Dolt hot

7 januari, 2011 11 kommentarer

Titel: Dolt hot (Caché)

Regi: Michael Haneke
År: 2005

Den här recensionen skrevs i oktober 2005 och då hade jag (förstås!) inte sett Det vita bandet som faktiskt var en Haneke-film som jag tyckte var riktigt bra. Och ja just det, Fiffi på Fiffis filmtajm gav filmen en etta först men 24 timmar senare blev det en trea. Och jag kan hålla med; det är nog en sån där film som växer efter att man sett den.

Michael Haneke är något av en favoritregissör — konstigt nog. Jag har nämligen sett en hel del filmer av honom (Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment, Kod okänd, Pianisten), men egentligen är det bara en som jag tycker är riktigt bra och det är Funny Games (som Haneke själv förmodligen tycker är hans sämsta). I hans nya film får vi studera livet för ett par, Georges och Anne, spelade av Juliette Binoche och Daniel Auteuil. De får videoband lämnade till sig av en anonym person, ibland med underliga och lite obehagliga teckningar. Videobanden innehåller långa inspelningar på deras hus och senare den gård där Georges växte. Det är tydligen någon som har kännedom om Georges barndom. Men vem? Georges har sina aningar.

Jag håller till viss del med om vad Czechflash skriver i sin recension, men ändå inte. Den där känslan av iakttagande tycker jag Haneke får fram, kanske inte så det är obehagligt hela tiden, men t ex just avsaknanden av musik gav i alla fall mig en lite obehaglig känsla. Och just för att det är så, till synes, lugnt, utan stämningsskapande musik så blev jag desto mer överraskad… vid två tillfällen faktiskt. Sen tyckte jag fotot var väldigt snyggt, rent och… bakvänt. Oftast konstiga val av vinklar, antingen lite snett bakifrån eller som t ex under en middag med några vänner där Haneke valt att filma personerna runt bordet en i taget rakt framifrån med ansiktet i fullbild.

Jag kände igen en del saker från andra Haneke-filmer, t ex att det ofta är en tv på nånstans och vid ett tillfälle fick vi även se ett avsnitt ur ett tv-nyhetsprogram. Bara så där mitt i filmen, om Israel tror jag det var. Och så fanns det också lite udda scener med vanligt vardagsliv, som en simträning där egentligen inget händer, förutom den vanliga vardagen då. Czech nämner att det förekommer långa tagningar och det gör det. Det är själva övervakningsfilmerna vi får se då, så då blir det ju så där med statisk kamera utan klippning, inte så konstigt egentligen. Men ok, just dessa scener sticker ut jämfört med de mer vanliga scenerna där kameran rör sig, det är vanligt klippt, osv. Ändå så är de mer vanliga scenerna filmade lite lustigt. Kanske ville Haneke antyda att familjen kanske var övervakad mer än vad vi anade. Och vem var det som filmade? Ja, kanske var det vi, biopubliken, som var övervakarna.

Håller dock med Czech om att det är en ganska svår film att dras in i. Den känns väldigt kall på nåt sätt. Men som Czech skriver så är det säkert ett medvetet val. Mmmm, nej, filmen hettar aldrig riktigt till förutom en gång då den plötsligt hettar nåt alldeles otroligt. Det var länge sen som jag blev så överraskad. Det var faktiskt en ganska otäck scen och det var kul att höra hur hela biosalongen gemensamt drog häftigt efter andan. I och med denna scen så blir det ett lite bättre betyg än vad filmen som helhet kanske är värd. Förresten, gillade även scenen mellan Georges och hans gamla mamma; det var en skön dam som såg rätt igenom sin son.

3+/5

Spoiler
En sak jag tänkte på var att Haneke hade med samma ”trick” här som i Funny Games, dvs att plötsligt filmen spolade tillbaka. Skillnaden var att här så var det verkligen ett riktigt videoband som nån tittade på i filmen. I Funny Games är det själva filmen som vi ser på som en av skådisarna i filmen själv spolar tillbaka, vilket gjorde att det kom in helt från vänster den gången.

En annan sak som ni andra som såg filmen säkert noterade var ju att algerierns son i slutscenen kom fram och snackade med sonen i familjen på trappan vid skolan. Och detta såg vi i samma typ av scen som t ex första scenen i filmen, dvs en långs statisk scen som tyder på att det är nån som filmar det hela. Är Hanekes tanke att det ska vara han själv som regissör som filmar, eller är det nån i filmen som bevakar och gör en inspelning. Var det överhuvudtaget nån i filmen som spelade in de där videobanden? Det kanske var Haneke själv. Nåja, nu överanalyserar jag, men jag tror inte Haneke gillar övervakningskameror.
Spoiler slut

Arkiverad under Okategoriserade Tagged with ,

Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli

4 januari, 2011 15 kommentarer

För ett tag sen, i våras närmare bestämt, såg jag filmatiseringen av Cormac McCarthys depp-roman Vägen, och jag gillade den. Nyligen såg jag The Book of Eli och eftersom jag kände att de båda filmerna har likartade upplägg så tyckte jag att det passade med ett double feature-inlägg.

Först ut är min recension av Vägen…

Titel: The Road (Vägen)

Regi: John Hillcoat
År: 2009
Oj. En djupt mänsklig film. Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman Vägen, vars manus har totats ihop av Joe Penhall, är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Vi får några korta återblickar där färger existerade. I övrigt är det mesta askgrått, vilket passar bra i dessa tider (kommentar: jag såg filmen när vulkanen på Island bolmade som mest).

Sonen har inte upplevt en vad vi skulle kalla normal värld. Samtidigt har hans far fått vänja sig vid just denna värld. Detta gav en speciell känsla. Allt som tidigare fanns, dvs nu i vår tid, betyder ingenting. Det handlar om att överleva, att skaffa mat och hålla sig varm. Mänsklighetens olika sidor visar sig. Allt sonen lär sig lär han sig från pappan men även från vad han själv upplever. Pappan vill tro att det finns gott kvar i världen men hans beteende bevisar ibland motsatsen.

Oj. Känslan i filmen är stark. Pappan och hans son vandrar genom något som en gång var ett samhälle men som nu visar hur det i själva verket bara var ett luftslott. Allt det materiella – om man med det materiella inte menar saker som värme och mat – betyder liksom inget i den värld som filmen skildrar. Gigantiska motorvägsbroar, ja, de är mäktiga men här är de enbart monument över en tid som varit.

Oj. Man får sig faktiskt en tankeställare. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken.

Voldo skrev att man slipper cgi och specialeffekter. Jag skulle snarare säga att man har använt just dessa element smakfullt och att de flyter väl samman med resten av filmen. Det vi slipper är 3D-animerade muterade monstervampyrer à la I Am Legend fast det kanske var det som du menade Voldo? Hur som helst, Vägen är som 2012 om man tar bort allt som var dåligt med 2012 och det betyder att Vägen är riktigt riktigt riktigt bra.

4+/5
PS. Jo, det några minuter även för mig innan jag insåg vem som spelade den gamle mannen som pappan och sonen mötte på sin väg. Det var rösten som avslöjade honom.

PPS. Kul också att se en stor cameo av Omar från The Wire!

Och så över till The Book of Eli…

Titel: The Book of Eli

Regi: Albert Hughes, Allen Hughes
År: 2010

I The Book of Eli är det Denzel Washington i rollen som den ensamma vandraren i en postapokalyptisk värld som skyddar någon eller något med sitt liv. Historien är ju likartad. Skillnaden är kanske att vi här har en utsedd skurk, som spelas av Gary Oldman (vem annars?). Denzel stöter på honom när han kommer till ett sorts samhälle där Oldman styr med järnhand och våld men gärna vill få medel att styra ännu mer. Oldman tror att det som Denzel skyddar kan ge honom just dessa medel. Men Denzel är inte någon som man bara snor något ifrån, i alla fall inte ostraffat.

Nej, ja, nej. Det är för många och för dåliga green screen-scener. Det ser konstgjort ut. Det ser målat ut med en ditplacerad Denzel. Jag gillar ändå förstås landskapen och miljöerna. Gary Oldman var dessutom sin vana trogen ganska trevlig i skurkrollen men har möjligen tappat stinget en del. Jag har alltid gillat Denzel med sin nedtonade stil. Många andra verkar inte gilla honom. Men jag gör alltså det, och han gör sitt jobb bra även här.

Historien är tunn. Det förekommer en hel del actionscener som för mig känns som transportsträckor, och bara tråkiga. Det är när det pratas som det blir intressant och inte ens då blir det speciellt intressant. Historien är inte bara tunn. Mot slutet blir den smörig och fånig, om man nu inte är medlem av en kristen sekt som tror på: först en undergång och sen en svart action-Jesus vid namn Denzel.

Pliktskyldigt har man placerat ut Koranen och någon judisk helig skrift bredvid Bibeln i slutscenen. När det läses högt ur Bibeln och det ska ge ståpäls så ger det inte ståpäls. Det kan bero på att jag inte är religiös, i alla fall inte på något sätt som jag vet om. Nä, det blir bara fånigt eftersom filmmakarna verkar mena allvar med att Bibeln är världens räddning. Nä, se Vägen istället. Eller Constantine!

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Indie i New York

3 januari, 2011 Lämna en kommentar


 
Titel: NY Indies, l’autre cinema americain (NY Indies, The Other American Cinema)

Regi: Sylvie Zade
År: 2002


I denna franska dokumentär om oberoende filmmakare i New York får vi först och främst möta regissörer och producenter, men även en del skådisar. Några av dem är: Tom DiCillo (regissör till den strålande Living In Oblivion), Robert Downey Sr, Matt Damon, Doug Liman plus en radda för mig mer eller mindre okända regissörer/producenter/skådisar.

Det som jag minns mest av filmen är ett pinsamt ögonblick när den franska intervjuaren i samband med en premiärfest för The Bourne Identity frågar Doug Liman om intresset för ”independent film” har ökat i Hollywood eftersom tv-programmet Access Hollywood intervjuade honom. Hon verkade ha missat att Liman var regissören bakom The Bourne Identity och det var därför han blev intervjuad och inte beroende på att han har sina rötter i indiefilm. Det som var bra var att man inte klippt bort det hela. Även Liman tyckte frågan var lite märklig.

Det var annars kul att höra om filmmakare som kämpar för att få göra sina filmer. Det handlar liksom inte om pengar utan om att få göra sin film utgående från en egen vision. Att inte behöva styras av ett filmbolag. En mindre apparat med mindre pengar. Ett helt annat sätt att jobba.

Någonstans tror jag ändå att om någon av dessa indieregissörer skulle få chansen att göra en blockbuster så skulle den personen förmodligen hoppa på Hollywood-tåget. Många som intervjuas hyllar europeisk film och verkar likställa europeisk film med icke-kommersiell film. Vilket känns galet. Dessutom vill alla nå ut med sina filmer och kunna leva på att vara filmmakare. Många konstaterar ändå att det finns en konflikt här: den konstnärliga visionen vs. marknadstänket. Intressant. Det finns en del kopplingar till filmen om Dogma som jag precis såg. I den här mer konventionella dokumentären så går man inte riktigt på djupet som i Dogma-dokumentären.

Något som stack ut var den kreativa glöd som råder i New York (eller verkade råda då dokumentären spelades in för några år sen). Alla är entusiastiska, och försöker hanka sig fram i den tuffa filmbranschen. Robert Redford och hans Sundance-festival ägnas en stund. Den festivalen verkar ha varit ett mecka för indie-filmmakare, även om allt större och större filmer visas där.

Jag ska också nämna att filmen är från 2002 så vissa saker är daterade. Man kommer in på digital video t ex. Då, 2002, var väl kvaliteten inte helt bra. Alla är dock överens att det är något av en revolution. Något som t ex David Lynch har insett och utnyttjat i Inland Empire.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , , ,

Cinderella Man

31 december, 2010 Lämna en kommentar


Fiffi på Fiffis filmtajm och jag har roat oss med att se och såga Ron Howards film om en amerikansk boxningshjälte, Cinderella Man. Förutom filmen som sådan får sig även Renée Zellweger en rejäl släng av sleven. Nu ska väl sägas att när det gäller själva filmen så tog Fiffi fram den stooora motorsågen medan jag nöjde mig med en fin lövsåg. Våra recensioner/sågningar hittas på Fiffis filmtajm.

Så. Det var i alla fall 2010 års sista inlägget!

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Fiffis filmtajm, Film, Recension Tagged with , , , ,

Gott Nytt År!

30 december, 2010 7 kommentarer

Jag och graffiti-tomten önskar Gott Nytt År och är tillbaka i början av 2011.

Arkiverad under Annat Tagged with

The Social Network

29 december, 2010 4 kommentarer

Titel: The Social Network
Regi: David Fincher
År: 2010

En klart intressant rulle där vi får oss till livs lite företagsekonomisk nutidshistoria och återigen får se hur stora saker ofta börjar i det lilla. Det märks att det är Aaron Sorkin som har skrivit det dialogtunga manuset. Jag tycker The Social Network mer känns som Sorkins film än Finchers. I vilket fall så är det en mysig film, en sorts ”uppgång och fall”-historia även om fallet i det här fallet inte var så farligt kanske. Men något av en downer är det väl att sitta i ett sterilt konferensrum och refresha en Facebook-sida för att se om en gammal flickvän vill bli vän eller ej.

Jag gillar nästan Justin Timberlake bäst i filmen som snabbsnackande slarversuccén Sean Walker. Jesse Eisenberg är givetvis också bra även om jag nästan kan tycka att Zuckerberg som rollfigur har vridits till några varv för mycket. Han känns nästan som en karikatyr, vilken kanske är nödvändigt för att få till en bra historia. Alla i filmen känns ganska normala förutom just Zuckerberg som känns som ett social missfoster (möjligen har han Asperger?).

En sak som var lite rolig var det märkliga filmfotot i början av roddtävlingen där det såg ut som om man filmade en modell av ett miniatyrsamhälle. En grej jag däremot inte gillade var de cgi:ade utandningsmolnen som dök upp då och då.

Eduardo Saverin framställdes inte som speciellt smart. Gjorde han någonting vettigt förutom att bidra med pengar? En töntighet: När Zuckerberg snackar med en kompis och sen springer iväg efter att ha insett att han måste lägga till en ny funktion för att kunna visa ”relationship status”. Det kändes lite väl konstruerat. Men, men, filmen har en skön episk känsla över sig och den är välgjord på de flesta punkter.

4-/5

PS. Man kan väl säga att bilden av det amerikanska studentlivet som filmen ger inte är speciellt smickrande.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension Tagged with , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Dogma

28 december, 2010 4 kommentarer


 
Titel: De lutrede (De renade)

Regi: Jesper Jargil
År: 2002

En oehört intressant dokumentär. Vi möter de fyra danska grundarna av Dogma 95-manifestet. Givetvis med Lars von Trier i spetsen. Vi får vara med när de fyra diskuterar själva tanken, idén med Dogma. Hur det var att spela in filmer med reglerna. Varför man tyckte det var så kraftfullt och gav frihet istället för att begränsa friheten. Regissören till dokumentären, Jesper Jargil, har varit med under inspelningarna av respektive regissörs Dogma-film: Festen (Thomas Winterberg), Idioterna (von Trier), Mifune (Søren Kragh-Jacobsen) och The King Is Alive (Kristian Levring). Detta visas upp för de fyra som kommenterar samtidigt som vi får se bilderna. Intressant börjar det bli när det visar sig att de har brutit mot reglerna, även den mest ortodoxe och teoretiserande von Trier. Som en sorts yttre betraktare har vi även väldigt intressanta kommentarer från en mysfarbror vid namn Mogens Rukov. Han droppar sanningar om de fyra samtidigt som vi får se deras reaktioner.

Som sagt, jag tyckte det var väldigt intressanta diskussioner om film, och vad som är film. Jag tror faktiskt Dogma har betytt en del för filmens utveckling. Dogma fokuserar på ögonblicken. Teknik är hinder. von Trier är den som är mest envis och ortodox när det gäller reglerna. De andra kanske är lite mer lösa. De ser reglerna mer som ett sätt att fokusera på det som är viktigt. Sen vill de ändå göra en film som funkar som helhet och går då runt reglerna ibland (eller utnyttjar reglerna), t ex genom att ordna belysning med billyktor eller täcka för fönster med gardiner. Även von Trier erkänner att han gjort fel — och skäms. När det börjar hetta till i diskussionerna händer det ofta att von Trier lämnar rummet som ett barn som inte får som det vill.



För von Trier handlar det mycket om att släppa kontrollen, att våga släppa kontrollen, kontrollfreak som han är. För de andra handlar det kanske mer om släppa lös sin kreativitet och då är reglerna ett hjälpmedel. Skådisarna bidrar mer till skapandet av filmen.

Dogma ger en helt annan typ av film jämfört med — låt oss säga, Sagan om Ringen. Jag tycker båda har sin rättmätiga plats hos filmen. När Dogma är bra är det riktigt bra. Festen är t ex en femma i mina ögon. Och Sagan om Ringen är också en femma. von Triers filmer är något annat och jag har aldrig riktigt fullt ut gillat någon av hans filmer. Förutom Dogma- eller Dogma-liknande filmer har han samtidigt gjort vissa filmer som är väldigt estetiska och icke-Dogma, Europa-trilogin eller nu senast Antichrist. Men, nja, någon favorit är han icke. Då har jag fortfarande inte sett Antichrist).

Arkiverad under Dogma, Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , ,

God Jul

23 december, 2010 7 kommentarer

Graffiti-tomten och jag önskar God Jul och tar bloggledigt ett tag. Vi är nog tillbaka i mellandagarna nån gång.

Arkiverad under Annat Tagged with

Kunskapskanalen – Film om film: Babelsberg

23 december, 2010 Lämna en kommentar



Titel: Babelsberg d’est en ouest (Babelsberg, den östtyska drömfabriken)

Regi: Bernard Louargant
År: 2010

Babelsberg är platsen för Europas största filmstad, Europas Hollywood även kallat. Här började film att produceras i början av 1900-talet. Fritz Lang verkade t ex här och skapade filmer som Metropolis och M. Men den här franska dokumentären handlade främst om tiden efter andra världskriget då kommunisterna tog över driften av filmproduktionen. Den första tiden präglades av filmer med en tydlig politisk agenda. Man skulle helt enkelt marknadsföra socialistiska ideal, göra anti-kapitalistiska filmer. Förmodligen ganska dåliga filmer.

När sen muren kom till i början av 60-talet blev filmerna annorlunda. Nu synliggjorde filmarna problemen i samhället. Teorin är att det berodde på att man nu liksom var fast i öst och var tvungen att lösa de problem som fanns. Efter hand började dock detta störa ledningen i landet och censuren förbjöd fler och fler filmer. På 80-talet började öst falla samman och när muren till slut föll ändrades förutsättningarna för Babelsbergs filmstudio, som nu skulle privatiseras. Babelsberg har levt upp igen och här produceras fortfarande fler europeiska storfilmer varje år. En intressant film rent innehållsmässigt men det är inte på något sätt en speciell dokumentär.

Arkiverad under Kunskapskanalen, TV Tagged with ,

Gråtvarning: Helen Sjöholm sjunger Du måste finnas

21 december, 2010 2 kommentarer

När jag letade efter ett YouTube-klipp på den där repetitionssången från Aniara så råkade jag stöta på ett klipp där Helen Sjöholm från en konsert i Minnesota sjunger Du måste finnas från Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla. Jag såg faktiskt musikalen när den kördes i Stockholm (det måste ha varit på 90-talet) och jag minns att det var en viss sång som fick mig att svälja ett antal tårklumpar i halsen. Givetvis var det Du måste finnas. Jag skrev i recensionen av Aniara att Sjöholms ersättare nog var lika bra Sjöholm. Nu tvivlar jag. Sjöholm har ett så äkta och naket sätt sjunga, i alla fall Du måste finnas, att man blir beröd. Hon skulle kunna sjunga om prinskorvstillverkning och ändå skulle det få samma verkan. Gråtvarning, som sagt. Eller?

En rolig detalj med klippet är kvinnan i kören som syns uppe i högra hörnet, speciellt i slutet. Man ser att hon lever sig in i sången vilket inte är svårt att förstå. Hon har en stirrande blick som ser ut som en blandning av rörelse, beundran, kanske avundsjuka(?). Framåt 3:40 ser det nästan ut som hon har svårt att hålla tårarna tillbaka. Och samtidigt får man för sig att det finns en antydan till avundsjuka i den där blicken. ”Åh, tänk om det var jag som sjöng på det sättet och stod längst fram”.

Intressant är också att det är ateisten/humanisten Björn Ulvaeus som ligger bakom texten om Gud, tvivel på Guds existens. Fast själva innehållet är väl taget från Mobergs böcker, antar jag, men ändå.

Ett sevärd klipp är det i alla fall!

Arkiverad under Musik Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →