Delicatessen (1991)

4 december, 2017 2 kommentarer

Jean-Pierre Jeunet, vad gör han nu för tiden? Den senaste filmen jag såg av honom var Micmacs från 2009. Efter det gjorde han The Young and Prodigious T.S. Spivet (som jag inte sett) och så tv-serien Cassanova (som nog bara blev en pilot och som jag inte heller sett). I övrigt har det varit ganska tyst. Hmm, jag längtar efter Amélie-Jeunet märker jag. Texten om Delicatessen skrevs i januari 2004.

Jean-Pierre Jeunet och Marc Caro har jobbat tillsammans sen 70-talet. På 90-talet gjorde de två långfilmer tillsammans: De förlorade barnens stad (1995) och innan det Delikatessen som utspelas i och kring ett hyreshus i en fransk stad i en dystopisk och annorlunda framtid. Mat är en bristvara och används som pengar. Fd clownen Louison kommer till staden och får jobb som vaktmästare i hyreshuset och blir kär i den lokale slaktarens dotter. Att den förre vaktmästaren försökte rymma gömd i en soptunna vet han inte om och inte heller varför. Det blir han så småningom varse.

Själv tycker jag att de filmer Jeunet har gjort själv är bättre än samarbetena med Carot. Det som kännetecknar både Delikatessen och De förlorade barnens stad är den speciella scenografin med signum Carot. Det påminner lite om Tim Burton eller Terry Gilliam, som även de ofta skapar egna universum i sina filmer. Just detta, miljöerna alltså, är det som är det bästa med Carot & Jeunets filmer. Däremot tycker jag själva storyn och den övriga känslan är bättre i både Amelie från Montmartre och faktiskt också i Alien 4 (just det håller förmodligen inte så många med om, men det tycker jag). Det är nåt i Delikatessen som fattas, som gör att jag inte blir engagerad av historien. En anledning kan vara Dominique Pinon i rollen som Louison. Jag gillar honom helt enkelt inte. Det gjorde jag inte i Amelie heller. Det klart bästa är en kvinna som bor i fastigheten som ständigt på mer och mer uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Absurt roligt. Filmen är sevärd men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Hmm, 3/5, det var snällt.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Dystopi, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Un long dimanche de fiançailles

10 januari, 2013 12 kommentarer

AudreyTitel: Un long dimanche de fiançailles
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag har sett alla Jean-Pierre Jeunets filmer och medelbetyget är 3.2/5. Ganska bra måste man säga. En långvarig förlovning kom efter supersuccén Amélie och den kunde inte riktigt leva upp till förväntningarna. Jag skrev om filmen i mars 2005.

Mathildes (Audrey Tautou) älskade har inte kommit hem från första världskrigets vidriga skyttegravar, men Mathilde bara vet att han inte är död. Hon inleder ett detektivarbete för att reda ut vad som har hänt. Förresten, flickor och pojkar, se upp med särskrivning när ni skriver den svenska titeln på filmen…

Jag vet inte, men jag greps aldrig riktigt av den här filmen. I stort så är det faktiskt en Amélie 2 även om det är en annan historia. Säg vad ni vill ni som inte tycker så, men sättet att berätta historien är snarlikt, t ex en berättarröst och korta småsöta snabbklippta episoder som beskriver en viss karaktär i filmen. Detta funkade perfekt i Amélie, men inte riktigt här, enligt mig. Det blir en för konstig kontrast mot krigets råheter som är den andra delen av filmen, förutom Mathildes detektivarbete och andra parallellhistorier. Det blev för mycket detaljer hit och dit, en för invecklad historia helt enkelt för min smak. Jag saknade en sorts kärna, röd tråd, eller vad du vill.

Tyckte att jag aldrig lärde känna varken Mathilde eller Manech (den försvunne älsklingen) vilket gjorde att jag brydde mig ganska lite om vad som skulle hända, oavsett hur otroligt snyggt det hela berättas för oss tittare. Just det, fotot, kameraåkningar är mycket riktigt av världsklass. Dessutom används datoranimeringar på ett smakfullt sätt. Det var nästan så att jag övervägde att ge filmen en svag fyra pga av detta, samt pga att jag faktiskt ett tag drogs in i historien, men slutet kändes som ett jaså, och därmed blir det inte mer än en trea.

3+/5

Uppdatering: Un long dimanche de fiançailles var en av fredagsfilmerna i Henkes och Christians decennietema och här hittar ni deras recensioner:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,