Riten

30 juni, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

The Black Power Mixtape 1967-1975

21 juni, 2011 3 kommentarer

Black PowerThe Black Power Mixtape 1967-1975 är en snyggt gjord dokumentärfilm med fantastiska gamla 60- och 70-talsbilder från svenska nyhetsreportage om de svartas kamp för rättigheter i USA. Vi får möta ledarfigurer i Black Power-rörelsen som bl a Malcolm X, Martin Luther King, Stokely Carmichael, Angela Davis. De och det amerikanska samhället gestaltas av svenska ganska naiva journalister. Det blir intressanta intervjuer och reportage som är kul att se i efterhand.

Angela Davis (i afro på bilden) får en fråga av den då ganska unge svenske reportern Bo Holmström om varför man använder våld. Hon håller en lång utläggning och trycker ner Holmström i skorna med vältaliga ord berättade med inlevelse. Just detta klipp finns att se här. Den bombning som Davis pratar om är en KKK-bombning av en kyrka i Birmingham, Alabama 1963. En parentes, men nåt som skulle kunna bli en film, är att en av bombmännen dömdes för dådet så sent som 2002.

Den andra scenen som sticker ut är när en ung ung tjej intervjuas om prostitution och droger. Här blir det gripande, sorgligt och äkta.

Bilderna vi får se kommenteras av några nutida kända svarta personer men även av några som var med när det begav sig (som t ex Angela Davis). Soundtracket, av bl a ?uestlove från The Roots, är bra (vilket filmtiteln skvallrar om) men tyvärr har man återanvänt en viss låt om och om igen vilket blir lite tråkigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Här finns ett klipp där Göran intervjuas om The Black Power Mixtape. Nu blev jag riktigt sugen på att se hans Leila K-dokumentär Fuck You, Fuck You Very Much. DS.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Potatishandlaren

17 maj, 2011 3 kommentarer

Får det lov att vara lite mjölk?

Lars Molin, han gör enkla filmer. Det är inga krusiduller. Potatishandlaren är Molins variant av buskis skulle jag säga. Här är det gjort med en mänsklig Molin-värme som lyser igenom. Humorn når faktiskt ganska höga höjder ibland. Ingvar Hirdwall gör en galet rolig roll som pappan som vill gifta bort sin dotter Märta spelad av Eva Gröndahl. En dag kommer en potatishandlare (en snajdig Rolf Lassgård) till gården för att sälja… potatis. Hirdwall tar till alla möjliga knep för att få Lassgård på kroken. Potatishandlaren faller helt enkelt i fällan. En ganska stor roll spelar en viss säng som Lassgård nog ångrar att han brukade. Han fastnar i en ganska lustig eller olustig situation om man säger så. Molin bjuder på sina vanliga landsbygdsmiljöer och den obligatoriska ”dans i folkets hus”-scenen. Trevligt. Jag undrar lite varför Molin inte gjorde fler långfilmer, utan mest jobbat med tv-mediet. Det fick man inte riktgt reda på i den Molin-dokumentär som jag såg i höstas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

Brutt

9 maj, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Brutt
Regi: Jimmy Johansson
År: 2011
Precis som Fiffi och Addepladde har jag nu sett den nya svenska rullen Brutt av Jimmy Johansson. ”Brutt, vad i helvete betyder det?!” var det första jag tänkte när hörde titeln på filmen? Well, ungfär som i Godrey Reggios Qatsi-filmer presenteras förklaringen i form av ett utdrag ur en ordbok. Skillnaden är att vi slipper vänta hela filmen på det, här kommer det direkt i inledningen och ur ett slanglexikon, inte nationalencyklopedin. Vad betyder det? Ja, se filmen så kommer du att få reda på det, och då menar jag inte bara i textformat.

Brutt handlar om de fyra kompisarna Acke, Alle, Bonke och Fabbe som är i färd med att ta studenten. Men innan studenten hinner de fyra på en lokal sylta avhandla Quentin Tarantinos originalitet som regissör. Ja, nu är det väl egentligen bara Acke och Alle som debatterar detta intressanta ämne. (Själv står jag nog på Ackes sida: Tarantella är bra men inte så rackarns originell.) Efter studenten väntar ett skönt sommarlov borde man kunna säga. Tyvärr är Acke och Alle skyldiga en viss Ronkas pengar, pengar som måste fixas ihop snabbt.

Jag måste direkt säga att jag skrattade högt ett flertal gånger. Filmmakarna blandar högt och lågt så att man bitvis får svindel. Vissa scener får mig att tänka på det bästa från t ex Jackass. Andra sekvenser får mig att tänka på mer känsliga filmer som t ex Farväl Falkenberg, om än för en kort stund. Det finns en kort scen när Fabbe är på besök hos sin pappa och blir bjuden på middag och får en studentpresent som faktiskt var riktigt gripande och sorglig.

En annan bra scen med en skön och ganska lågmäld humor är när en snubbe ska gå ut med soporna. Om du inte visste det så kan det krävas en hel massa förberedelser för att genomföra denna uppgift. Ah, jag säger inget mer, se filmen så får du se!

Andra scener har en grabbig flabbhumor som jag inte kan låta bli att dras in i. Bristen, problemet som gör att filmen inte håller i längden, är att det är som en serie roliga sketcher utan en logisk handling. Mot slutet av filmen tappar jag intresset när den ena osannolika saken efter den andra händer. Som helhet är det en skön film gjord med skaparglädje och absurd humor som får mig att längta efter mer från herr Johansson. Men just Brutt räcker inte ända fram.

2+/5 

PS. Jo, en sak till musiken var riktigt bra, framförallt den under förtexterna och eftertexterna!

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

Man tänker sitt

4 april, 2011 4 kommentarer

Titel: Man tänker sitt
Regi: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
År: 2009
Eftersom jag inte gillar att fälla citat i stil med ”jag gillar inte svensk film” utan att ha något på fötterna (och då menar jag inte foppatofflor) så har jag en målsättning faktiskt se en hel del svensk film. Just den här recensionen skrevs i september 2009.

På senare tid har det kommit några svenska filmer som har stuckit ut. Det är filmer, som t ex Farväl Falkenberg och möjligen Ping-pongkingen, som liksom inte har nån ”vanlig” rätlinjig handling utan det handlar mer om stämningar. Man tänker sitt är en film av Fredrik Wenzel (som fotade Farväl Falkenberg) och Henrik Hellström, som handlar om ett antal personer i ett villaområde i Falkenberg som alla vill bort till nåt bättre. I alla fall trivs de inte riktigt i svensson-tillvaron i mellanmjölkens land och de tar sin tillflykt till Skogen och Vattnet.

Man tänker sitt är egensinnig men tyvärr något av en skuffelse. Men först ut så att jag har det sagt med en gång: fotot är fantastiskt! Så, tillbaks till varför jag inte riktigt gillade filmen. Först är det den unga pojken i ”huvudrollen”. Hans röst är fantastiskt jobbig. Det funkar helt enkelt inte att låta honom agera berättarröst samt droppa filosofiska citat. Musiken — sakral körsång — av Erik Enocksson var jobbig. I Farväl Falkenberg var musiken underbar (också då med Enocksson som kompositör). Filmen som helhet var även för odynamisk. Det var liksom ett enda känsloläge (en sorts desperat livsångest) från ruta ett till sista rutan.

Det fanns dock några scener som jag gillade skarpt: 1. Vid en sorts gårdsfest sprutar en pappa sin son dyblöt med en trädgårdsslang och brottar sen ner honom, till synes utan anledning och till synes utan reaktion från sonen; 2. När en man badar med sitt lilla barn som en sorts Näcken, fantastiskt vackra bilder och, just här, bra musik. Men trots vackra bilder, ett intressant tema och bitvis briljanta scener så blir det för mycket upprepningar, och samma samma. Jag vill ändå säga att det är bättre att misslyckas när man gör nåt eget än genom att göra trök-Beck för femtielfte gången även om slutresultatet kanske är ungefär lika tråkigt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Svensk film Tagged with , ,

Midvinterduell

28 mars, 2011 7 kommentarer

Titel: Midvinterduell
Regi: Lars Molin
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Jag har precis sett en pärla från Lars Molin i form av novell-tv-filmen Midvinterduell. Det är riktigt svensk historia som utspelas ute på landsbygden i en liten by där mjölkbonden Egon (en härligt vrång Ingvar Hirdwall) går i klinch med Vägverket. Striden gäller en mjölkpall. Vägverket har tillsammans med Mjölkcentralen beslutat att det bara ska finnas en gemensam mjölkpall där alla ska ställa sin mjölkkannor.

Egon som inte blivit tillfrågad om saken ser det som en ren principsak och vägrar. Varje natt kommer snöplogen och raserar hans privata pall. Polisen kommer och förstör den, och hotar med böter om Egon sätter upp en ny. Egons fru Lisa (Mona Malm) tycker till en början, precis som resten av byn, att Egon beter sig lite väl envist och fåfängt. Men efter hand får Egon fler och fler med sig.

Som sagt, det här var en liten pärla till historia om den lilla människan som vill få respekt och göra som hon själv vill. Som Egon säger: ”Om de inte frågar oss om en sån skitsak som en mjölkpall så kommer de inte fråga oss när kommer för att skära ballarna av oss heller”. Handlingen blir allt mer bisarr och rolig när Vägverkets män och Egon tillsammans med Lisa vägrar ge sig. Det hela påminner lite om grannfejden även om det är en myndighet inblandad här. Undrar vad Aschberg hade hittat på för att lösa konflikten, haha?

I höstas såg jag en dokumentär om Lars Molin och fick då reda på att han själv har jobbat för Vägverket som snöplogare i norra Uppland där filmen utspelar sig. Han alltså väl förtrogen med miljön och människorna, vilket märks. Förutom scenerna ute vid vägen och mjölkpallen förekommer några andra sköna miljöer, bl a en underbar sekvens från det lokala ”danspalatsen” där ett dansband spelar en svängig version av Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini.

Midvinterduell känns också som en nostalgisk skildring av ett landsbygdssamhälle som nu har försvunnit helt. Småskaliga mjölkbönder som leverar mjölk via små mjölkpallar hör till en svunnen tid. Fast man kanske inte ska svära på det nu när närodlat och ekologiskt ligger i tiden.

Jag låter för övrigt den här recension gå före i kön så att jag hinner tipsa om att Midvinterduell finns att se på SVT Play fram till 19 april (min kommentar: för sent, det här var 2011). Här finns för övrigt också två andra Molin-filmer, Saxonfonhallicken och Potatishandlaren (finns på Öppet arkiv).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

OBS! Uppdatering 2017-01-09: Midvinterduell finns att se på SVT:s Öppet arkiv fram till 9 februari.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , ,

Den enfaldige mördaren

27 mars, 2011 4 kommentarer

Titel: Den enfaldige mördaren
Regi: Hans Alfredson
År: 1982

Den enfaldiga mördaren är en episk berättelse där Stellan Skarsgård spelar Sven, idioten i byn som hunsas av fabrikör Höglund (Hans Alfredson). Sven växer upp lite utanför samhället. Han läser Bibeln, i princip är det det enda han läser, och hans världsbild byggs till viss del upp av dess text. Sven är harmynt och det är svårt att höra vad han säger (vilket för oss tittare är lite jobbigt). Som tur är så pratar Skarsgård normalt när man, i lite längre avsnitt, får höra Svens tankar; tankar och dagdrömmar om ett annat liv. Sven har också syner där han ser änglar som talar till honom.

Sven representerar för mig en ren oskyldig känsla, nästan som ett barns glada inställning till livet, medan fabrikören är ren egoistisk girighet. Fabrikören skyr inga medel för att få som han vill. När Sven flyr och flyttar in hos en grannfamilj blir han pur ondska. Fabrikören vill att Sven ska bo och jobba hos honom eftersom han inte behöver betala lön till Sven. Istället får Fabrikören själv pengar från fattigvården för att han ger honom mat och logi.

Bildmässigt är det riktigt snygg och med en hel del surrealistiska bilder. Jag gillar de skånska landskapsmiljöerna i både sommar- och vinterskrud. Regissör Alfredson får till ett slut på filmen som är riktigt starkt och mäktigt. Musiken, Verdis Requiem, är maffig och bidrar till den episka känslan.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with ,

Dag och natt

1 mars, 2011 11 kommentarer

Titel: Dag och natt

Regi: Simon Staho
År: 2004

Mikael Persbrandt spelar en man som åker runt i sin bil en hel dag. Han är deprimerad, hatar sig själv, och innan dagen är slut kommer han ta livet av sig. Detta vet vi. Men man brukar ju säga att det är vägen som är målet… Stämningen sätts direkt med Erland Josephsons magiska berättarröst i början. Då vet man på nåt sätt att det är allvar. Jag gillar inledningsscenen med sonen, som även den bidrar till den något tryckta stämningen som råder.

Ehuru det är samma miljö hela tiden och en skådis (Persbrandt) som alltid är med, så är det lite som att se en serie kortfilmer. En speciell stämning råder i filmen eftersom det endast används två kameravinklar inne i bilen under hela filmen, en som visar föraren (Persbrandt) och en som visar de olika passagerarna (Michael Nyqvist, Tuva Novotny, Fares Fares, Pernilla August och Hans Alfredson (!) för att nämna några).

Ibland går personerna ut ur bilen men kameran följer inte med ut, utan sitter statiskt och envist kvar på sin position nånstans uppe vid backspegeln. Nä, jag gillar stämningen helt klart, en tät stämning. Eftersom filmen är gjord som den är gjord så är det dialogen och skådisarnas (strålande) insatser som är helt i fokus. Persbrandt är obehagligt bra. Vissa episoder är bättre, och några kanske är sämre men det blir aldrig tråkigt utan det finns hela tiden en nerv.

4-/5

PS. Av en kommentar på filmens IMDb-sida blev jag påmind om att Dag och natt påminner en hel del om Abbas Kiarostamis Smak av körsbär som jag också gillade. Bara för det så kommer det en recension av den imorgon.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Videocracy

28 februari, 2011 3 kommentarer

Titel: Videocracy

Regi: Erik Gandini
År: 2009

Den här recensionen skrevs i september 2009.

I en välfylld salong på Zita (i Stockholm) såg jag den här uppmärksammade dokumentären av svensk-italienske Erik Gandini om den italienska tv- och kändis-världen. En av poängerna på förhand var att det skulle vara en skildring av hur Silvio Berlusconi styr Italien med hjälp av tv-mediet. Just denna koppling känns aningen vag, trots att det förstås påpekas att Berlusconi är mediemogul och att italiensk tv av idag är hans vision av hur livet borde vara, dvs typ fotboll och brudar i string-trosor. En annan sak som jag, i alla fall till en början, störde mig på var berättarrösten på engelska med konstig brytning (misstänker att det var Gandini själv).

Nja, filmen är mer en redogörelse av groteskt usel och ytlig tv-underhållning samt italienska kändisäckel. Men den är ändå klart sevärd, då den bitvis är både rolig och fascinerande. Vi får bl a träffa Rick som tycker att livet är orättvist eftersom tjejer har möjligheten att ligga med nån högt uppsatt tv-chef för att komma med i tv. (Själv kan tänka sig att göra det EN gång förutsatt att han får huvudrollen i en biofilm samt marknadsförs som Italiens Jean-Claude Van Damme.) Rick har dock en plan för att nå sina drömmars mål: genom att kombinera sångtalang (tänk Ricky Martin) med karate (Van Damme) ska han skapa den ultimata underhållaren.

En annan fascinerande karaktär vi träffar är ganska annorlunda även om han är ett barn av samma tidsera som Rick. Fabrizio Corona är en vedervärdig person som driver ett paparazzi-företag. Hans anställda tar bilder av ”kändisar” i obekväma situationer, bilder som han sen säljer till samma kändisar (detta lönar sig tydligen mer än att publicera bilderna). Corona åker även till anhöriga till mordoffer och erbjuder dessa pengar om de på begravningen har på sig en t-shirt med reklam för Coronas företag. Corona verkar dock avsky sig själv, så det hela jämnar väl ut sig. Sevärd dokumentär men efter ett tag känns det lite som om den upprepar sig själv.

3+/5

PS. Måste ändå tillägga att filmen är ganska skrämmande då vi får se en bisarr och läskig kampanjvideo för Berlusconi samt se högt uppsatta tv-chefer uttrycka sin helt öppna beundran för Adolf Hitler och Benito Mussolini. Ja, det är helt enkelt människans sämsta sidor vi får se. Trailer.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Darling

27 februari, 2011 7 kommentarer

DarlingNär filmitch postade en recension av Johan Klings senaste film Puss så tyckte jag det kunde passa med en liten text om Klings suveräna rulle Darling från 2007.

Oj, en klockren film. Känslan var unik jämfört med andra filmer. Den känns hemma (dvs svensk) men ändå olika andra, både svenska och utländska, filmer. Melankoli och en sorgsen känsla har nog aldrig fångats så bra på film. Den är ofta riktigt rolig. Det hela är överdrivet och skruvat men det handlar om att fånga en stämning och det gör man ibland bäst genom att överdriva. Här blir det aldrig fånigt utan bara mer känsla. Om man ska berätta om en sanning behöver det man berättar inte alltid vara sant (det sa Satoshi Kon när han var på besök i Stockholm). Skådisarna gör stilrena gestaltningar, på pricken, aningen överdrivet men precis rätt. Michelle Meadows är stelopererad i käken, Michael Segerström är värd en kram men får bara en sista vink. Slutscenerna höjer nästan filmen till en femma. Gripande. Yta, yta, yta. Bravo, bravo, bravo.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →