2 x Woody Allen
22 maj, 2012 6 kommentarer
Då kör vi en duo korta omdömen av två Woody Allen-rullar. Även dessa ”recensioner” skrevs under 2003 och nu förväntade jag mig inte länge stordåd från klarinettisten. Den här gången blir det två 90-talsfilmer och det är väl kanske inte vår glasögonprydda väns bästa tid.
Titel: Manhattan Murder Mystery
Regi: Woody Allen
År: 1993
IMDb | Filmtipset
Ja, det här var en typisk Woody Allen-film (på gott och ont), speciellt eftersom Allen själv spelar en av huvudrollerna. När Allen är med så blir det en hel del snack från hans sida. Lite för mycket för min smak. Ändå förekommer många sköna oneliners med hans sedvanliga cyniska svart humor med glimten i ögat. Mysteriet i filmen är bara lite småkul. Filmen består mest av gnabbande mellan Allen och Diane Keaton. Kul att de två gör film 20 år efter 70-talet och t ex suveräna Annie Hall. Det som inte riktigt funkar i MMM är väl helheten. Mysteriet får inte tillräckligt med fokus eftersom det är så rackarns flamsigt. Det är ändå ganska roligt när Allen strular till det mesta, och är sitt vanliga jobbiga jag. Jag vet inte, det känns ändå som något av en halvmesyr. Men, som sagt, det är ändå hyfsat roligt. Jag skrattar ett flertal gånger när Allen kommer med sin repliker. Ah, förvirrad recension, det blir en svag trea.
3-/5
Titel: Bullets Over Broadway
Regi: Woody Allen
År: 1994
IMDb | Filmtipset
Manusförfattaren/regissören David (John Cusack) får sätta upp teaterpjäs men på ett villkor: maffiabossen som finansierar det hela vill att hans flickvän Olive (Jennifer Tilly) ska ha en roll i pjäsen. Repetitionerna börjar och det visar sig inte oväntat att Olive inte är nån strålande skådis. Dessutom har hon hela tiden en livvakt i släptåg som så småningom lägger sig i pjäsens utformning vilket får oväntade resultat. Bullets Over Broadway är en Woody Allen-film utan Allen själv som skådis. Hans roll, skulle man kunna säga som den neurotiske regissören spelas i stället av John Cusack. Det gör han bra, tycker jag. Jag gillade filmen. Skådisarna tar ut svängarna och det uppstår många roliga situationer. Jag tyckte att Dianne Wiest, som spelar en tidigare teaterstjärna som vill göra come-back, var bäst.
3+/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Kan hålla med om att BOB är bättre än MMM, MMM tog sig först när det visade sig att Keaton inte var enbart neurotisk. Innan dess var hon alldeles för jobbig. BOB är en skön och avslappnad ”ren” komedi.
Ha, när du skrev BOB så kunde jag bara tänka på Twin Peaks och den BOB som förekom där. Burruhuhu.
Inte helt likt Keaton att vara neurotisk på film kan jag tycka, hon brukar oftast spela mer sansade karaktärer (fast det kanske mer är på äldre dar).
Ja, det kanske hon brukar göra… Hmm, är det så att i MMM har Keaton övertagit alla neuroser som vanligtvis brukar uttryckas av Allen själv?
Ja, jag tror faktiskt det är så. Och när inte Allen är med själv är det ju nån annan som tar över den rollen.
Har sett båda men minns inte ett dyft av filmerna så de var nog vare sig bra eller dåliga. Det är sådana filmer som brukar falla i glömska.
De båda filmerna är hyfsade så ja du har nog rätt, det är den typen av filmer som man liksom inte riktigt kommer ihåg.