Filmspanar-tema: Mardrömmar – Eraserhead

27 november, 2013 20 kommentarer

MarulkMånadens filmspanartema blev inte snö- eller julfilmer. Nej, det blev muahahamardrömmar. Hur skulle man angripa det temat? Vilken film jag valde skulle avgöras av hur jag valde att tolka temat. Antingen skulle jag välja jag en film som ger mig själv mardrömmar, en riktigt läskig film. Problemet är att jag sällan får mardrömmar av film och dessutom vet man ju aldrig det innan man ser en film och jag ville helst se en för mig ny film. En gång som barn fick dock jag ruggiga mardrömmar efter att ha sett The Haunting men när jag såg om den för ett tag sen så blev jag ganska besviken eller åtminstone inte rädd. Jag skulle kunna välja en film som skildrar nån som råkar ut för en riktigt mardrömsdag, en sån där dag då allt som kan gå fel, går fel. En film med Kafka-varning. Men jag kunde inte komma nåt bra exempel. Nästa tanke var en film i stil med Jacob’s Ladder som kan beskrivas som en skildring av en mardröm. Här handlar det inte en om mardrömsdag. Nej, hela livet är en enda mardröm, fast på riktigt. Nu kom jag att tänka på en annan film och trots att jag sett den tidigare så var det så pass länge sen att jag ville se om den. Dessutom var det en av mina favoritregissörer som låg bakom. David Lynchs Eraserhead!

****

EraserheadTitel: Eraserhead
Regi: David Lynch
År: 1977
IMDb | Filmtipset

För tio år sen körde Cinemateket i Stockholm ett David Lynch-tema där man kunde frossa i surrealistiska skumheter som Lost Highway eller suddigumshuvudfilmen som jag valde för filmspanartemat. Jag passade faktiskt på att den gången se Eraserhead på stor duk. Det här var på den goda tiden när Cinemateket höll till på mysiga biografen Sture inne i stan och inte bara i bunkern ute vid Gärdet. Jag minns kanske inte så mycket av filmen förutom att jag gillade den, hur konstig den nu än var. Vissa bilder hade etsats fast, bl a en av freakbebis inlindad i bandage så bara det avlånga huvudet stack fram.

HenryInledningen gör klart att det är passande film för temat. Huvudpersonen Henry (spelad av Lynchfavoriten Jack Nance) flyter omkring i en mystisk svart rymd framför en märklig planet som kameran sen zoomar in på. Inne i planeten sitter en man med hudproblem och drar i grävmaskinsliknande spakar. Henry gapar och ut ur hans mun kommer små freakbebisspermier som sen faller ner i en stor pöl med vitt vatten. Sen ”vaknar Henry upp” och vi finner honom på väg hem från jobbet med en ständigt bekymrad uppsyn.

Hemma i sin lägenhet har Henry en stor hög med snårigt träris på sin byrå. I byrån har han en sönderriven bild på sin flickvän. På väg in i lägenheten fick han veta av sin granne att hans flickvän hade hört av sig och bjudit in honom på middag. Genom ett dånande, klingande, sågande, surrande, bankande industrilandskap går Henry hem till Mary och hennes föräldrar för att äta the middag from hell. Han får även reda på att Mary är gravid, därav försöket att lappa ihop deras förhållande genom en ”date”. Marys mor kräver att de både ska gifta sig och så sker också. De flyttar hem till Henry och nu är de tre. Med sig har de alltså sitt barn, som är ett monsterbarn. En avlång läbbig sak som ligger inlindad i bandage. Freeeaky!

BebisOj, oj, hela filmen är en enda lång mardröm. Jag mindes inte att den var så skum som den faktiskt var. Det är en mardrömslik värld Lynch presenterar för oss. Jag känner igen mycket från hans senare filmer. Scenografi, dialog, bildkompositioner. Röda draperier (ja, de är röda, det vet jag, även om filmen är i svartvitt) och svartvitt schackrutigt golv. Det jag saknar är humor och värme, vilket också är orsaken till att Eraserhead inte funkar fullt ut för mig när jag såg den den här gången. Det är en dyster, konstig, äcklig mardröm från ruta ett. Filmen utspelar sig i slitna industrimiljöer som jag visserligen uppskattar men med det svartvita fotot och den ständigt larmande ljudbilden blir det nästan för mycket. När vi inte hör industriljud är det maskbebisen som skriker.

Halvvägs in är jag inte speciellt imponerad. Jag tycker bara det är den ena konstigheten efter den andra utan en story. Jag var t.o.m. tvungen att ta en tupplur efter en halvtimme för att orka med.

Jag antar att Henry är en version av Lynch själv. Henry är rädd för allt, bekymrad för allt. Lynch har tagit sina nojjor och skruvat till dem tre varv till så att allt blir mardrömslikt. Det förekommer en obehaglig scen när Henry och Mary ligger i sängen. Mary har lakanet inlindat i sina händer och ligger och vrider sig och hackar tänder och kliar sig sen i ett öga vilket ger upphov till ett gummiaktigt gnissel. Uuuh, hon är som en icke-mänsklig varelse här.

Radiator LadyFilmen blir bättre och bättre. Förmodligen är det så att jag anpassar till frånvaron av story och helt enkelt låter bilderna skölja över mig. Nu när jag skriver den här texten så kollar jag även om på några av sekvenserna igen och då lyfter filmen en del. Ljud och bild samverkar till en äcklig känsla. En galen scen är den med en minikvinna som bor bakom värmeelementet i Henrys lägenhet. Hon är söt, en typisk Lynchtjej med ljus klänning och blont hår. Hon sjunger sången In Heaven (Everything Is Fine) – och så har hon kinder som en ekorre som samlat ekollon inför vintern en hel höst.

Dialogen är knapp. Sista kvarten förekommer inte en enda replik. Vi får i en drömsekvens i mardrömmen en förklaring till filmens titel, förutom då att Henrys frisyr påminner om suddigumstoppen på en blyertspenna.

Eraserhead känns som en brygga mellan Lynchs tidiga och vrickade kortfilmer och hans senare mer kända långfilmer.  Men Eraserhead är ändå mer åt det vrickade och konstnärliga hållet. Lite väl mycket åt det hållet kanske. Är det i slutändan en sevärd mardröm? Ja, men var beredda på att det är just en mardröm.


PS. Lynchs kortfilmer, som finns samlade på dvd:n The Short Films of David Lynch, skriver jag om här om ni är intresserade.

****

Kolla nu in mina filmspanarkompisars mardrömmar. Faller de fritt eller har de gått nakna till jobbet?

Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmitch
Except Fear
Flmr
Fredrik on Film

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pink Floyd The Wall

13 oktober, 2013 2 kommentarer

Pink Floyd The WallTitel: Pink Floyd The Wall
Regi: Alan Parker
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Pink Floyd, detta prettoband. 1982 kom filmen som baserades på albumet The Wall. En film som brukar kallas världens längsta musikvideo.

Filmen är regisserad av Alan Parker (Mississippi Burning, Midnight Express) och med manus av Roger Waters, som väl var den kreativa kraften när det gäller texter i supergruppen Pink Floyd. Bob Geldof (Mr Live Aid) spelar den utbrända rockstjärnan Pink som sitter inlåst på sitt hotellrum och tänker (läs: yrar) tillbaka på sitt liv. Vad vi får se blir en kavalkad av surrealistiska bilder som skildrar Pinks vrickade psyke. Man skulle nästan kunna kalla det för en experimentell konstfilm.

Det första jag tänkte på var faktiskt fotot, som påminde mig om bröderna Coens debut Blood Simple. Filmfotografen har använt ljus och skuggor, speciellt i personers ansikten, på ett liknande sätt. Mycket snyggt. Hela filmen är för övrigt väldigt välgjord och ambitiös. Sen känns det väldigt brittisk. Tänkte en hel del på några andra brittiska filmer, som A Clockwork Orange, O Lucky Man!. Jag fick lite samma känsla: just det där brittiska – stelt på nåt sätt men med nåt mörkt under ytan – och så dessa fulsnygga miljöer. Hmmm, det är nåt speciellt och helt annorlunda jämfört med amerikanska miljöer.

Jag gillar det mesta av musiken. Jag äger själv två väldigt bra skivor av Pink Floyd, nämligen The Dark Side of the Moon och Wish You Were Here. The Wall innehåller inte riktigt lika bra musik men helheten tillsammans med bilderna blir bra. Filmens problem – eller snarare mitt problem med filmen – är att det inte finns nån handling. Det ska det heller inte göra, det här är en sorts konstfilm som skildrar vad som försiggår i Pinks hjärna, men i längden blev det jobbigt att hålla fokus och intresse.

Bitvis är det dock riktigt bra. I filmen finns skarp kritik mot det brittiska skolsystemet (liksom i Lindsay Andersons If….). Eleverna blir stöpta i samma form och förvandlas till själlösa robotar verkar Roger Waters vilja säga. Uppmaningen är istället: Tänk själv, var dig själv! Samtidigt finns det en annan poäng här. När Pink tagit sig ur skolan och lyckats skapa sig en framgångsrik karriär så känner han till slut att han själv tagit den diktatoriske rektorns roll. Elever är nu utbytta mot fanatiska fans som lyder minsta vink från den store rockstjärnan. Så mycket var alltså det här med att tänka själv värt. Pink gillar inte sin egen roll längre och känner sig som en tom bluff. Ett annat återkommande tema är Pinks frånvarande pappa, som dog i andra världskriget (precis som Roger Waters egen pappa).

Filmen är sevärd men inte klockren på nåt sätt. Det finns en hel del animerade sekvenser som kändes lite svaga, och för långa. Epitetet ”världens längsta musikvideo” stämmer rätt bra faktiskt. En vanlig musikvideo brukar vara runt 5 minuter, så det är ju ganska naturligt att det är svårt att tota ihop en musikvideo i långfilmsformat som håller hela vägen. Det blir liksom för mycket av det goda. En något komprimerad best of-version hade varit bättre tror jag. Nåja, filmen funkar hyfsat och får godkänt, men inte mer.

3/5

Även Jessica har skrivit om och framförallt gillat filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Musikal, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: La leggenda di Kaspar Hauser

11 november, 2012 12 kommentarer

Titel: La leggenda di Kaspar Hauser
Regi: Davide Manuli
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Äntligen var då filmfestivalen igång för min del. Det är alltid mysigt att slinka in på en, oftast helt okänd, festivalfilm i novembermörkret. Den här premiären fick jag sällskap av min Filmspanarkompis Henke. Medan Henke höll plats i kön på Zita så fixade jag kaffe. Bra teamwork. Mer om själva visningen efter recensionen.

Namnet Kaspar Hauser hade jag hört tidigare och jag hade för mig att det fanns en skum film av Werner Herzog också. Lite snabb research innan visningen visade att jag hade rätt. Herzog har gjort en film om Kaspar Hauser. Men vem var då Hauser? Jo, det finns alltså en legend, en riktig legend om ett verkligt hittebarn vid namn Kaspar Hauser. 1828 i Nürnberg dök Kaspar upp på ett torg med en lapp där hans namn stod. Han kunde inte tala och var okontaktbar. Kaspar blev ett studieobjekt (ett sorts cirkusdjur) bland dåtidens psykologer som lärde honom tala, läsa och skriva. Det framkom efter ett tag att Kaspar spenderat sina 16 första år i livet i en mörk fängelsehåla eller det påstod i alla fall Kaspar själv. 1833 mördades Kaspar och det har spekulerats i om orsaken till mordet var att han var en okänd arvprins till storhertigdömet Baden.

Filmen som är regisserad av italienaren Davide Manuli är en modern take på historien. Manuli har förflyttat handlingen till en medelhavsö som Kaspar en dag flyter iland på. Kaspar spelas av en smal tjej med Kaspar Hauser skrivet i tusch på magen och bröstet och hörlurar på huvudet. Kaspar hittas av öns sheriff spelad av en fullkomligt galen Vincent Gallo (”Yeah, boy! That’s what I’m talking about, boy! Yeah! Yeah!”). På ön finns även Horan, Langaren, Prästen, Hertiginnan och Åsneföraren.

I ett antal klipp som egentligen inte hänger ihop och bildar en historia (vilket visar sig bli ett tema för mina tre första festivalfilmer) får vi följa Kaspar på ön när hon rider åsna eller lär sig bli dj. Just det olinjära berättandet eller snarare frånvaron av berättande, frånvaron av en nån som helst story, gör ju att det finns en risk att man sitter som ett frågetecken och bara har tråkigt. För att man ska ha nån behållning så måste det finnas nåt annat som väger upp.

I La leggenda di Kaspar Hauser finns det en underhållande Gallo, ett snyggt svartvitt foto och väldigt bra musik av Vitalic (Vitalic, Vitalic, Vitalic!). Vissa sekvenser är helt underbara med bara musik, en dansande Vincent Gallo, Kaspar-tjejen och ibland den italienska svala skönheten Elisa Sednaoui. Långa snygga musikvideor helt enkelt. Allt som allt så räcker det för en svag trea. En faktiskt perfekt start på festivalen.

3-/5

Om visningen: Innan vi ska släppas springer volontärerna omkring och letar efter kortläsare. De som hittas fungerar inte. Varken Henke och jag har pappersbiljetter utan biljetten inprogrammerad på våra medlemskort. Till slut kapitulerar volontärerna och släpper in alla utan kontroll. I en liten salong på Zita fick vi, eller i alla fall jag, helt ok platser. (Tack, Henke, för att jag fick bästa platsen bakom en kort tjej, haha.) Det var ett Face2Face efteråt som började lite segt med en ganska trött Davide och en svensk skådis (Joel Spira från Snabba Cash-filmerna) agerade moderator. Tyvärr var även Spira lite trött och hade inte nån vidare koll. Bl a nämnde han att de flesta skådisarna i filmen var amatörer. Ja, förutom Vincent Gallo som kanske jobbat en del som ”proffs”, eller? Nervöst skratt från publiken. Till slut tog publiken tog över och ställde de intressanta frågorna, bl a Henke som frågade om musiken. ”Vitalic, Vitalic är det som gjort musiken, är du helt borta, eller?!”.

Att Kaspar spelades av en kvinna, ett medvetet val? Nope. Davide ville ha en rysk tonåring (en cirkusartist?) men det gick inte då han inte kunde lämna Ryssland. Då kom Davide att tänka på en performanceartist, Silvia Calderoni, som han såg 2007. Calderoni framträdde enligt Davide naken, målad i vit färg och med en giraffmask på huvudet. Och så blev det hon som fick göra rollen som Kaspar, vilket visade sig bli en helt galen rollprestation.

Bäst under Face2Facet var när en kvinna hade gjort en vad hon trodde smart observation om ljudbilden, t ex med fågelljud mitt ute i öknen, varför hade han lagt till dessa fågelljud och vad betydde de?! Jo, Davide hatade dessa fåglar, de försökte ta bort dessa i efterarbetet men det gick inte. Skratt från samtliga. Som avslutning dömde Davide ut hela filmbranschen som död. Han tyckte de italienska surrealisterna (vilka är de egentligen, kanske Antonioni?) var bra tillsammans med Buñuel och kanske var amerikanerna bra i slutet av 70-talet men efter det är det bara skit. En i publiken sa då: ”So cinema is dead!?”. Davide: ”Yes!”. Skratt och ridå.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival 2012, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , ,

Detaljer

16 december, 2011 2 kommentarer


Titel: Detaljer
Regi: Kristian Petri
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag Kristian Petris senaste film Ond tro och nu kom jag att tänka på att jag faktiskt sett en av Petris tidigare filmer, nämligen Detaljer från 2003 och här kommer en gammal recension av den. Lite kul tycker jag är att jag berömmer dialogen i filmen. Den, dialogen alltså, brukar ju ofta kännas ganska stel i svenska filmer, om jag nu får ta till ett sånt där ogenomtänkt ”dra alla över en kam”-påstående.

Handlingen kretsar kring fyra personer: en ung aspirerande författarinna (Rebecka Hemse), en drogberoende pjäsförfattare (Jonas Karlsson) och så en förläggare (Michael Nyqvist) och hans fru (Pernilla August). Dessa fyra ingår i ett rektangeldrama som utspelas i Stockholm och under semestrar i Toscana. Manus bygger på texter av Lars Norén och filmen är regisserad av Kristian Petri.

Det första jag tänkte på när jag såg filmen var att dialogen var väldigt annorlunda jämfört med annan svensk film. Eller snarare, den var mer lik den dialog som jag upplever själv till vardags. Ni vet, när man ibland hör vad nån säger men ändå säger ”va?” eller när nån frågar ”Vad tycker du om henne?” och man svarar ”vem då, vem menar du?”, helt oskyldigt fast man mycket väl vet vem som avses. Filmen är fylld av människor som pratar förbi varandra, och besvarar frågor med onödiga frågor tillbaka. Det är bitvis faktiskt ganska roligt, speciellt då dialogen.

De flesta huvudpersonerna verkar känna att tillvaron är ganska meningslös, och hela filmen dryper av en ganska mörk syn på livet men ändå med en sorts galghumor. Bitvis känns det som en pretentiös konstfilm. Ibland hade jag svårt att hänga med i handlingen och hur det hängde ihop med alla förhållanden i filmen, mest beroende på vissa drömska sekvenser som ska skildra en sorts efter livet-tillvaro. Hur som helst, det här var en sevärd och lite annorlunda svensk film med bra skådespeleri. Filmen är möjligen lite för krånglig för att få toppbetyg.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Sea of Perdition

7 oktober, 2011 Lämna en kommentar


Titel: The Sea of Perdition
Regi: Richard Stanley
År: 2006
IMDb | Filmtipset

En åtta minuter lång, eller kort, kortfilm av regissören till b-rullen Hardware. Ja, den här Richard Stanley blir jag inte klok på. Eller snarare: jag undrar varför han är i filmbranschen. Eller snarare: jag förstår varför han inte får chansen att göra filmer med högre budget. Även utan mycket pengar går det att göra högkvalitativ film, det har andra visat. Fast visst, den pengahög man har måste ju uppnå nån form av kritisk massa för att det ska bli en vettig film. I fallet Stanley så tror jag inte det är pengarna som saknas utan snarare det tekniska kunnandet och den rätta kreativa känslan.

Jaha, till filmen då kanske. Som sagt, en kortis är det, om en kosmonaut som gått vilse på Mars och upptäcker en grotta med vatten. Ur grottans vatten kliver en naken version av kosmonauten själv. Den bara kopian kysser kosmonautens hjälm vilket gör att kosmonautens liv liksom passerar revy i en serie snabba klipp (se PS:et). Handpåläggningen avslutas med att kosmonauten åldras till en mumie på en sekund. I nästan scen efter ett kort mellanspel med en soluppgång så stapplar ändå kosmonauten omkring i öknen fast nu förvandlad till en muterad fiskmänniska. Slut. Huh?

2-/5

PS. Under sekvensen med snabba klipp är det inklippt en massa slumpartade bilder som jag tog mig tid att steppa igenom med fjärrkontrollen. Bl a dyker det upp bilder på: vacker natur med skogar och ängsmark, en fjäril, rådjur, Manhattan, de rasande WTC-tornen från 11 september, en apa, en snedögd utomjording… och en bild från Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm (!). Ja, en märklig film igen av Stanley precis som hans flumdokumentär The Voice of the Moon.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Surrealism Tagged with , ,

Gudomligt ingripande

21 september, 2011 4 kommentarer


Titel: Gudomligt ingripande (Yadon ilaheyya)
Regi: Elia Suleiman
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension som jag skrev på den tiden när jag nog var aningen mer pretto än vad jag är idag. Gudomligt ingripande är en ganska typisk film från den tiden: den är gjord av en regissör från Palestina, den uppskattades av t ex SvD och den visades på Folkets Bio. Fast grejen med just den här filmen var att jag inte tyckte den var så bra.

Gudomligt ingripande är verkligen en annorlunda film men därmed inte per definition bra. Den kändes som en märklig blandning av Sånger från andra våningen och Måndag hela veckan. Dels förekom väldigt ofta samma typ av scener som i Roy Andersson film, d.v.s. såna med stillastående kamera, och dels återkom samma scener gång på gång. Filmen tar upp hur det är leva i Israel/Jerusalem/Ramallah och den gör det med hjälp av absurd humor och symbolik.

Just symboliken gör att det är svårt att komma in i filmen, liksom det faktum att det inte förekommer speciellt mycket dialog eller normal handling. Huvudpersonen säger exempelvis inte ett ord på hela filmen. Med god vilja kan man skönja en ramberättelse om en man som vi kan kalla huvudpersonen. Han har en hjärtsjuk far och en flickvän som bor i Ramallah. De — flickvännen och huvudpersonen — kan endast träffas vid väggspärren mellan Ramallah och Jerusalem. Där sitter de i en bil, tittar på vakterna vid vägspärren, håller varandra i handen, och säger inte ett ord. Däremot släpper de ut en röd balong med Yassir Arafat på som svävar förbi vägspärren in i Jerusalem för att slutligen stanna på Klippmoskén. Symboliskt så det stänker om det, men ingen speciellt upphetsande filmupplevelse. Det kändes som om vissa av scenerna skulle passa som kortfilmer men tillsammans i en film blev det lite långtråkigt faktiskt.

Ok, det fanns en del sekvenser som stack ut av ett eller annat skäl. T ex när huvudpersonen åker bil och äter en persika. När bara kärnan är kvar kastar han ut den genom fönstret. Den träffar en stridsvagn som står vid sidan av vägen, varvid stridvagnen exploderar i ett väldigt eldmoln à la amerikansk actionfilm. Ett kul avbrott i de lååångsamma scenerna var också när en pappmåltavla som några israeliska soldater tränar break dance-skytte mot, plötsligt förvandlas till en The Matrix-Trinity med palestinasjal som oskadliggör soldaterna på bästa Crouching Tiger Hidden Dragon-manér.

Tyvärr räcker inte det positiva till en hel film. Jag skulle vilja ge den mer eftersom det är alltid fräscht med annorlunda filmer men jag måste gå efter hur jag kände när jag såg filmen och då blir det inte mer än en tvåa.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension, Surrealism Tagged with , , , ,

Stranger Than Fiction

15 september, 2011 8 kommentarer


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , ,

Hierro

7 september, 2011 6 kommentarer


Titel: Hierro
Regi: Gabe Ibáñez
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Spanska skräckthrillers har varit i ropet de senaste åren. De har liksom tagit över efter en period då det var asiatiska rysare med bleka flickor med långt svart hår som gällde. Det som sticker ut lite med de spanska filmerna är att de brukar vara ganska dramainriktade samtidigt som de är rysare som t ex Barnhemmet.

Hierro är en riktigt stämningsfylld dramathriller. Den är fylld till bredden med poetiska, surrealistiska, läskiga, obehagliga bilder. Det är en film som helt bygger på stämningen som byggs upp och hålls kvar.

Har ni drömt en dröm där ni är på väg till flygplatsen och har gott om tid, ni packar, taxin är beställd, allt är lugnt men så börjar det strula lite, plötsligt är nyckeln borta, men det är fortfarande lugnt, bara du hittar den där nyckeln, ja men där är den, då kan du gå ner till taxin som kommit och väntar utanför, jaha, då går vi ner till den, men vänta nu var är väskan, den var ju här alldeles nyss, tog jag med den in i köket, nämen var är den nu då, ah där är den puuuh vad skönt då kan vi gå, äntligen, men nu hittar jag inte biljetterna, och nu är klockan plötsligt mycket, bara en timme kvar till check-in, nu blir det tajt, allt börjar falla samman, nu är taxin borta också, aaah vad är det som händer?!?! Och så vaknar du.

Ungefär så är den här filmen. Alltså riktigt bra om man tycker såna drömmar är läbbiga och om man gillar läbbiga filmer. Fast här är det inte ett i-landsproblem som att missa ett plan utan det handlar om att förlora ett barn.

Handlingen är egentligen inte nåt speciellt men stämningen och nerven är hela tiden tillskruvad. Dessutom är den grymt snygg. Kanske är det på gränsen till för arty-fartigt foto men jag gillar det. En annan sak att hålla utkik efter är små detaljer som dyker upp med jämna mellanrum. Det handlar om små detaljer som bara glimtar förbi, som t ex en tavla där plötsligt vågorna börja svalla in mot stranden. Man kan missa dem om man blinkar.

Slutbetyget blir på gränsen till en fyra men den når kanske inte riktigt fram. Bitvis satt jag och funderade på hur de skulle förvalta den nerv som man lyckats skapa under filmen. Hur ska man knyta ihop säcken? Oftast i liknande filmer brukar det ju handla om actionfyllda thrilleravslutningar och det var lite det jag satt och hoppades på att det inte skulle bli.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism Tagged with , , , ,

Riten

30 juni, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

The Tree of Life

13 juni, 2011 25 kommentarer

Titel: The Tree of Life
Regi: Terrence Malick
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Vem skulle jag lita på? Juryn i Cannes som gav Terrence Malicks senaste skapelse Guldpalmen eller Fiffi på Fiffis filmtajm som sågade den rätt rejält (även om den faktiskt inte fick sämsta betyg)? Som tur var så ville jag se filmen i vilket fall som helst eftersom det inte är speciellt ofta som Malick kläcker ur sig en film. The Tree of Life är hans femte film på nästan 40 år. Så jag tvekade egentligen aldrig när jag slog mig ner i biofåtöljen för att tillsammans med två (!) andra se filmen.

Har ni sett Gaspar Noés Enter the Void? Jag gjorde det på Stockholm Filmfestival för två år sen. The Tree of Life påminner på ett sätt om den flummiga rullen även om den på ett annat sätt är fullständigt olik. I båda filmerna har regissören fått storhetsvansinne och varit dålig på att döda sina älsklingar. I båda filmerna förekommer långa sekvenser utan riktig handling där vi bara får se bilder svepa förbi (stream of consciousness någon?). Mina tankar går även till de flummiga delarna av 2001 och Qatsi-trilogin av Godfrey Reggio som jag nyligen sett.


Handlingen i The Tree of Life? Ja, hehe, om man ska försöka vara konkret: vi får följa en familj (mamma, pappa och tre söner) växa upp på 50-talet i USA. Bitvis får vi se glimtar ur livet för en av bröderna som arkitekt i dagens USA. Ja, i själva verket så är väl filmen en sorts gestaltning av den här arkitektens tankar om livet. Han minns tillbaka på hur det var under sin uppväxt. Förutom det får vi även vara med om livets uppkomst på Jorden. Arkitekten heter förresten Jack och spelas Sean Penn.

Malick har inte satsat en del, han har gått ”all in” här vad det gäller pretto-nivå. Man kommer inte högre än så här. Under första halvtimmen eller så sitter jag och önskar att historien faktiskt ska ta sin början. Men så funkar det inte. Nädå, Malick, han berättar fragmentariskt. Han nöjer sig inte med den något pretto-aktiga uppgiften att gestalta någons tankar och känslor. The Tree of Life är snarare en visualisering av högre filosofiska tankar som… ja, som ett världssamvete möjligen har.


Men, trots detta så funkar inledningen egentligen för mig. Så länge inte nån talar vill säga. När jag bara får se oerhört vackra bilder — hav, moln, galaxer, Jordens födelse, dinosaurier — så får jag nästan gåshud. Under en magisk sekvens är vi ute i rymden och ser galaxer, nebuloser och annat spejsat samtidigt som nån operadiva sjunger (Brahms lär det vara). Då gillade jag filmen skarpt. Det kan bero på att just den sången var en riktigt hypnotisk hit. Men så fort nån, förutom operadivan, öppnar munnen och pratar med poetisk röst så faller allt. ”Mother”. ”Brother”. ”Grace”. ”Nature”. ”What did you show me?”. Det funkar inte. Då går pretto-visaren långt in i det röda varningsområdet.

Till slut — efter att vi fått se Sean Penn glimta förbi som den där arkitekten i dagens sterila glasmiljöer och även fått uppleva Jordens födelse, dinosaurier och annat — så: ja men se nu börjar ju faktiskt nån sorts historia ta form. Vi får träffa Jack (Hunter McCracken) och hans familj. Mamman spelas av, för mig tidigare okända, Jessica Chastain, pappan av Brad Pitt med världens största haka och världens mest putande underläpp. Historien tar sin början vid Jacks födelse (kommer ni ihåg vad arkitekten spelad av Sean Penn heter, jag skrev det en bit upp). Här finns tendenser till ett mer vanligt drama, familjedrama, i amerikansk förortsmiljö. Och det är väl ok.


Sen får vi en avslutning i flummeriets tjänst. Nu träffar vi Jack igen men nu befinner han sig i ett surrealistiskt rike där han träffar sin mamma, pappa, bror, sig själv som ung. Ooook. Men som sagt, så länge bilderna bara flödar förbi och ingen av skådisar kör sin berättarröst och droppar pretto-repliker så är det klart sevärt. Om man ska se filmen ska man nog se den på bio eller åtminstone med ett riktigt bra hemmasystem.

Jag gillar skildringen av förhållandet mellan bröderna, främst Jacks förhållande till sin yngre bror. Som ung är Jack en arg ung man, en komplicerad karaktär som inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Pappan är hård, mamman som en ängel, det blir lite för mycket. (Apropå filmer som skildrar förhållandet mellan bröder, med snyggt foto, och som faktiskt är bra så måste jag ju tipsa om ryska Återkomsten!)

Malick verkar dessutom vara besatt av vissa saker, i alla fall i den här filmen, och har jag för mig även i Den tunna röda linjen. Om nån hade bett Malick döda några av sina älsklingar så hade en hel del klipp med vita lakan, skira fladdrande gardiner, tunna bomullsklänningar och sommargräs fått stryka med.

2+/5

PS. Förresten, mot slutet av filmen insåg jag att jag hade missförstått vilken av de tre bröderna som Sean Penn spelat. Jag var liksom nöjd med att klura ut att det var en av bröderna, vilket i och för sig inte var såååå svårt. Men under hela filmen trodde jag att Penn var en annan av bröderna. I början av filmen får mamman reda på att en av bröderna har dött och jag fattade inte vilken det var som faktiskt dog.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →