Film noir-fredag: Body and Soul

2 september, 2011 9 kommentarer


Titel: Body and Soul (Kropp och själ)
Regi: Robert Rossen
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Fredag igen och noir igen. Den här gången blir det en sport-noir och då är det ju ganska naturligt att det handlar om boxning. Vilken annan sport skulle passa bättre? Ringvrak, läggmatcher och korrupta promotorer, det går ju inte att slå. Lite senare i mitt noir-tema kommer det dyka upp åtminstone två filmer till med boxningstema, så håll utkik om ni är intresserade. Vilka filmer som jag kommer att skriva om kan ni se här.

Body and Soul är ett boxningsdrama regisserat av Robert Rossen där vi möter Charlie Davies (John Garfield) som är en naiv champion som fördärvas i den korrupta boxningsvärlden. Boxas är det enda Davies kan, och han är envis men inte särskilt smart. Till sin hjälp har han kompisen Shorty (Joseph Pevney) som han förstås efter ett tag inte litar på. Jag säger ”förstås” eftersom den här filmen gett inspiration till Scorseses mästerverk Tjuren från Bronx med Robert De Niro i samma roll som Garfield har här (och med en sedvanligt snabbsnackande Joe Pesci som ”kompisen”). Jag hörde eller läste någonstans att Scorsese beordrade De Niro att se Body and Soul innan de började inspelningen av Tjuren från Bronx.

Min åsikt är att Tjuren från Bronx är flera klasser bättre än Body and Soul. 1947 års film är inte dålig men ibland är det nåt med gamla amerikanska filmer som gör att jag inte sugs in. De har nåt klämkäckt över sig som gör att jag inte kan ta dem på allvar, vilket även gäller noir-genren. Garfield gestaltar Davies paranoida sinne på ett bra sätt, och påminde mig helt klart om De Niro. Man blir nästan lite arg på honom. Varför kan han inte bara lugna ner sig, så ordnar sig allt. Varför vara så envis och stolt? Men det är bara att inse, det är hans sätt. Ett problem med filmen är att den slutar lite väl abrupt och inte i linje med filmen som helhet. Där var Tjuren från Bronx betydligt bättre. Body and Soul fegar ur, tycker jag. Trots det en klockren höge… trea.

3/5

PS. Lite värdelöst men tragiskt vetande är att John Garfield och Canada Lee (bilden till höger) båda dog i maj 1952. Båda i New York. Och båda av hjärtproblem. Lee var en svart boxare/skådis som spelade en boxare som Davies mötte i filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

The Fighter

22 juni, 2011 4 kommentarer


Titel: The Fighter
Regi: David O. Russell
År: 2010
IMDb | Filmtipset

En orsak till att jag såg fram emot den här filmen var att Hoyte van Hoytema var filmens fotograf. De Hoytema-fotade filmer/tv-serier jag hittills har sett (Flickan, Låt den rätta komma in, Ond tro, Lasermannen) har varit en ren njutning bildmässigt.

Christian Bale är väldigt bra som en ryckig crackpundare och f.d. boxningshjälte som en gång i tiden knockade Sugar Ray Leonard (eller kanske Leonard bara halkade). Mark Wahlberg är också perfekt som snällisboxare och Bales halvbror som hunsas av mamman spelad av Melissa Leo. Jag frågar mig om det verkligen är samma Leo som jag såg i Homicide: Life on the Street (föregångaren till The Wire, yay!). Hon är ganska oigenkännlig och spelar över så det står härliga till (men det känns ändå rätt). Det är möjligt att Bale också spelar över. Wahlberg kan inte spela över.

Jag gillar historien om familjen: bröderna, mamman, systrarna, Wahlbergs nya flickvän, gräl, problem. Familjens systerskara, helt fantastiska white trash-tjejer med kreativt fula frisyrer, vill jag inte hamna i trubbel med. En sak som var bra var att jag inte hade full koll på att det var baserat på en sann historia. Jag hade det nog i bakhuvudet men visste inte alls vad som skulle hända.

Jag vet inte om jag kan säga att man ser att det är van Hoytema som har fotat, om han så att säga har en egen stil. Nåt jag noterat tidigare är han använder ganska mycket närbilder och blandar suddighet med skärpa i samma bild. En sak som jag gillade i just The Fighter var den oskarpa tv-kvaliteten på bilden under boxningsmatcherna. Det var snyggt och gav en rå känsla, som om man faktiskt såg det live själv eller nyhetsbilder från matcherna. Om man bedömer boxningsscenerna som just boxningsscener är de helt ok, men de är inte så många och inte det viktigaste i filmen även om den sista matchen var riktigt spännande (eftersom jag inte visste hur det skulle gå).

Jag tyckte även filmen bitvis var riktigt rolig eller tragikomisk, men allvaret kommer fram när man får se allvaret med crackmissbruk.

4-/5

PS. Christian Bale vann ju en Oscar för bästa biroll. Biroll? Vem fan hade då huvudrollen? Eller hade alla biroller? Jag kan tycka att man hade kunnat ge Bale en gubbe för bästa huvudroll, punkt.

Arkiverad under Betyg 4, Boxning, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Fat City

9 juni, 2011 6 kommentarer


Titel: Fat City (Fat City – chansernas stad)
Regi: John Huston
År: 1972
IMDb | Filmtipset 

När SVT utan förvarning plötsligt en natt visade en amerikansk boxningsfilm från tidigt 70-talet i regi av John Huston och med en ung (ung!) Jeff Bridges i en av huvudrollerna tog jag chansen att spela in den.

Filmen utspelas i Stockton (eller Fat City som det också kallas) i Kalifornien som har en stor svart befolkning, eller hade det i alla fall i början av 70-talet. Åtminstone verkar det så i Hustons film. Vi rör oss bland ganska fattiga människor på slitna barer och i nedgångna lägenheter. Stacey Keach gör en boxare som inte kan sköta sig utan dricker, röker, slarvar samtidigt som han tror att han ska kunna göra comeback. Han träffar på Bridges unga och fräscha karaktär som han uppmuntrar att börja boxas

Hmm, nähä, det här var ju inte bra. En fantastiskt ung Jeff Bridges får vi ju i alla fall. I övrigt är det misär, trasiga människor, människor som tappet sugen, tappat greppet. Hela Bridges-tråden i filmen är egentligen helt ointressant. Möjligen funkar den som kontrast till Keach själv som mer eller mindre är ett ringvrak. Det intressanta är Keach men inte heller den historien är speciellt intresseväckande. Keach får ihop med en jobbig kvinna (Susan Tyrrell) som är en kopia av Ellen Burstyn i Requiem for a Dream. Hon gör en grym insats som suput men det är en jobbig karaktär och jag är nästan tvungen att skruva ner ljudet när hon öppnar munnen.

Filmens boxningsscenerna är varken spännande eller snygga så där får vi inget som vi fokusera vårt intresse på. I övrigt är det alltså mest misär. Jag såg att den fanns med på sidan Noir of the Week. Och ja, det är en sorts noir fast i färg. Slutscenen var bra, plötsligt brände filmen till, men det var too little too late.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Boxning, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , ,

Cinderella Man

31 december, 2010 Lämna en kommentar


Fiffi på Fiffis filmtajm och jag har roat oss med att se och såga Ron Howards film om en amerikansk boxningshjälte, Cinderella Man. Förutom filmen som sådan får sig även Renée Zellweger en rejäl släng av sleven. Nu ska väl sägas att när det gäller själva filmen så tog Fiffi fram den stooora motorsågen medan jag nöjde mig med en fin lövsåg. Våra recensioner/sågningar hittas på Fiffis filmtajm.

Så. Det var i alla fall 2010 års sista inlägget!

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Fiffis filmtajm, Film, Recension Tagged with , , , ,

Snatch

9 november, 2010 1 kommentar


Titel: Snatch.
Regi: Guy Ritchie
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Nja. Inte helt oväntat var Snatch en bagatell med mycket våld. Det är en gangsterkomedi där man ska tycka att det är roligt att folk inte dör trots att de har fått tio pistolskott i sig. Till en början är jag ganska anti till det hela, men efter ett tag har jag anpassat mig till filmen. Jag gillar de tre svarta, varav en fet, amatörerna som strular till det mesta. Till slut uppskattar jag alla förvecklingar där en stor diamant byter ägare ett antal gånger. Jag gillade även den sista boxningsmatchen med Brad Pitt, riktigt snygga slomo-sekvenser här (liknande scener finns i Sherlock Holmes).

Just att göra en film snygg och cool är nåt som Guy Richie är bra på. Speciellt bra eller minnesvärd i övrigt är dock inte Snatch. Det är upprepningar, där samma typer av grejor körs om och om igen (ja, vi vet att hunden käkat upp den där pipande leksaken nu!). Den absoluta slutscenen är ändå bra och knyter ihop det hela fint. Jag tror Snatch är ganska lik Ritchies Lock, Stock and Two Smoking Barrels som jag inte kan minnas att jag sett, i alla fall inte hela. Det känns inte som ett måste. Eller?

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Boxning, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Nyare inlägg →