Before Sunrise

Before SunriseTitel: Before Sunrise
Regi: Richard Linklater
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Precis innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar så passade jag på att se de två första filmerna i Before-trilogin. Där nere i Malmö skulle vi ju få se Before Midnight som ju den sista (?) filmen i Richard Linklaters filmserie heter. I Sverige har de två första filmerna gått under namnen Bara en natt respektive Bara en dag (det här var när man fortfarande översatte filmtitlar). Imorgon kommer min recension av Before Midnight men innan dess några korta, väldigt korta, tankar om föregångarna.

Jag hade egentligen bara sett delar av Before Sunrise tidigare. Jag mindes inte speciellt mycket. Jag är inte övertjust i snackfilmer. Det finns nåt i stilen som gör att jag känner mig utesluten. Fast jag minns att jag gillade Linklaters Waking Life som verkligen är en snackfilm, en flummig sådan. Jag gillar även Before Sunrise men för mig är det ingen superfavorit. Det är nåt med Ethan Hawkes karaktär också, det känns som han vill vara så filosofisk att det blir krystat ibland. Är han inte lite av en smartass?

Det som höjer filmen till en fyra är slutscenerna där vi får se klipp från de platser som Hawke och Julie Delpy har besökt i Wien innan det är dags att åka hem på morgonen. Då inser jag att de har haft en magisk natt. Nu på morgonen känns allt tråkigare. Ljuset är ett annat, en gatsopare jobbar där, lite skräp ligger där. Vardag igen, helt enkelt. Idén med slutet och vad de bestämmer är briljant. För mer och bättre text om filmen hänvisar jag till Filmitch recension. Jo, en sak till, telefonpratarscenen när de låtsas ringa upp varsin kompis var riktigt bra också. Och mötet med beställningspoeten var också bra!

4-/5

WKW: Helgon i neon

Helgon i neonTitel: Helgon i neon
Regi: Wong Kar-wai
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Helgon i neon och den här gången har jag inget problem med att beskriva handlingen i filmen eftersom jag inte längre har nåt behov av det…

Detta är en sorts systerfilm till Chungking Express. Den utspelas i samma miljöer i Hongkong, bl a återkommer snabbmatstället. Vissa andra referenser finns också, bl a ananas. Här handlar det om en yrkesmördare (Leon Lai) och hans kvinnliga agent (Michelle Reis) som funderar på att lägga av. Takeshi Kaneshiro dyker upp i en skön roll som en snubbe som ätit ananas, förlorat talförmågan, och bryter sig in i affärer på nätterna och agerar påstridig försäljare samt ger döda grisar en uppfriskande massage.

Ja, den här filmen innehöll det mesta. Scenen där Kaneshiro ger grisen massage är mycket rolig (kan tyckas märkligt men så var det). Vi har alltså en hel del humor men också lite mer allvar med människor som verkar längta till nåt annat. Musiken är strålande. Jag är ganska säker på att jag hör en kinesisk version av Karmacoma med Massive Attack. De inledande 40 minuterna ligger filmen faktiskt på en femma.

Stämningen är tät och mystisk, fotot väldigt intensivt och annorlunda komponerat. Sen tycker jag filmen kanske tappar lite fokus. Mot slutet skildrar dock WKW en far-son-relation på ett humoristiskt och samtidigt gripande sätt. Betyget blir klart godkänt och filmen är en annorlunda upplevelse som jag rekommenderar alla att se. Jag måste också säga att man lyckats göra en bra svensk översättning av titeln också. Helgon i neon. Mmm.

4/5

PS. Jag kan tilläga att WKW är en mästare på att hitta sjukt söta tjejer (ja, Tony Leung är söt han också i sin uniform i Chungking Express) för rollerna i sina filmer. Det verkar ganska ofta vara popartister eller f.d. skönhetsfröknar och de är som klippta och skurna för sina roller. Det verkar lättare att kombinera musik- och filmkarriärer i Asien, och det är allmänt accepterat (?). I Sverige är man ju ansedd som antingen skådis eller artist. Eller? Edda i Monica Z någon?

Filmspanar-tema: Film om film – Living in Oblivion

Vi vore väl inte filmspanare om vi inte nån gång körde temat ”film om film” tyckte Henke på vår förra träff. Det var ingen som direkt sa emot. Som vanligt – ja, det har faktiskt varit så de senaste gångerna – så visste jag direkt vilken film jag skulle skriva om.

Film om film, vad är då det för något som jag ser det? Jag skulle väl säga att det finns två huvudkategorier. Den första är filmer som handlar om att göra film, det kan handla om en filminspelning eller om filmbranschen (State and Main, Mulholland Drive). Den andra är filmer som inte nödvändigtvis, i alla fall inte direkt, handlar om filmskapande, även om de kanske gör just det ändå. Men jag menar alltså filmer som  vet om att de är just filmer (Adaptation, Annie Hall, Persona). Just detta, då en film visar tydligt att den är just en film (t ex genom att bryta den fjärde väggen), brukar i alla fall jag kalla metafilm. Lite googlande/wikipediande visar dock att begreppet metafilm används för båda kategorierna. Jag brukar oftast gilla såna här filmer, kanske främst från den senare kategorin. Den film jag valde att se gillade jag också när jag såg den senast för tio år sen. Nu var det dags för en omtitt. En lika trevlig omtitt som jag hoppades på?

****

Living in Oblivion

”And… action!”

Titel: Living in Oblivion
Regi: Tom DiCillo
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Living in Oblivion, eller Living in Oblivion – tystnad, tagning! som den svenska titeln lyder, är en lågbudgetkomedi om en filminspelning. Vi möter regissören Nick (Steve Buscemi), som kanske önskar att han kunde få samma mandatory mind wipe som Tom Cruise får i Oblivion så att han också kunde leva i glömska efter varje inspelningsdag.

Nicks lilla filmteam ska spela in två scener i sin film Living in Oblivion under den dagen vi följer dem. Vi har kamerakillen som vill köra handhållet för att få bättre känsla. Vi har den kvinnliga skådisen som var bra i den där duschscenen i Richard Gere-filmen men vad har hon gjort efter det? Vi har ljudkillen som droppar micken vid fel tillfälle. Vi har hunkskådisen som tror han är Brad Pitt men både är seriös och stjärna (tror han alltså). Vi har inspelningsledaren som är ihop med kamerakillen men gör slut. Ja, vi har helt enkelt ett filmteam. Ja, och så har vi Peter Dinklage från Game of Thrones och The Station Agent som en token dvärg som ska dyka upp i en drömsekvens med ett äpple.

Den andra scenen man ska spela in är just den där drömscenen med dvärgen och äpplet. Den första är en scen mellan Nicole (Catherine Keener), duschscensskådespelerskan, och mandivan Chad Palomino (James Le Gros). Det här blir en mardröm för regissören Nick. Faktum är att både han och Nicole redan haft mardrömmar under natten innan filminspelningen där allt som kan gå fel, går fel. Men nu är det på riktigt… och allt som kan gå fel, går fel, igen.

Living in Oblivion säger många är en hyllning till alla indiefilmskapare och det kanske det är. Framförallt är det en fantastiskt rolig film. Men visst, den är proppfull med små referenser hela tiden. Man äter mat på inspelningsplatsen trots skyltar som säger ”No food on set!”. Man är tvungen att stiga upp vid 4-tiden på morgonen för att hinna med dagens scener. Man har hittat en rökmaskin från tidigt 80-tal (för den där drömsekvensen). Alla och ingen vet hur den fungerar.

Filmen tar även upp en hel del om de problem som uppstår vid alla filminspelningar, oavsett budget. Hur får man t ex fram det bästa ur en skådis? Ska man repetera och riskera att sen missa det där äkta som man kanske bara får fram första gången när man väl kör live. Sen gäller det ju t ex att skådisar inte går ur bild eller mikrofoner dyker ner från överkant av bild mitt under scenen också. Haha, den här filmen är helt galet rolig. Jag visste inte att det fanns så mycket som kan gå fel under en inspelning. Jag skrattar högt rakt ut ett gäng gånger.

Under filmens gång, och det är en mysig gång, kom jag att tänka lite på skillnaden, i mina okunniga filmögon, mellan en lågbudgetindiefilm och en större produktion. I den senare har filmmakarna hela tiden de som bidrar med pengarna att ta hänsyn till. De har kanske inte, troligen inte, final cut. De kan i slutändan inte bestämma hur filmen ska se ut, hur ska slutscenen se ut. I den film som man spelar in i Living in Oblivion har man inte några sådana producenter som ställer till problem. I alla fall visar de sig inte i filmen. Problemet här är snarare brist på resurser och kanske engagemang hos alla i teamet. Många gör det här ideellt och kanske ser det som en språngbräda för att komma vidare i filmbranschen. Kanske kan man t ex lämna över ett filmmanus, som man i smyg skrivit, på till Chad (mandivan ni vet).

Jag avslutar den här texten med att säga att ni ska se Living in Oblivion om ni inte har gjort det tidigare. Det är en galet rolig och mysig film om filmskapande med ett foto där man blandar svartvitt och färg på ett snyggt metasätt. Krydda detta med en härlig Catherine Keener och en roligt gnällig Steve Buscemi… och ni har en härlig anrättning, tänkte jag säga men det är ju inte en mat- utan en metafilm så då säger jag inte det.


eller uttryckt i siffror 4/5

****

Känner ni att ni vill meta efter fler metafilmer? Kolla in hos mina filmspanarkompisar och se vad som nappar:

Flmr
Filmitch
Addepladde
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Ghost in the Shell

Ghost in the ShellTitel: Ghost in the Shell (Kôkaku kidôtai)
Regi: Mamoru Oshii
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

För ungefär tio år sen hade jag knappt sett några filmer inom ”genren” anime. Ändå var jag ganska säker på att jag skulle gilla filmerna. Dels gillade jag stilen på teckningarna och dels verkade man fokusera på science fiction, ofta i form av dystopiska framtidsskildringar. Jag hade sett två filmer på Stockholm Filmfestival och så hade jag sett Æon Flux på MTV. Jag beslutade mig för att köpa några dvd-filmer för att prova på. Den första filmen jag såg blev den fullkomligt hjärtskärande Eldflugornas grav men den skriver jag om nån annan gång. Den andra filmen blev Ghost in the Shell som Fiffi skriver om idag.

När filmen började spela på min (på den här tiden nyköpta) dvd-spelare så kände jag direkt igen scenerna där den kvinnliga cyborgpolisen, Kusanagi, får sin nya kropp (om det nu var det som hände). Jag mindes att jag hade sett detta nån gång tidigare. Jag kände även igen scenen där Kusanagi är och dyker, och sakta stiger upp mot vattenytan och sin egen spegelbild. Jag gillade verkligen just denna scen. Ja, hela filmen är väldigt snyggt gjord och det var – efter att jag sett Ghost in the Shell 2: Innocence på filmfestivalen – skönt att slippa 3D-animeringar. Jag är kanske helt fel ute här men det här känns mer som äkta, lite skitig, anime. Alla actionscener med skottlossning är sköna. Framför allt en med Kusanagi och en robotstridsvagn i slutet. Scenerna med endast musik och miljöskildringar är ruggigt bra. Snyggt och med passande musik, hur bra som helst. Kanske blir filmen lite väl långsam och halvskum ibland men jag gillade hur det blåste i håret på Kusanagi.

Jag har ju hört att denna film gav bröderna (numera syskonen) W viss inspiration till The Matrix och det finns en del likheter i temat och stämningen. En lustig sak: I The Matrix finns en scen precis i början, under jakten på Trinity, då en agent hoppar och sen landar på ett hustak och böjer sig ned och tar emot sig lite med händerna. Exakt samma scen, precis samma kroppshållning, finns här. Det måste vara en medveten blinkning till Ghost in the Shell som bröderna lagt in i sin film.

Och så måste jag säga att de engelska rösterna var under all kritik, riktigt usla skådisar. Jag valde bort dessa direkt och körde med de japanska. Det passade stämningen och känslan i filmen mycket bättre. Jag brukar i och för sig alltid vilja ha originalspråket men här fick jag för mig att det kanske skulle vara engelska eftersom t ex textraderna i början (”In a near future the world has been computerized but still ethnic groups remain…” eller nåt liknande) inte var på japanska utan på engelska. Men de amerikanska (förmodar jag) skådisarna gick helt bort.

4-/5

Safe

Titel: Safe
Regi: Todd Haynes
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Ah, jag kör en gammal recension ikväll. En recension av en film som kanske gått under radarn för många. Jag säger så här: Om man gillar Julianne Moore så är Safe ett hett (eller säkert) tips från mig. Filmen kan beskrivas som ett Julianne Moore-frossorama.

Oj, vilken överraskning. Perfekt stämning från början. Bilderna, bilderna. Musiken, musiken, musiken. Tydligen var musiken inte av Angelo Badalamenti (vilket jag trodde under filmen) men i kombination med bilderna av en bilfärd gav musiken inledningsvis samma känsla som i inledningen av Mulholland Drive. Julianne Moore är obehagligt bra som den bräckliga hemmafrun Carol i det övre medelklass-området i San Fernando Valley i Kalifornien på 80-talet. Här är det aeorobics, fruktdieter, soffgrupper, hårspray och hälsosekter som gäller.

Carol, som är perfekt gestaltad av Moore, dras in i en sorts psykos där hon blir sjuk av minsta fel i tillvaron. Hon lockas så småningom till en sorts hälsosekt ledd av en karismatisk (givetvis) Peter Friedman, där hon, och vi tittare, får träffa andra som blivit sjuka av det samhälle som de lever i. Vad är det som är sjukt? Samhället eller människorna som lever i det? Är det kanske en sund reaktion på ett sjukt samhälle? Eller är det bara psykiskt instabila människor det handlar om? Safe är en riktigt välgjord, vacker och välspelad film som ger en bild av ett 80-tal där den snygga ytan regerar.

4/5

Om du lyssnar noga (1995)

Om du lyssnar nogaTitel: Om du lyssnar noga (Mimi wo sumaseba, Whisper of the Heart)
Regi: Yoshifumi Kondo
År: 1995
IMDb | Filmtipset

En helmysig anime från Studio Ghibli om en tjej som är bokmal och duktig i plugget men som blir osäker på vad hon vill göra i livet. Hon tror att hon vill bli författare och skriva historier. Men är hon tillräckligt bra är frågan hon ställer sig. När hon följer efter en märklig och fet katt hittar hon en antikvitetsaffär vilket gör att allt ställs på sin spets. En vardaglig anime, helt utan övernaturliga inslag men fylld med sköna detaljer, riktigt skön tecknarglädje och lite japanskt familjegnabb. Filmen inleds något udda med John Denvers sång Take Me Home, Country Roads, här sjungen av Olivia Newton-John. Slutet känns helt out of place och fånigt, tyvärr. Det är nästan så man tror att det är ett skämt. Annars: varm, mänsklig och trevlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep