World (2025)

Captain America är tillbaka. Yay! Eller kanske nay? För nu är det ju inte Steve Rogers (Chris Evans) som är tillbaka. Nej, det är Sam Wilson (Anthony Mackie) som plockat upp mante… skölden och blivit Captain America. Samtidigt har en annan snubbe, pojkspolingen Joaquin Torres (Danny Ramirez) köpt vingar för pengarna och tagit över rollen som Falcon från Wilson. Många platsbyten blir det. Det går fort i hockey.

Thaddeus Ross (Harrison Ford) har blivit president i USA. Ni kanske minns Ross från The Incredible Hulk där han var en general som jagade Bruce ”Hulk” Banner. Man skulle kunna säga att Ross nu får smaka på sin egen medicin i slutet av Captain America: Brave New World.

Ross vill samarbeta med Wilson och Torres, skicka ut dem på uppdrag för att sätta dit bad guys. Wilson tvekar och vill väl vara sin egen, inte nån konsult som gör som nån annan säger. Välkommen till konsultvärlden, Sam!

Jag gillade att filmen inledningsvis utspelade sig i Oaxaca, Mexiko och enda anledningen till det är att jag har varit där när jag reste runt i Mexiko under några veckor för länge sen. Det är alltid kul att se platser på film som man själv har varit på. Jag är lättroad.

President Ross har en kvinnlig säkerhetschef vid namn Ruth som spelas av Shira Haas. Jag tyckte hon var en lite udda och lustig rollfigur spelad av en skådis med ett distinkt utseende. Efter en The Manchurian Candidate-liknande kupp, som närapå tog livet av Ross, så bildar hon ett team ihop med Sam och Falcon för att ta reda på vad det är som egentligen pågår och framförallt vem som ligger bakom.

Så? Oaxaca och hon Ruth. Fanns det nåt mer värt att lyfta? Nja. Det är oengagerande, tradig musik och cgi-fajter i icke-verkliga miljöer. Mackie? Nja. Han kan inte lyfta en film på samma sätt som Evans gjorde. Mackie funkade bra som sidekick till Evans (jag gillade verkligen deras relation i The Winter Soldier!) men som egen hjälte är han lite trist. Ford? Nja. Red Hulk? Nja. Betyg? Nja. En etta och lite till kan jag sträcka mig till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nätrullarna – Eagles of the Republic

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt och den här gången pratar vi om den sista delen i Tarik Salehs Kairo-trilogi, Eagles of the Republic.

Förutom det så tipsar Daniel om en av bröderna Coens 90-talsrullar, The Big Lebowski. Se den! Det är en riktig s-t-r-i-k-e…

…och Johan har sett den svenska 70-talsfilmen En kille och en tjej i regi av Lasse Hallström och med Brasse Brännström och Mariann Rudström i titelrollerna.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Nätrullarna – The Long Walk

Nätrullarna rullar in i höstmörkret och Halloween-tider genom att snacka om Stephen King-rullen The Long Walk. Eller en film baserad på boken Maratonmarschen skriven av Richard Bachman om man så vill.

Förutom det så listar Daniel sina svenska favoritfilmer som kommit ut efter det senaste millennieskiftet…

…och Johan tipsar om en gratistjänst med många godbitar men där det gäller att hänga på låset i början av varje månad: Cineasterna!

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

We Want the Funk! (2025)

Alldeles nyligen fick jag reda på att P3 Soul (eller Soul Corner som programmet hette från början) med radiolegendaren Mats Nileskär (rösten!) i somras släppte 6 avsnitt om Parliament-Funkadelics bandledare George Clinton aka Dr Funkenstein aka Starchild aka The Lollipop Man aka the Long-Haired Sucker.

Över 10 timmar om funk! Jag har inte lyssnat än och jag tror en hel del är gammalt material som jag redan tagit del av. Men det är givetvis obligatorisk lyssning för mig.

Obligatorisk tittning för mig var det att se PBS-dokumentären We Want the Funk! som släpptes i våras. När Mats Nileskär spenderar 10 timmar på enbart George Clinton och Parliament-Funkadelic så ger sig den här dokumentären på att under endast 82 minuter försöka svara på frågan ”What is funk?”. Det var för övrigt den första frågan som Nileskär ställde i en av sina (sju!) intervjuer med Clinton.

Om jag minns rätt så svarade Clinton ”Whatever you want it to be”. Vad ger dokumentären för svar? Ja, det är svårt att säga men man försöker i alla fall förklara hur funkmusik funkar (bokstavligen). Begreppet The One är viktigt. ”Everything Is On The One”.

En som blir intervjuad svarar: ”Well, it’s funky. But beyond that, I don’t know if I can describe it. But when you hear it, you know what it is. And, perhaps more importantly, you know it when you feel it.”

Haha, ja, rather flummigt.

Vi får höra om James Brown, givetvis. Det blir inte mycket funkigare än så. Om Sly and the Family Stone, förstås. Vi får höra George Clinton (helt otroligt att han överlevt så många av sina artistkollegor; snubben är född samma år som min pappa!) och Questlove (som gjort favoritdokumentären Summer of Soul) prata om funk. En annan talking head är David Byrne som hämtat mycket inspiration från Parliament-Funkadelic.

Dokumentären kommer mot slutet in på new wave och Afrobeat (Fela Kuti) och nu börjar det kanske kännas att man har tagit på sig lite för mycket på en så kort speltid. Det skrapas bara på ytan och funk-fokuset tappas lite. I slutändan är det ändå en sevärd dokumentär, som tyvärr verkar ha försvunnit från YouTube där den fanns tidigare. Själv såg jag den på PBS men där krävs nu nån form av PSB Passport som man behöver betala för (tror jag).

För mig står, förutom att lyssna på P3 Soul-avsnitten, tre andra musikdokumentärer på tur:

Sly Lives! (om Sly Stone på Disney+)
Sunday Best (om Ed Sullivan på Netflix)
Stop Making Sense (”världens bästa konsertfilm” bl a på Cineasterna)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bootsy Collins förklarar och visar vad The One är

Nätrullarna – The Naked Gun

Tillbaka till vardagen efter sommaren! Nätrullarna är åter inomhus på bana tre i Solna TennisCenter där vi spelar in höstens första podd. Den här gången är det meningen att vi ska skratta läppen av oss när vi tittar på den nya Nakna pistolen-filmen The Naked Gun med Liam Neeson och Pamela Anderson.

Förutom det så berättar Daniel om ursprunget till ett känt meme…

…och Johan lyfter den mysiga podcasten Track Star* där kända artister är med i musikquiz.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Nätrullarna – 28 Years Later

Mitt i sommarvärmen och nästan 28 dagar in i juli är Nätrullarna tillbaka med ett nytt avsnitt. Den här gången avhandlar vi zombie-rullen 28 Years Later regisserad av Danny Boyle och skriven av Alex Garland. Eller är det egentligen en zombie-film?

Förutom det så hyllar finfilms-Daniel den polske mästaren Krzysztof Kieślowskis filmer…

…och Johan lyfter podcasten One Song som är gjord för musiknördar, en Hitlåtens historia deluxe.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Nätrullarna – Mickey 17

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt lagom till midsommar. Den här gången pratar vi om Parasit-regissören Bong Joon-hos nya science fiction-satir Mickey 17.

Förutom det så har Daniel tittat tillbaka på en verklig klassiker. Nämligen Twin Peaks, tre säsonger och en film…

…och Johan hittar tre guldkorn i musikalfilmsträsket, och så lite om Wicked också.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Star Trek: Section 31 (2025)

Jag har sett all things Star Trek inklusive den (obskyra?) animerade serien från 70-talet som för övrigt är helt underbar. Därför var det självklart att jag skulle slå mig ner i tv-soffan och se Star Trek: Section 31 trots att jag inte hört nånting gott om den.

Filmen är en spinoff på den mediokra, nej, i slutändan till och med dåliga, serien Star Trek: Discovery. Michelle Yeoh spelar Philippa Georgiou som kommer från ett alternativt universum där hon var en elak kejsarinna över världsrymden. I det primära universumet är hon nu nån form av chef på en rymdstation som är som en Finlandsfärja där diverse underhållning och förströelser erbjuds.

Philippa värvas av Section 31 som är en hemlig organisation inom Starfleet på hemligt uppdrag. Tillsammans med en grupp andra brokiga individer blir hon en del av ett ragtag team som ska rädda universum från totalförstörelse pga ett vapen som möjligen har en koppling till Phillipas förflutna och gamla spegeluniversum.

Det låter kanske lite intressant och spännande det här. Alternativa universum kan ju vara ett lockande koncept. Och det funkade ju i originalseriens härliga ”Mirror, Mirror” med Spock i getskägg. Men här… nja. Star Trek-känslan är som bortblåst. Inga intressanta idéer behandlas. Det hade kunnat vara vilken annan sf-action-rulle som helst. Filmmakarna har lånat från alla möjliga andra filmer (Star Wars, Guardians of the Galaxy, Mission: Impossible) men effekten är att allt blir urvattnat snarare än berikande.

Saker vi sett förr löser av varandra. Vi har en förrädare i en grupp och det är givetvis den som man minsta anar att det ska vara. Vi har en film som är indelad i namngivna kapitel. Oj, vad coolt. Not. Tarantino ringde och undrade vart hans koncept tagit vägen.

Om jag ska nämna en liten positiv detalj så är det att vi får lite Agatha Christie-vibbar i form av ett mysterium som vår grupp måste lösa. Typ en variant på ett låsta rummet-mysterium eller i alla fall ett mysterium med en liknande känsla.

Ett grundproblem är att vi ska försöka gilla en huvudperson, Philippa, som i ett tidigare liv i ett annat universum var en ondskefull tyrann som släckte miljoner med liv för nöjes skull. Nu ska hon framstå som cool och badass men det funkar inte. Så är det bara. Jag vet inte varför jag inte delar ut en etta men det är väl för att det ändå är Star Trek även om det inte är min Star Trek.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nätrullarna – The Penguin Lessons

Ett nytt avsnitt av Nätrullarna är ute och den här gången reser vi till Argentina där vi träffar Steve Coogan och en pingvin i må-bra(?)-filmen The Penguin Lessons. Andra pingvinfilmen i rad efter förra avsnittets Wallace & Gromit-rulle!

Vidare har Daniel satt på sig finkulturshatten och tittat på Netflix-serien Hundra år av ensamhet

…och Johan har börjat titta på den andra säsongen av den annorlunda Star Wars-serien Andor som hittas på Disney+.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Nätrullarna – Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt och nu är det dags för animerat, leranimation närmare bestämt, då Daniel och Johan snackar om Nick Parks claymation-rulle Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl.

Johan har även sett och tipsar om den film som vann Oscarn för bästa animerade film, den lettiska stumfilmen Flow

…och Daniel har tittat på och rekommenderar brittisk deckarmys i form av Ludwig – pusseldetektiven som finns att avnjuta på SVT Play.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.