We Want the Funk! (2025)

Alldeles nyligen fick jag reda på att P3 Soul (eller Soul Corner som programmet hette från början) med radiolegendaren Mats Nileskär (rösten!) i somras släppte 6 avsnitt om Parliament-Funkadelics bandledare George Clinton aka Dr Funkenstein aka Starchild aka The Lollipop Man aka the Long-Haired Sucker.

Över 10 timmar om funk! Jag har inte lyssnat än och jag tror en hel del är gammalt material som jag redan tagit del av. Men det är givetvis obligatorisk lyssning för mig.

Obligatorisk tittning för mig var det att se PBS-dokumentären We Want the Funk! som släpptes i våras. När Mats Nileskär spenderar 10 timmar på enbart George Clinton och Parliament-Funkadelic så ger sig den här dokumentären på att under endast 82 minuter försöka svara på frågan ”What is funk?”. Det var för övrigt den första frågan som Nileskär ställde i en av sina (sju!) intervjuer med Clinton.

Om jag minns rätt så svarade Clinton ”Whatever you want it to be”. Vad ger dokumentären för svar? Ja, det är svårt att säga men man försöker i alla fall förklara hur funkmusik funkar (bokstavligen). Begreppet The One är viktigt. ”Everything Is On The One”.

En som blir intervjuad svarar: ”Well, it’s funky. But beyond that, I don’t know if I can describe it. But when you hear it, you know what it is. And, perhaps more importantly, you know it when you feel it.”

Haha, ja, rather flummigt.

Vi får höra om James Brown, givetvis. Det blir inte mycket funkigare än så. Om Sly and the Family Stone, förstås. Vi får höra George Clinton (helt otroligt att han överlevt så många av sina artistkollegor; snubben är född samma år som min pappa!) och Questlove (som gjort favoritdokumentären Summer of Soul) prata om funk. En annan talking head är David Byrne som hämtat mycket inspiration från Parliament-Funkadelic.

Dokumentären kommer mot slutet in på new wave och Afrobeat (Fela Kuti) och nu börjar det kanske kännas att man har tagit på sig lite för mycket på en så kort speltid. Det skrapas bara på ytan och funk-fokuset tappas lite. I slutändan är det ändå en sevärd dokumentär, som tyvärr verkar ha försvunnit från YouTube där den fanns tidigare. Själv såg jag den på PBS men där krävs nu nån form av PSB Passport som man behöver betala för (tror jag).

För mig står, förutom att lyssna på P3 Soul-avsnitten, tre andra musikdokumentärer på tur:

Sly Lives! (om Sly Stone på Disney+)
Sunday Best (om Ed Sullivan på Netflix)
Stop Making Sense (”världens bästa konsertfilm” bl a på Cineasterna)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Bootsy Collins förklarar och visar vad The One är

Kommande tema på Jojjenito: P-Funk Friday

Här kommer en liten teaser av ett kommande tema här på bloggen. Ett tema som handlar om musik. Dessutom är det ett test av funktionen att posta en YouTube-video i ett inlägg. Just detta ska tydligen ska krångla just nu på WordPress. Och krångla gjorde det men efter en del mickel fick jag till det till slut. 🙂 Hoppas jag. Meddela gärna om ni ser videon inbäddad i inlägget ok.

Lords of Dogtown


Titel: Lords of Dogtown
Regi: Catherine Hardwicke
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Öh? Vad var det som skulle vara bra med den här filmen? ”Yeeaaah, yeeeahhh, duuuude. Ooooooh, heeaayyyy, brooo”. Ett gäng enbart jobbiga personer som är fullkomligt ointressanta skejtar omkring som hjärndöda lallare. Heath Ledger spelar påtänd surfshopsinnehavare som börjar tillverka skateboards och sätter samman ett lag med skatekidz. Jag kan bara konstatera att det är en fantastiskt tråkig film. Det kryllar av jobbiga scener med jobbigt ljud, bara en massa trams och flams. Vad handlar filmen om? Jo, visst, först skejtar man för att det är kul. Man är en familj. Sen kommer pengarna in i bilden och kompisarna splittras och man lämnar oseriöse ”Heath”.


Varför Johnny Knoxwille är med i filmen is beyond me.

Jag vet inte, jag är fullständigt ointresserad av personerna i filmen. Nu ska sägas att t ex Heath gör sin roll helt ok, även om han kanske spelar över en aning. Jag gillar även John Robinson som var med i favvofilmen Elephant. Emile Hirsch visar även att han har Into the Wild i sig. I filmen är det tänkt att man ska få se hur skateboarding i världen revolutionerades av ett gäng surfkillar. Och, ja, det är möjligt… men man kan väl säga så här: skejtingen har utvecklats sen 70-talet. De enda ljuspunkterna och det som hindrar ettan är när Emile Hirsch sjöng en reklamjingle samt när en hund åkte skateboard (bättre än de andra odågorna).

2-/5

PS. En tredje ljuspunkt var en av låtarna som förekom i filmen: Super Stupid av mina favoriter Funkadelic.

Parliament-Funkadelic: Shit! Goddamn! Get off your ass and jam!

Jag kände att det var dags för lite P-Funk igen så därför kommer här ytterligare en YouTube-spellista. Precis som min förra spellista så är det en konsert som spelades in i Houston som ni får njuta av. Den här gången, från 1978, utan P-Funks bäste sångare Glen Goins. Men svänget består. Om ni gillar gitarrlåtar, kolla in klipp 3 (Cosmic Slop) och klipp 4 (Maggot Brain). Notera även George Clintons skidglasögon. De syns exempelvis bra i supersvänglåten Flash Light (klipp 8 och 9). Kan Stenmark ha varit inspiration här? En annan sak att titta på om ni inte har sett det förut är ju landningen av Moderskeppet och Dr Funkensteins ankomst till Jorden, vilket äger rum i klipp 7 (Swing Down). Jag tror jag även kan klämma in en liten filmreferens här då jag i slutet av Swing Down tycker mig känna igen melodin som spelas av utomjordingarna i Närkontakt av tredje graden!

PS. Titeln på inlägget är ifrån en chant som alltid sjungs (oftast med publikmedverkan) på P-Funk-konserter som kommer ifrån låten Get Off Your Ass And Jam; en låt med ett grymt sväng.

Parliament-Funkadelic: Make My Funk the P-Funk

Jag ger er Parliament-Funkadelic med George Clinton som överstepräst live i Houston 1977. Det här är mina husgudar vad det gäller musik. Tyvärr finns det väldigt få bildupptagningar av deras konserter. Förutom en DVD med en konsert från Houston 1976 så finns det en DVD med en konsert från Montreux 2004. Utöver det så är det nätet och YouTube som gäller. Här kan man hitta inspelningar som aldrig getts ut eller som bara har getts ut i Japan i väldigt små utgåvor. Efter att ha dammsugit YouTube på konsertklipp så har jag satt samman en spellista med en (nästan) komplett konsert som spelades in i Houston 1977. Troligen var detta en av de sista konserterna som sångguden Glen Goins gjorde med P-Funk (han dog i cancer året efter). Bästa gitarrlåten: Red Hot Mama (klipp 3). Bästa Goins-klippen: Bop Gun och Swing Down (klipp 7 och 8).