The Filmitch Mellanöstern Challenge: Body of Lies (2008)

The Hurt LockerMin bloggkompis Filmitch-Johan gillar många olika filmgenrer, kanske allra mest skräck och musikaler. En genre som han inte uppskattar lika mycket är den där det handlar om problematiken i Mellanöstern, Israel-Palestina-konflikten, och ”kriget mot terrorismen”. Läs mer om varför Johan har svårt för denna genre här.

Ibland kan jag inte låta bli att trolla lite, kasta ut små gliringskrokar mot Johan. Plötsligt nappade det och han utmanade mig genom att be mig lista tre filmer (obs! bra filmer skulle det vara!) med tema Mellanöstern/terrorister. Jag kunde ju bara inte låta denna utmaning passera förbi obemärkt. Talesättets handske var med andra ord upplockad.

Sagt och gjort, jag började fundera och ganska snabbt kom jag fram till två filmer som jag själv tycker är mycket bra. Enda grejen var att jag själv ville delta i temat mer aktivt och jag brukar väldigt sällan se om filmer och skriva om dem på nytt. Så som tredje film valde jag därför en film som jag själv inte hade sett och det är den filmen som inleder temat som vi kallar:

The Filmitch Mellanöstern Challenge!

 

Body of LiesBody of Lies heter den här Ridley Scott-rullen om jakten på terrorister i Irak och Jordanien. Den evigt unge Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen som CIA-agent placerad i Mellanöstern och Russell Crowe gör hans chef som styr saker och ting från hemmaplan i USA via mobilen och drönare.

Utmaningen startar med rejäl rivstart. Inte. Snarare en dikeskörning. Body of Lies är nämligen en ganska dålig film, eller ja, inte urdålig men högst medioker. Jag får känslan att filmens skådisar inte riktigt tror på filmen. De går på autopilot känns det som.

Manuset har problem. Det är förenklat där det borde vara mer komplicerat men för komplicerat där det borde vara enklare. Det är för enkelt i det avseendet att det sitter en genomond arab med hätta på huvudet och spelar in en video där han säger att man ska hämnas USA:s krig mot den muslimska världen genom att begå terrordåd. Det finns inget intressant i detta utan blir mest tråkigt.

Samtidigt är filmen kanske för komplicerad i andra delar av handlingen då det är oklart vilka agendor olika karaktärer har. Det passar inte riktigt in att använda plottwistar som tagna ur en mer lättsam spion- eller heistfilm i den här typen av film.

Att jag inte sågar filmen sönder och samman beror på att det bitvis blir lite spännande. Bl a bjuds det på en nervig scen i filmens inledning som avslutas med svettig biljakt i öknen. Ridley Scott är en duktigt regissör, punkt. Dock krävs det att han får ett bra manus att jobba och jag tycker att Body of Lies är ett exempel på när manus inte håller måttet.

En annan ljusglimt är Oscar Isaac (!) dyker upp i en liten biroll. Jag kände först inte igen honom men sen trillade poletten ner. Issac är ju från Guatemela men här spelar han irakier. Dessutom har vi britten Mark Strong som spelar spionchef från Jordanien. Oh, well.

Ska jag avsluta texten med nåt positivt? Nej, det blir nåt negativt istället. Man har valt att slänga in en kärlekshistoria mitt i allt. Det funkar inte alls utan det känns bara krystat och fånigt när Leo börjar flörta och sen blir kär i sin jordanska sjuksyrra.

Ett annat konstigt och återkommande inslag i är när Crowe pratar i telefon med Leo samtidigt som han t ex ska lämna sina barn på dagis. Jaha, filmmakarna vill visa på det absurda i kontrasten mellan Crowes livspussel och Leos livsfarliga jakt på terrorister. Aha, jag förstår.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga men det handlar väl om att min fiendes fiende är min vän, att man aldrig kan vara säker på vem som är vän eller fiende, att lokala spionmyndigheter kanske är bäst lämpade att fånga in terrorister i sina egna hemländer och att USA nog gör bäst i att samarbeta med dessa myndigheter, och att allt övervakas via satellit eller drönare.

Speciellt spännande blev det aldrig, förutom den inledande scenen med ökenbiljakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad Filmitch delar ut för dom till Body of Lies.

Imorgon handlar det om en ny film för stackars Filmitch-Johan. Förhoppningsvis uppskattas den mer. Jag själv tycker det är en riktigt bra film i alla fall.

Februari inleds med en Alicia Vikander-vecka!

AliciaFörsta gången jag var nere på Malmö Filmdagar såg jag den svenska filmen Hotell. Jag visste egentligen ingenting om filmen förutom att Lisa Langseth hade regisserat och att Alicia Vikander spelade en av huvudrollerna precis som i Langseths förra film Till det som är vackert (som jag inte hade sett då). Det visade sig att Hotell var en pärla som balanserade det svartaste drama med udda humor på ett underbart sätt.

Innan Hotell-titten där nere i Malmö var jag inte speciellt sugen på att se Till det som är vackert. Den kändes pretto, titeln kändes pretto. Pretto på det dåliga sättet alltså. Jag har ju nämligen erkänt att jag kan gilla filmer som upplevs som pretto. För mig kan pretto var nåt bra, mer som en genrebeteckning. Filmer som får en att fundera. Filmer med djup. Till det som är vackert kändes mest tråkig.

Vilken tur då att jag gillade Hotell, och att jag förra året gillade Ex Machina ännu mer, blev besatt av Alicia Vikander, och därför inleder februari genom att köra igång en hel vecka med Vikander i fokus. Se det som en hyllning till det som är vackert. 😉

Jag kommer att skriva om sju av Alicias filmer från de senaste åren som jag inte har sett tidigare, och kanske om ytterligare en som har premiär på fredag. Sen tidigare har jag på bloggen redan skrivit om fyra av hennes filmer, förutom Hotell och Ex Machina även Seventh Son och The Man from U.N.C.L.E..

Jag har skapat en tema-sida som kommer uppdateras efterhand och där kan man hitta alla Alicias filmer som jag skrivit om med betyg och länkar till mina texter.

Första recensionen kommer upp imorgon. Håll till godo! 🙂

 

Ava

Jojjenito Presents: Alfred Hitchcock

Alfred HitchcockDet är märkligt hur saker kommer i sjok. Men allt hänger kanske ihop. I vintras kunde vi se biografifilmen om Hitchcock, den inte allt för bra biografifilmen om Hitchcock. Och för några veckor sen fick jag en fråga från Filmitch om vi skulle samköra ett Hitchcock-tema på våra bloggar. Jag hade tydligen nämnt i en kommentar nånstans i bloggosfären att jag skulle fokusera på Alfred på min blogg inom kort. Fast grejen var att det inte var jag som skrev den kommentaren, det var Steffo på Flmr och mycket riktigt så har det ju varit rena Hitchcock-festen där under april månad. Men frågan var ju ställd och varför inte tacka ja? Dessutom fanns det ytterligare en anledning att köra temat. Jag lyssnar som jag säkert nämnt förut på podcasten Filmspotting och det innefattar även att jag lyssnar igenom alla gamla avsnitt från 2005 och framåt. Just nu är jag kring avsnitt 70 från början av 2006 och då har det slumpat sig så att de kör ett… ja, ni gissade rätt: ett Hitchcock-tema på sju filmer.

Sagt och gjort, imorgon måndag kör vi igång temat som kommer pågå till och med söndag och jag väljer att skriva om just de filmer som Adam och Sam på Filmspotting såg i sitt maraton.

Om jag ska börja med att ge förutsättningarna när det gäller Hitchcock och mig själv så gick jag in på Filmtipset och tittade på regissörsstatistiken. Så här blev resultatet för Alfred:

Antal sedda filmer: 15 (jag har sett fem, sex till men det var innan jag började använda Filmtipset)
Medelbetyg: 3.00 av 5
Plats räknat på antal sedda: Delad andra plats (med Woody Allen)
Plats räknat på betyg (minimum fem sedda): 42

Ja, som ni ser så är det inte nån favoritregissör vi pratar om, även om jag har sett ganska många av hans filmer. Av de filmer som jag valde att se har jag redan sett och skrivit om fem tidigare (fast inte här på bloggen), och när det gäller dessa kommer jag publicera min gamla text plus mina uppdaterade tankar.