The Wire

12 januari, 2011 11 kommentarer


Titel: The Wire
Skapare: David Simon
År: 2002-2008
IMDb | HBO

Oj, oj, ja, vad ska man säga om The Wire? Det är nog min absoluta favoritserie någonsin (i konkurrens med Twin Peaks). The Wire är en episk, realistisk, rå, komplex och humoristisk serie. Men den ställer kanske vissa krav på tittarna. David Simon som skapat serien brukar jämföra The Wire med en roman. Ja, man skulle kunna säga att varje säsong är en roman. Det är så långt ifrån en episodisk serie man kan komma.

Vad man får om man inte ger upp efter några avsnitt är en komplex men sammanhängande bild av det amerikanska samhället, i form av staden Baltimore. Vi får följa alla, den som är lägst på samhällsskalan upp till de politiker som tror de styr staden. Vi får alltså träffa heroinmissbrukare, corner boys, knarklangare, enforcerers/hitmen, poliser, poliskommissarier, polischefer, hamnarbetare, frigivna fångar, politiker, skolbarn, journalister. Och allt alla gör har betydelse. Vad junkien Bubbs gör kan ha betydelse för nyvalde borgmästaren Carcetti.

Det jag tar med mig från serien och vad jag tror den försöker säga är att det i princip inte går att göra ”det rätta”, ”något gott” inom systemet. Om man t ex vill hjälpa någon får man helt enkelt ta sitt personliga ansvar och göra det själv.

Här är tre av en drös favoritklipp från The Wire:

Bunk och McNulty utreder brottsplats

Senator Clay Davis briljerar i det engelska språket

Felicia Snoop Pearson köper en spikpistol

Arkiverad under Drama, Recension, Thriller, TV Tagged with , , , , ,

Himlen är oskyldigt blå

11 januari, 2011 7 kommentarer

Titel: Himlen är oskyldigt blå
Regi: Hannes Holm
År: 2010

Ok. Så skulle jag säga om jag blev tvungen att beskriva Himlen är oskyldigt blå med ett ord. Det finns en del roliga och bra stunder. Det finns en del mindre bra partier. Jag tyckte inte Björn Kjellman riktigt funkade som alkad farsa till Bill Skarsgård. Miljöerna är sköna med sin 70-talskänsla i kläder, prylar och musik. Det är en del naket, lite sex. Sandhamn och Stockholms skärgård är reklam för Sverige känns det som. Dessutom börjar filmen med ett klipp på en 17-årig Björn Borg som intervjuas av Lennart Hylland.

Jag gillar Peter Dalle i rollen som Bills extrapappa som visar sig kanske inte vara så mycket bättre än Skarsgårds riktiga pappa. Dalle driver nämligen en knarkarliga med bas på Sandhamn. Egentligen är filmen är en klassisk uppgång och fall-historia där man skulle kunna, med mycket vilja, säga att Skarsgård spelar en svensk Tony Montana. Slutet blir lite väl utdraget. Sen finns det vissa delar av historien som man inte riktigt fått ihop logiskt kanske men det gör inte så mycket. Helt ok som sagt. Av någon anledning så har filmen, i mina ögon, hyllats lite väl mycket i svenska medier.

3-/5

PS. Om filmen någonsin får biopremiär i USA med titeln The Sky is Innocently Blue så tror jag man blir tvungna att klippa en aning i den där öppningsscenen beroende på det som händer efter Björn Borg-tv-klippet…

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

The Mysterians

10 januari, 2011 Lämna en kommentar

Titel: The Mysterians (Chikyû Bôeigun, Jorden Anfalles)

Regi: Ishirô Honda
År: 1957
När jag nyligen var inne på Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm blev jag lurad att köpa den här filmen på dvd. Omslaget var riktigt snyggt och jag kände inte igen det, så det blev ett köp. Nu visade det sig att jag redan sett, och dessutom skrivit om, filmen. Här kommer först min gamla recension som skrevs i oktober 2003:

Japansk science fiction där rymdvarelser först skickar ut en ondskefull gigantiskt robot, som ser ut som en korsning mellan en samuraj och Godzilla, på härjartåg, och sedan vill de ha en bit land eftersom deras värld har förintats. Dessutom kräver de fem kvinnor från jorden. De påstår att de bara har fredliga intentioner, men det är svårt att tro på efter att jätteroboten har förstört flera städer genom att orsaka jordskred, bränder och översvämningar. Armén sätts in och specialvapen byggs.

Näää, det här var faktiskt inte bra. Det var lite kalkonroligt, visst, men det blir ändå underkänt. Dialog och handling är skrattretande. En japansk och äldre version av Independence Day och ungefär i samma klass. Då såg jag i och för sig också en version med namnet The Mysterians som var dubbad på engelska. Skådisarna är överlag dåliga. Det finns ett undantag. Helt oväntat dyker nämligen Kurosawa-favoriten Takashi Shimura (De sju samurajerna, Revolvern, mm.) upp som chefsprofessor.

2+/5

Och så mina uppdaterade tankar:

Jag håller med om det mesta jag skriver ovan. Framförallt tyckte jag dock filmen var fantastiskt tråkig den här gången. Effekterna är påkostade och hyfsat trevliga. Det förekommer en del långa sega sekvenser där utomjordingarnas kupol, som de gömt under jorden, strider med människornas inte lika moderna vapen. Filmen gjordes ju drygt tio år efter att USA bombat två japanska städer sönder och samman. Nu, i filmen, är USA en vän. Ja, hela Jorden går faktiskt samman i kampen mot mysterianerna. Det kändes kanske som att jag tänkte mer på de politiska delarna lite mer nu. Jag blev förvånad när Takashi Shimura dök upp. Jag visste att jag hade sett honom i någon japansk sf-film tidigare — och ja, det visade sig ju vara samma film, haha. Jag mindes i princip ingenting förutom att filmen var seg hade långtråkiga krigssekvenser. Ingen höjdare med andra ord.

En del scenografi är cool. Namnet på filmen, The Mysterians, är coolt. Omslaget på dvd:n är coolt. Allt annat är tråkigt.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , ,

12 edsvurna män

9 januari, 2011 14 kommentarer

Titel: 12 edsvurna män (12 Angry Men)
Regi: Sidney Lumet
År: 1957
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen skrevs i juni 2006 och jag lägger upp den här med anledning av att RJ precis sett och gillat den här klassikern.

Ett välspelat drama med välskriven dialog där vi får följa en jurys arbete i slutskedet av en rättegång där det gäller att avgöra om en ung man är skyldig eller oskyldig till mordet på sin egen far. Jag tyckte det var ett klart sevärt kammarspel. Hela filmen utspelas i princip i det rum där juryn sitter och resonerar, diskuterar, argumenterar, grälar.

Alla jurymedlemmar har en egen personlighet och profil, vilket är en fördel då det ger intressanta spänningar mellan de inblandade, men det känns även lite krystat kanske. Henry Fonda känns som en ren Jesus-figur, medan Lee J. Cobb är Satan (nåja, lite mer nyanserad är han väl, och han visar även väldigt mänskliga sidor mot slutet). Min favorit bland jurymedlemmarna var nog antingen den gamle mannen eller E.G. Marshall, i rollen som den korrekte och logiske #4.

Filmen använder sig av några filmiska knep som funkar, men som ändock är knep (t ex när Lee J. Cobb försäger sig vid ett tillfälle). Sen är det är varmt och instängt i rummet. Spänningen och intensiteten stiger efter hand. Det förekommer vändningar och överraskande händelser. Fotot är så där stilrent som det bara kan vara i svartvita filmer från 50-talet. Väldigt skickligt gjort att få till en så spännande film med ”bara” ett gäng skådisar placerade i ett rum. Men det finns dock bättre kammarspelsfilmer där skådisar och dialog dominerar, t ex Bergmans Persona bara för att nämna nån. Där var det i huvudsak bara två skådisar — till skillnad från tolv som jag tyckte var lite väl många. Men, men, det är ju tolv personer i en jury så det är ju svårt att ha det på nåt annat sätt, haha.

I 12 edsvurna män saknar jag nåt som drar in mig i filmen rent känslomässigt. Det är en smart film, men för mig talar den mer till hjärnan än hjärtat. Och för att nämna en sak som störde mig så tyckte jag det kändes lite manipulativt att i början av filmen visa den anklagade pojken stå i rättegångssalen nästan darrande med uppspärrade rådjursögon som ett offerlamm. Nåväl, 12 edsvurna män är en klart sevärd rulle som jag ger en stark trea.

3+/5

*Duckar för de ruttna tomaterna från RJ, Martin, Filmitch et al*

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Sven Nykvist

8 januari, 2011 4 kommentarer

Titel: Ljuset håller mig sällskap

Regi: Carl-Gustaf Nykvist
År: 2000


Ljuset håller mig sällskap är ett poetiskt och ömsint porträtt om Sven Nykvist gjort av sonen Carl-Gustaf. Nykvist var ett missionärsbarn som blev lämnad ensam i Sverige när hans mor och far missionerade i Afrika. När han själv fick barn gjorde han samma sak, dvs lämnade sina barn ensamma och hängav sig helt åt filmen. Nykvist verkar vara en lugn timid person med bestämd vilja om konsten, dvs filmfotografi. Vi får höra Ingmar Bergman, Woody Allen, Stellan Skarsgård, Susan Sarandon, Roman Polanski, och andra, prata om Nykvist. Just hur lugn och snäll han var, vilka goda vibbar han spred bland filmteamet är genomgående.

Filmen vejar inte för mörkare delar i Nykvist liv, t ex en son som begick självmord. Nykvist anklagar sig själv för att ha varit en dålig, och framförallt, frånvarande pappa. Mia Farrow hjälpte honom tillbaka till livet tydligen. Nattvardsgästerna den mest extrema filmen enligt Bergman, den då deras samarbete inleddes på riktigt. Mot slutet av sitt liv fick Nykvist afasi och tappade talets förmåga. Sorgligt, då han fick sluta utöva sitt yrke. När det gäller själva det tekniska så är det ljuset som alla talar om. Det mjuka ljuset, de enkla närbilderna, ofta på människors ansikte.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , ,

Dolt hot

7 januari, 2011 11 kommentarer

Titel: Dolt hot (Caché)

Regi: Michael Haneke
År: 2005

Den här recensionen skrevs i oktober 2005 och då hade jag (förstås!) inte sett Det vita bandet som faktiskt var en Haneke-film som jag tyckte var riktigt bra. Och ja just det, Fiffi på Fiffis filmtajm gav filmen en etta först men 24 timmar senare blev det en trea. Och jag kan hålla med; det är nog en sån där film som växer efter att man sett den.

Michael Haneke är något av en favoritregissör — konstigt nog. Jag har nämligen sett en hel del filmer av honom (Den sjunde kontinenten, Bennys video, 71 fragment, Kod okänd, Pianisten), men egentligen är det bara en som jag tycker är riktigt bra och det är Funny Games (som Haneke själv förmodligen tycker är hans sämsta). I hans nya film får vi studera livet för ett par, Georges och Anne, spelade av Juliette Binoche och Daniel Auteuil. De får videoband lämnade till sig av en anonym person, ibland med underliga och lite obehagliga teckningar. Videobanden innehåller långa inspelningar på deras hus och senare den gård där Georges växte. Det är tydligen någon som har kännedom om Georges barndom. Men vem? Georges har sina aningar.

Jag håller till viss del med om vad Czechflash skriver i sin recension, men ändå inte. Den där känslan av iakttagande tycker jag Haneke får fram, kanske inte så det är obehagligt hela tiden, men t ex just avsaknanden av musik gav i alla fall mig en lite obehaglig känsla. Och just för att det är så, till synes, lugnt, utan stämningsskapande musik så blev jag desto mer överraskad… vid två tillfällen faktiskt. Sen tyckte jag fotot var väldigt snyggt, rent och… bakvänt. Oftast konstiga val av vinklar, antingen lite snett bakifrån eller som t ex under en middag med några vänner där Haneke valt att filma personerna runt bordet en i taget rakt framifrån med ansiktet i fullbild.

Jag kände igen en del saker från andra Haneke-filmer, t ex att det ofta är en tv på nånstans och vid ett tillfälle fick vi även se ett avsnitt ur ett tv-nyhetsprogram. Bara så där mitt i filmen, om Israel tror jag det var. Och så fanns det också lite udda scener med vanligt vardagsliv, som en simträning där egentligen inget händer, förutom den vanliga vardagen då. Czech nämner att det förekommer långa tagningar och det gör det. Det är själva övervakningsfilmerna vi får se då, så då blir det ju så där med statisk kamera utan klippning, inte så konstigt egentligen. Men ok, just dessa scener sticker ut jämfört med de mer vanliga scenerna där kameran rör sig, det är vanligt klippt, osv. Ändå så är de mer vanliga scenerna filmade lite lustigt. Kanske ville Haneke antyda att familjen kanske var övervakad mer än vad vi anade. Och vem var det som filmade? Ja, kanske var det vi, biopubliken, som var övervakarna.

Håller dock med Czech om att det är en ganska svår film att dras in i. Den känns väldigt kall på nåt sätt. Men som Czech skriver så är det säkert ett medvetet val. Mmmm, nej, filmen hettar aldrig riktigt till förutom en gång då den plötsligt hettar nåt alldeles otroligt. Det var länge sen som jag blev så överraskad. Det var faktiskt en ganska otäck scen och det var kul att höra hur hela biosalongen gemensamt drog häftigt efter andan. I och med denna scen så blir det ett lite bättre betyg än vad filmen som helhet kanske är värd. Förresten, gillade även scenen mellan Georges och hans gamla mamma; det var en skön dam som såg rätt igenom sin son.

3+/5

Spoiler
En sak jag tänkte på var att Haneke hade med samma ”trick” här som i Funny Games, dvs att plötsligt filmen spolade tillbaka. Skillnaden var att här så var det verkligen ett riktigt videoband som nån tittade på i filmen. I Funny Games är det själva filmen som vi ser på som en av skådisarna i filmen själv spolar tillbaka, vilket gjorde att det kom in helt från vänster den gången.

En annan sak som ni andra som såg filmen säkert noterade var ju att algerierns son i slutscenen kom fram och snackade med sonen i familjen på trappan vid skolan. Och detta såg vi i samma typ av scen som t ex första scenen i filmen, dvs en långs statisk scen som tyder på att det är nån som filmar det hela. Är Hanekes tanke att det ska vara han själv som regissör som filmar, eller är det nån i filmen som bevakar och gör en inspelning. Var det överhuvudtaget nån i filmen som spelade in de där videobanden? Det kanske var Haneke själv. Nåja, nu överanalyserar jag, men jag tror inte Haneke gillar övervakningskameror.
Spoiler slut

Arkiverad under Okategoriserade Tagged with ,

Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli

4 januari, 2011 15 kommentarer

För ett tag sen, i våras närmare bestämt, såg jag filmatiseringen av Cormac McCarthys depp-roman Vägen, och jag gillade den. Nyligen såg jag The Book of Eli och eftersom jag kände att de båda filmerna har likartade upplägg så tyckte jag att det passade med ett double feature-inlägg.

Först ut är min recension av Vägen…

Titel: The Road (Vägen)

Regi: John Hillcoat
År: 2009
Oj. En djupt mänsklig film. Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman Vägen, vars manus har totats ihop av Joe Penhall, är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Vi får några korta återblickar där färger existerade. I övrigt är det mesta askgrått, vilket passar bra i dessa tider (kommentar: jag såg filmen när vulkanen på Island bolmade som mest).

Sonen har inte upplevt en vad vi skulle kalla normal värld. Samtidigt har hans far fått vänja sig vid just denna värld. Detta gav en speciell känsla. Allt som tidigare fanns, dvs nu i vår tid, betyder ingenting. Det handlar om att överleva, att skaffa mat och hålla sig varm. Mänsklighetens olika sidor visar sig. Allt sonen lär sig lär han sig från pappan men även från vad han själv upplever. Pappan vill tro att det finns gott kvar i världen men hans beteende bevisar ibland motsatsen.

Oj. Känslan i filmen är stark. Pappan och hans son vandrar genom något som en gång var ett samhälle men som nu visar hur det i själva verket bara var ett luftslott. Allt det materiella – om man med det materiella inte menar saker som värme och mat – betyder liksom inget i den värld som filmen skildrar. Gigantiska motorvägsbroar, ja, de är mäktiga men här är de enbart monument över en tid som varit.

Oj. Man får sig faktiskt en tankeställare. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken.

Voldo skrev att man slipper cgi och specialeffekter. Jag skulle snarare säga att man har använt just dessa element smakfullt och att de flyter väl samman med resten av filmen. Det vi slipper är 3D-animerade muterade monstervampyrer à la I Am Legend fast det kanske var det som du menade Voldo? Hur som helst, Vägen är som 2012 om man tar bort allt som var dåligt med 2012 och det betyder att Vägen är riktigt riktigt riktigt bra.

4+/5
PS. Jo, det några minuter även för mig innan jag insåg vem som spelade den gamle mannen som pappan och sonen mötte på sin väg. Det var rösten som avslöjade honom.

PPS. Kul också att se en stor cameo av Omar från The Wire!

Och så över till The Book of Eli…

Titel: The Book of Eli

Regi: Albert Hughes, Allen Hughes
År: 2010

I The Book of Eli är det Denzel Washington i rollen som den ensamma vandraren i en postapokalyptisk värld som skyddar någon eller något med sitt liv. Historien är ju likartad. Skillnaden är kanske att vi här har en utsedd skurk, som spelas av Gary Oldman (vem annars?). Denzel stöter på honom när han kommer till ett sorts samhälle där Oldman styr med järnhand och våld men gärna vill få medel att styra ännu mer. Oldman tror att det som Denzel skyddar kan ge honom just dessa medel. Men Denzel är inte någon som man bara snor något ifrån, i alla fall inte ostraffat.

Nej, ja, nej. Det är för många och för dåliga green screen-scener. Det ser konstgjort ut. Det ser målat ut med en ditplacerad Denzel. Jag gillar ändå förstås landskapen och miljöerna. Gary Oldman var dessutom sin vana trogen ganska trevlig i skurkrollen men har möjligen tappat stinget en del. Jag har alltid gillat Denzel med sin nedtonade stil. Många andra verkar inte gilla honom. Men jag gör alltså det, och han gör sitt jobb bra även här.

Historien är tunn. Det förekommer en hel del actionscener som för mig känns som transportsträckor, och bara tråkiga. Det är när det pratas som det blir intressant och inte ens då blir det speciellt intressant. Historien är inte bara tunn. Mot slutet blir den smörig och fånig, om man nu inte är medlem av en kristen sekt som tror på: först en undergång och sen en svart action-Jesus vid namn Denzel.

Pliktskyldigt har man placerat ut Koranen och någon judisk helig skrift bredvid Bibeln i slutscenen. När det läses högt ur Bibeln och det ska ge ståpäls så ger det inte ståpäls. Det kan bero på att jag inte är religiös, i alla fall inte på något sätt som jag vet om. Nä, det blir bara fånigt eftersom filmmakarna verkar mena allvar med att Bibeln är världens räddning. Nä, se Vägen istället. Eller Constantine!

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , ,

Kunskapskanalen – Film om film: Indie i New York

3 januari, 2011 Lämna en kommentar


 
Titel: NY Indies, l’autre cinema americain (NY Indies, The Other American Cinema)

Regi: Sylvie Zade
År: 2002


I denna franska dokumentär om oberoende filmmakare i New York får vi först och främst möta regissörer och producenter, men även en del skådisar. Några av dem är: Tom DiCillo (regissör till den strålande Living In Oblivion), Robert Downey Sr, Matt Damon, Doug Liman plus en radda för mig mer eller mindre okända regissörer/producenter/skådisar.

Det som jag minns mest av filmen är ett pinsamt ögonblick när den franska intervjuaren i samband med en premiärfest för The Bourne Identity frågar Doug Liman om intresset för ”independent film” har ökat i Hollywood eftersom tv-programmet Access Hollywood intervjuade honom. Hon verkade ha missat att Liman var regissören bakom The Bourne Identity och det var därför han blev intervjuad och inte beroende på att han har sina rötter i indiefilm. Det som var bra var att man inte klippt bort det hela. Även Liman tyckte frågan var lite märklig.

Det var annars kul att höra om filmmakare som kämpar för att få göra sina filmer. Det handlar liksom inte om pengar utan om att få göra sin film utgående från en egen vision. Att inte behöva styras av ett filmbolag. En mindre apparat med mindre pengar. Ett helt annat sätt att jobba.

Någonstans tror jag ändå att om någon av dessa indieregissörer skulle få chansen att göra en blockbuster så skulle den personen förmodligen hoppa på Hollywood-tåget. Många som intervjuas hyllar europeisk film och verkar likställa europeisk film med icke-kommersiell film. Vilket känns galet. Dessutom vill alla nå ut med sina filmer och kunna leva på att vara filmmakare. Många konstaterar ändå att det finns en konflikt här: den konstnärliga visionen vs. marknadstänket. Intressant. Det finns en del kopplingar till filmen om Dogma som jag precis såg. I den här mer konventionella dokumentären så går man inte riktigt på djupet som i Dogma-dokumentären.

Något som stack ut var den kreativa glöd som råder i New York (eller verkade råda då dokumentären spelades in för några år sen). Alla är entusiastiska, och försöker hanka sig fram i den tuffa filmbranschen. Robert Redford och hans Sundance-festival ägnas en stund. Den festivalen verkar ha varit ett mecka för indie-filmmakare, även om allt större och större filmer visas där.

Jag ska också nämna att filmen är från 2002 så vissa saker är daterade. Man kommer in på digital video t ex. Då, 2002, var väl kvaliteten inte helt bra. Alla är dock överens att det är något av en revolution. Något som t ex David Lynch har insett och utnyttjat i Inland Empire.

Arkiverad under Film, Kunskapskanalen, Recension, TV Tagged with , , , , ,

Cinderella Man

31 december, 2010 Lämna en kommentar


Fiffi på Fiffis filmtajm och jag har roat oss med att se och såga Ron Howards film om en amerikansk boxningshjälte, Cinderella Man. Förutom filmen som sådan får sig även Renée Zellweger en rejäl släng av sleven. Nu ska väl sägas att när det gäller själva filmen så tog Fiffi fram den stooora motorsågen medan jag nöjde mig med en fin lövsåg. Våra recensioner/sågningar hittas på Fiffis filmtajm.

Så. Det var i alla fall 2010 års sista inlägget!

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Fiffis filmtajm, Film, Recension Tagged with , , , ,

Gott Nytt År!

30 december, 2010 7 kommentarer

Jag och graffiti-tomten önskar Gott Nytt År och är tillbaka i början av 2011.

Arkiverad under Annat Tagged with

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →