Before Sunset
19 september, 2013 8 kommentarer
Titel: Before Sunset
Regi: Richard Linklater
År: 2004
IMDb | Filmtipset
Uppföljaren Before Sunset kom nio år efter den första filmen. Den är lite vuxnare (inte så konstigt). Här är pratet mellan Delpy och Hawke kanske ännu mer filosofiskt får jag för mig. De dansar liksom runt det som de går och tänker på. Ska vi kanske bli ihop? Inte så konstigt eftersom Hawke är gift med barn och Delpy är ihop med nån. Det förekommer inte lika många riktigt minnesvärda scener. Stämningen är lite mindre magisk, lite mer vardaglig. Det som är lite speciellt är att filmen utspelas i realtid. Ett bra grepp som funkar. Det som är häftigast med filmerna som helhet (trean inkluderad) är på nåt sätt projektet i sig. Hawke och Delpy åldras samtidigt som deras rollfigurer åldras. Det som Before Sunset har är ett riktigt riktigt bra slut. Från att de stiger in i Delpys lägenhet så är det ren filmmagi och, ja, jag förstår att Ethan missade sitt plan, eller jag menar, om han nu gjorde det?
3+/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Jag tycker denna är strået vassare än ettan. Sista scenen i lägenheten. Gud.
Ja, håller med om sista scenen. Den är gudomlig. Men för mig var det lite för sent.
jag tycker denna är strået slöare än ettan. La ut mitt tyckande om filmen idag. Slutet är mycket bra – Delpy har spelat in åtminstone en skiva – det är sin egenkomponerade låt hon spelar i filmen.
Haha, strået slöare. Ja, men jag håller med, även om grejen med filmerna ändå nånstans är hela projektet.
Haha, och jag som tycker att den här är strået vassare än Sunrise men att sista scenen är, som jag så finstämt uttryckte det hos filmitch, ”skitnödig” 😀
Ah, jag anar ett mönster. När det blir lite för uppskruvat, för over the top (som i telefonscenen i Monica Z), så värjer du dig. Jag däremot gillar det. Hmm, jag är förvånad över mig själv. Fast just Monica Z var kanske ett dåligt exempel.
Visst är det så, sentimentalitet har jag oerhört svårt för… Sista scenen här störde jag mig också på för att Celine, med sin lägenhet och sin gitarr och Nina Simone, blev en sådan amerikansk-parisisk kliché.
En härlig kliché, den här gången. 😉