Get Carter (1971)

Av ingen speciell anledning alls kommer här en gammal pre-blogg-recension av Get Carter, en Michael Caine-film från 1971 som jag skrev på ett annat ställe på nätet redan i juni 2005.

Michael Caine spelar här Carter, en London-gangster som reser till Newcastle i norra England för att ta reda på vad som egentligen hände med sin bror som precis dött under mystiska omständigheter. Hans uppdragsgivare i London gillar inte idén – de vill inte stöta sig med Newcastles kriminella. Givetvis tycker även de lokala bossarna att Carter inte ska lägga sin fräkniga näsa i blöt.

Ja, haha, vad ska man säga? Jag kan inte säga att jag gillade den speciellt mycket men de slitna brittiska 70-talsmiljöerna, den coola musiken och Caines helt hänsyslösa mördare gör det ändå till en sevärd film. Mmmm, musiken var det ja: inledningen var ganska skön med Caine åkandes tåg till skön jazzig/funkig musik. Snyggt gjort dessutom när man passade på att visa förtexterna i vit text just när tåget åkte in i tunnlar för att på så vis få till en svart bakgrund. Annars är det en ganska ful film. Bostadskvarteren i Newcastle är bland de tråkigaste jag har sett. De kändes nästan som tagna ur en dystopisk Roy Andersson-film. I övrigt har vi alltså den fula realistiska brittiska miljön med tillbehör som t ex ruggigt fula tapeter.

Filmen är märkligt seg och händelsefattig. Caine är ingen hjälte. Mer hänsynslös går det knappt att vara faktiskt. Det gjorde att filmen stack ut lite grann. Jag tänker exempelvis på ett tillfälle när <spoiler> en tjej var instängd i bakluckan på Caines bil. Bilen hamnar sedermera i vattnet och sjunker alltmedan Caine uttryckslöst tittar på. Nu var det inte Caine som körde ner bilen i vattnet men ändå. </spoiler>.

I övrigt har jag inte så mycket att säga om filmen. Den gjorde inget speciellt intryck på mig förutom att den kändes märkligt meningslös ibland. På ett sätt är det väl en sorts film noir eller snarare neo-noir. Sympati är inget man känner för nån. Det är skönt ändå att man inte tummar på detta, så att Caine t ex helt plötsligt ska vara snäll. Jag gillar även slutet som passar ihop med filmens meningslöshet i övrigt. Slutsatsen är att det är en ganska dyster film som inte platsar i må-bra-film-genren, och ändå är den alltså märkligt sevärd.