Kikis expressbud

12 september, 2011 7 kommentarer


Titel: Kikis expressbud (Majo no takkyûbin)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Jag har skrivit det här förut men återigen har Filmrepubliken sett en trevlig Studio Ghibli-film och jag känner att det är läge att posta en gammal recension av en Miyazaki-klassiker. Den här gången handlar det om Kikis expressbud.

En helt bedårande Miyazaki-film! Jag hade inte så stora förhoppningar på filmen då det inte är just den som man har hört så mycket om. T ex Min granne Totoro och Spirited Away brukar ju hyllas desto mer. Och de filmer som hyllas har i mina ögon inte varit några mästerverk direkt, även om det handlar om sevärda filmer.

Handlingen är rakt på och inget av det som är annorlunda betraktas som annorlunda i filmens verklighet. Som häxa ska man när man är 13 år gammal åka iväg helt ensam på ett års praktik för att lära upp sig som häxa. Egentligen en ganska skoningslös berättelse. 13 år, helt ensam i en stor stad ska Kiki försöka hitta en plats att sova och på nåt sätt tjäna pengar på att jobba som häxa. Tiderna har förändrats och inte många uppskattar eller riktigt minns vad häxor gör eller vad de är till för. Kiki har svårt att hitta sin plats i sin häxtillvaro. Inte heller häxkrafterna i sig är nån självklarhet.


Hela känslan i filmen är skön. Det är småsaker, som att Kikis katt kan prata men bara med Kiki. För andra jamar han bara som en vanlig katt. Miljöerna är riktigt trevliga då staden den utspelas i är Miyazakis bild av Stockholm och Visby i en skön mix. ”Gustav Krantz herrmode” kan vi t ex läsa på en butiksskylt eller ”Birger Jarls torg” på en vägskylt. Vi ser även en ringmur som påminner om Visbys. Som Voldo nämner i sin recension så fick Miyazaki förmodligen inspiration när han var i Sverige i samband med att han pratade med Astrid Lindgren om Pippi Långstrump.

Handlingen är så enkel och självklar. Den tar upp saker som att hitta sig själv, att tider förändras men att vissa saker består (eller borde bestå). Miyazaki brinner för det genuina. Ibland kan det vara att vedugnar är bättre än elugnar. Mot slutet blir det riktigt spännande. Katten är skön. Rekommenderas!

4/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , ,

Det levande slottet

8 september, 2011 1 kommentar


Titel: Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Filmrepublikens recension av Det levande slottet kommer här en gammal recension av samma film från mig. Miyazaki i sitt esse skulle man kunna säga även om jag inte själv var det just den kvällen jag såg filmen.

Hayao Miyazakis nya tecknade äventyr bygger inte på en egen historia utan på Howl’s Moving Castle, en roman av Diana Wynne Jones. Filmen utspelas i ett sorts europeiskt fantasiland där vi hittar trollkarlar, häxor, magi, märkliga flygande väsen samt ett gigantiskt gående slott. Här hittar vi också den unga hattmakerskan Sophie som råkar hamna mitt i en maktkamp mellan trollkarlen Howl (eller Hauru som det heter här eftersom japaner inte kan uttala Howl, tror jag) och Ödeshäxan. Sophie får en förbannelse över sig: hon blir förvandlad till en gammal skröplig tant. Efter detta flyr hon från stan och hamnar i det levande och gående slottet där Howl bor tillsammans med bl a elddemonen Calcifer.

Egentligen är det svårt att beskriva handlingen i den här filmen. Det beror på att det mesta av det som händer inte följer den vanliga berättande mallen från a till ö, där vi redan från början vet vilka som är goda och vilka som är onda. Här är det i stället karaktärerna som styr, kanske både på gott och ont. För mig kändes historien nämligen lite väl spretig och lös, men å andra sidan var den samtidigt uppfriskande och en riktig fantasiutflykt. Men Sophies öde engagerade mig aldrig fullt ut. Den skönaste karaktären var nog Ödeshäxan vars båda versioner är underbara figurer (jag tror för övrigt att Margareta Krook hade kunnat göra den svenska dubbningen riktigt bra om hon hade funnits kvar i jordelivet). En annan figur som är rolig är den där elddemonen, som kändes som en riktig Miyazaki-figur (trots att den är påhittad av en annan person, författarinnan till romanen, från början). Ytterligare en karaktär som man inte kan låta bli att gilla var ju den lilla astmatiska hunden som blir en följeslagarna på Sophies resa.

Animeringen är förstås helt underbar och vacker: detaljerna, landskapet, miljöerna, de märkliga flygande bombmaskinerna, saker i mindre skala som elddemonen Calcifer. Och sen har vi då det levande slottet självt som var en ganska makalös skapelse, som påminde mig om den svenska tecknaren Hans Arnolds verk. Men, som sagt, jag drogs inte riktigt in i historien i den här filmen. Jag hade faktiskt lite samma känsla när jag såg den hyllade Spirited Away. Då tycker jag att Miyazakis Princess Mononoke (1997) är klart bättre än de båda senare filmerna. Nåt jag kände igen från Spirited Away och och framförallt från Princess Mononoke var temat om hur vi människor borde ta hand om vår jord bättre, även om det kanske inte är huvudtemat i Det levande slottet. Slutbetyget till denna anime blir en helt vanlig trea. Det är en sevärd film men den berörde inte mig nåt speciellt och slutintrycket är lite blekt. Jag vet inte, kanske var jag lite trött och sjönk ner väl djupt i den sköna biofåtöljen.

3/5

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , ,

Wonderful Days

1 augusti, 2011 4 kommentarer

Titel: Wonderful Days
Regi: Kim Moon-Saeng
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag kan inte låta bli att ge den här sydkoreanska animerade sf-rullen en fyra. Filmen utspelas i framtiden efter en katastrof där mänskligheten lyckats förstöra och förorena det mesta av Jorden och de överlevande har tagit sin tillflykt till en liten söderhavsö. Här har man skapat den högteknologiska staden Ecoban som får sin energi från de föroreningar som omger den. Till ön kommer många båtflyktingar men de lever i slum och tillåts inte komma in till Ecoban och utnyttjas i princip som slavar, eller åtminstone billig arbetskraft. När Jorden så småningom börjar läka sig själv och föroreningarna minskar i omfattning försvinner även den källa till energi som Ecoban förlitar sig på.

Filmen blandar handtecknat, cgi och ibland vanlig film som efterbearbetats (åtminstone tyckte jag det såg ut så). Resultaten är en väldigt snygg film. Känslan, temat i filmen är som gjord för mig: det är lite sorgligt och inte lite melankoliskt. I den här framtiden regnar det ständigt, förmodligen pga en s.k. atomvinter. Handlingen fokuserar kring tre personer, ett triangelspel med en ung kvinna i mitten. När de tre var barn var de samtliga ecobaner och utbildades till att skydda staden. Efter en dramatisk händelse försvinner en av dem och tros vara död. I själva verket har han anslutit sig till rebeller som kämpar mot Ecoban. Kvar i Ecoban finns Jay (tjejen) och Cade som ansvarar för säkerheten. Jay börjar dock tvivla om Ecoban gör rätt i att förtrycka och utnyttja flyktingarna.

Som sagt, melankolisk stämning. Man låter vissa scener ta ordentlig tid, och det är ordentligt snyggt. Man har verkligen fått till det här med blandningen av cgi och vanligt tecknat. Det som jag gillar är att man genomgående har handtecknade karaktärerna. Cgi används i bl a miljöskildringar på ett bra sätt men just att det är traditionellt tecknat när det gäller figurerna gillar jag då det är snyggast. Avslutningen är maffig, nästan överdrivet opera-aktig, bombastisk, men bra. Jag fick ibland lite datorspelskänsla i vissa av de grymt snygga actionsekvenserna. Ni vet så där att man känner att man själv är med i filmen och det är ett gott betyg. Man, och även jag, kan tycka att historien kanske är väl tunn men stämningen och att det är så snyggt gör att jag faktiskt delar ut en svag fyra.

4-/5

PS. Om ni stöter på titeln Sky Blue så kan jag meddela att det är den amerikanska titeln på samma film.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Dystopi, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Nausicaä från Vindarnas dal

21 juli, 2011 7 kommentarer

Titel: Nausicaä från Vindarnas dal (Kaze no tani no Naushika)
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1984
IMDb | Filmtipset

En tidig Miyazaki med många likheter med den underbara Princess Mononoke var detta. Filmen handlar om prinsessan med det fina namnet Nausicaä som bor i Vindarnas dal, en av människans sista utposter då Jorden för länge sen har förstörts av krig och miljöförstöring. En förgiftad skog med muterade djur och insekter breder ut sig och samtidigt attackeras Vindarnas dal av en krigisk granne som vill förstöra den förgiftade skogen med ett sorts domedagsvapen från en svunnen tid. Nausicaä undersöker istället den förgiftade skogen för att på så sätt finna svaret på dess gåta.

Känslan i filmen är underbar. Just tecknarstilen och det dystopiska temat är nåt som tilltalar mig. Nausicaä är en stark tjej som inte är rädd för något, varken muterade insekter eller flygande krigsmaskiner. He, det låter kanske corny men hon var som en blandning av ”Tjejen som kunde tala med insekter” och Sergeant Ripley. Som jag skrev så kan man verkligen dra paralleller till Princess Mononoke. Miljötemat, mer aktuellt än nånsin, är tydligt men ändå tvångsmatas vi som tittare inte med det. Precis som i Mononoke så är allt inte heller svart och vitt när det gäller vem som är god respektive ond. Det handlar mer om hur personerna i filmen ser olika på saker och ting. Sammantaget en bra, mysig men ändå fartfylld film.

4-/5

PS. Om ni dyker på filmen och den då kallas Vindens krigare/Warriors of the Wind så håll er borta från den. Det är en nedklippt amerikansk krigsversion där miljötemat är helt spolat. Miyazaki vill inte ta i den ens med tång. Om den heter Nausicaä från Vindarnas dal/Nausicaä of the Valley of the Wind så är det ok, det är den oklippta originalversionen. 🙂

PPS. Just det, det var riktigt skön 80-talssynt också. Varning, låten nedan kan sätta sig på hjärnan, en mycket märklig låt. En riktig karaokelåt och då tänker jag på att det är ganska (ehum) lätt text.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Studio Ghibli Tagged with , ,

The Girl Who Leapt Through Time

29 mars, 2011 2 kommentarer

Titel: The Girl Who Leapt Through Time (Toki wo kakeru shôjo)
Regi: Mamoru Hosoda
År: 2006
Som så ofta i de anime-filmer jag ser så är det mysig stämning. Filmen är en sorts anime-Donnie Darko fast med en tjej i huvudrollen istället. Makoto, en glad men lite förvirrad tjej, märker i samband med att hon håller på att krascha med sin cykel att hon kan resa i tiden. Detta utnyttjar hon i syfte att klara livet, skolan, kompisar lite bättre, att undvika jobbiga situationer (tror hon!). Det visar inte vara helt lätt. I början går det mesta bra men efter ett tag har hon syltat in sig i en soppa med kärleksproblem. Man kan kalla filmen för en tidsrese-kärleks-high school-coming of age-dramakomedi.

Det förekommer en del riktigt snygga sekvenser i samband med tidsresorna, och även såna där klassiska ”tiden står stilla”-sekvenser, när tiden står stilla för alla utom för våra huvudpersoner alltså.

Det hela blir lite väl långdraget i slutet och det finns även några svackor på vägen men då och då tänder den till och blir riktigt rolig eller spännande.

Om du är sugen på en animerad mix mellan Måndag hela veckan, Donnie Darko och romantisk high school-komedi kolla då in The Girl Who Leapt Through Time.

3-/5

PS. Det har faktiskt gjorts två spelfilmsversioner (den första 1983 och så en ny 2010) av romanen som animen bygger på. Lite kul är att tjejen, Riisa Naka, som gör Makotos rösten i animen även spelar huvudrollen i den senaste filmen.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , ,

Satoshi Kon: Tokyo Godfathers

11 februari, 2011 2 kommentarer

Tokyo Godfathers är en dramakomedi om tre hemlösa i Tokyo som hittar en övergiven bebis (bäbis, baby?). Filmen utvecklas till en road-movie genom Tokyo där de tre gnabbas inbördes samtidigt som de försöker söka upp barnets föräldrar. Tokyo Godfathers är ganska olik Satoshi Kons övriga filmer: Perfect Blue, Millennium Actress och Paprika som i mångt och mycket handlar om dröm och verklighet och hur de förhåller sig till varandra. Man kan nästan säga att Kon gör David Lynch-anime. Åtminstone Perfect Blue har en Lynch-stämning över sig. Tokyo Godfathers däremot är en mer rörande och realistisk film. Samtidigt har den mycket humor. Hur Kon får till sina karaktärer i filmen är imponerande. Alla har sin egen stil.

Att jag såg filmen på Cinemateket i Filmhuset och att Satoshi Kon själv var på besök kan väl i viss mån bidra till att filmen får ett ganska högt betyg. Dels fick man lite mer inblick i hur han hade tänkt och dels blir det helt enkelt en bättre stämning och roligare visning än om man ser den hemma. En sak Kon sa var att det som är äkta inte alltid är sant. Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning. Och det stämde in på Tokyo Godfathers som är överdriven och vissa saker som händer känns osannolika, men med det som Kon hade sagt i bakhuvudet så gick poängen fram.

Och vad var poängen? Mja, haha, det kan jag inte direkt sätta fingret på så här ett tag efteråt. Men man kan väl säga att de tre karaktärerna alla har sina problem och orsaker till att de är hemlösa, i viss mån är det självvalt. Och att inte ta itu med sina problem, utan istället fly, det kan hålla ett tag men inte i längden. Om man bara visar vilja så går det att försonas. I Tokyo Godfathers så träffar alla tre karaktärer olika personer från sina tidigare liv på ett slumpartat, kanske osannolikt, sätt. Men, som sagt, så var det en av idéerna med filmen enligt Kon. En annan var att blanda humor och tragedi. Allt som allt en bra och rörande anime-rulle. En julfilm såg jag att någon kallade den, och, ja, det stämmer ganska bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Satoshi Kon på besök i Stockholm

10 februari, 2011 Lämna en kommentar

För några år sen visade Cinemateket i Stockholm Satoshi Kons Tokyo Godfathers. Vi som var där fick inte bara se filmen utan hade också nöjet att träffa regissören själv. Innan visningen höll nämligen Kon ett föredrag där han berättade om hur det går till när en av hans anime-filmer kommer till, om arbetet från idé till färdig film. Efter föredraget fick dessutom publiken chansen att ställa frågor.

Kon sa att japaner alltid börjar ett föredrag med att be om ursäkt och säga något stil med: ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag ska prata lite om något jag inte vet någonting om överhuvudtaget”.

Enligt Kon var detta för att japaner är gruppmänniskor och inte gillar att sticka ut och hävda sig själva. Amerikaner däremot berättar gärna ett skämt som icebreaker för att få till en gruppkänsla genom skratt. Detta för att amerikaner i grunden är individualister. Svenskar är väl någonstans mittemellan men betydligt mer åt det japanska hållet, se bara på Ruben Östlunds De ofrivilliga (som jag för övrigt fortfarande inte har sett).

Kon pratade en del om sin kommande film. Bl a nämnde han att den inte kommer ha med några människor med. Lite research visade att den helt kommer att handla om robotar och filmen är alltså The Dream Machine (Yumemiru kikai). Eftersom Kon dog innan filmen var helt klar så är det upp till andra att färdigställa den. Jag hoppas verkligen att man lyckas att få till en film som lever upp till Kons vision samt att den kommer att visas på bio i Sverige.

Som slutkläm skulle Kon nämna sina tre favoritfilmer. De visade sig vara: De sju samurajerna, Garp och hans värld och Mitt liv som hund. Det sista valet kändes lite som ett publikfrieri eftersom han var i just Sverige men han påstod att han var allvarlig.

Imorgon kommer recensionen av Tokyo Godfathers.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Cinemateket Tagged with

Satoshi Kon: Perfect Blue

7 februari, 2011 5 kommentarer


Titel: Perfect Blue
Regi: Satoshi Kon
År: 1998
IMDb | Filmtipset

För några år sen körde SVT en hel natt med anime-tema. Det hela leddes av Petra Wangler och en svensk anime-expert som jag glömt namnet på. Bl a visades Perfect Blue och det blev min första Satoshi Kon-film.

Mima, den populära sångerskan i tjejgruppen CHAM, beslutar sig för att bli skådis. Det visar sig inte vara helt lätt när både fans och manager inte riktigt stöder beslutet att lämna flickpopen för att bli en lite mer vågad skådis. Mmm, en riktigt bra thriller med lite Lynch-vibbar. Verklighet och drömmar flyter ihop för Mima, när hon efter ett tag känner sig förföljd. Jag gillar verkligen animeringsstilen. Det är inte superdetaljerat men väldigt snyggt och med den där speciella anime-estetiken som jag gillar. Lite opolerat men därför snyggt. Historien är spännande och det är inte helt enkelt att hänga med hela tiden, men man får ihop det hela på slutet, tycker jag. Lite intressant var att Petra Wangler (efter visningen på SVT) nämnde att hon efter att ha sett filmen inte riktigt kopplade att det var en animerad film hon hade sett. Jag hade lite samma känsla: ”Ja, just det, den var tecknad”.

4-/5

Arkiverad under Anime, Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Temavecka: Satoshi Kon – Animens David Lynch

6 februari, 2011 2 kommentarer


I somras gick tyvärr anime-regissören Satoshi Kon bort. Kon var i mina ögon en av de mest intressantaste anime-skaparna. För mig var han något av animens David Lynch. De flesta av hans filmer har en mysteriethriller-känsla och rör sig ofta i drömmarnas värld eller någonstans mellan dröm, verklighet och fantasi.

Den kommande veckan blir det därför Satoshi Kon-vecka och jag kommer recensera de fyra filmer Kon hann med att göra samt hans tv-serie Paranoia Agent. Dessutom kommer jag skriva lite om när Kon kom till Stockholm och Cinemateket i samband med en visning av Tokyo Godfathers.

Perfect Blue 4-/5
Millennium Actress 3-/5
Tokyo Godfathers 4-/5
Paprika 3+/5
Paranoia Agent
Satoshi Kon i Stockholm

Förhoppningsvis så kommer hans nya och sista film The Dream Machine ha premiär nån gång 2011. Jag hoppas den kommer på bio i Sverige.

Arkiverad under Anime, Asiatiskt Tagged with ,

Om du lyssnar noga (1995)

16 januari, 2011 3 kommentarer

Om du lyssnar nogaTitel: Om du lyssnar noga (Mimi wo sumaseba, Whisper of the Heart)
Regi: Yoshifumi Kondo
År: 1995
IMDb | Filmtipset

En helmysig anime från Studio Ghibli om en tjej som är bokmal och duktig i plugget men som blir osäker på vad hon vill göra i livet. Hon tror att hon vill bli författare och skriva historier. Men är hon tillräckligt bra är frågan hon ställer sig. När hon följer efter en märklig och fet katt hittar hon en antikvitetsaffär vilket gör att allt ställs på sin spets. En vardaglig anime, helt utan övernaturliga inslag men fylld med sköna detaljer, riktigt skön tecknarglädje och lite japanskt familjegnabb. Filmen inleds något udda med John Denvers sång Take Me Home, Country Roads, här sjungen av Olivia Newton-John. Slutet känns helt out of place och fånigt, tyvärr. Det är nästan så man tror att det är ett skämt. Annars: varm, mänsklig och trevlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , ,

Nyare inlägg →