Self/less (2015)

filmspanarna_kvadratSelfless posterTarsem Singh är en regissör med egen visuell stil. Hans filmer är VACKRA. Hans första film, The Cell, såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och då blev jag förälskad i den fantastiska värld som Tarsem byggde upp. En fest för ögat för att ta till en klyscha. Själva storyn var kanske inte så speciell men det spelade mindre roll.

Nu är faktiskt The Cell den enda film av Tarsem (ja, det är så han kallar sig som regissör) som jag har sett. Jag har sett de första 20 minuterna av The Fall men föll (pun intended) sen i djup sömn och jag har inte återkommit till den. Av nån anledning fann jag The Fall väldigt tråkig. Nån gång ska jag dock ta mig av den igen.

I lördags ägde juli månads filmspanarträff rum. Just det, filmspanarna tar inte semester! Fast vi var något decimerade får jag ändå säga. Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skulle välja film och vi som känner Sofia visste att det skulle bli ett väl genomtänkt val. Om nu bara SF:s program inte ställde till det så skulle vi förhoppningsvis kunna undvika Ted 2. Valet föll på Tarsems Self/less och även om SF inte levererade fullt så gick logistiken ihop efter lite omkastningar i dagsprogrammet.

Innan filmen började konstaterade jag att jag i princip inte sett en enda film med Ryan Reynolds. Den enda som dyker upp på Filmtipset när jag kollar nu är X-Men Origins: Wolverine där han tydligen spelade Deadpool, men jag minns honom inte alls. Nu var väl i och för sig inte filmen i sig nåt att minnas heller för den delen.

Self/less inleds med att den snorrike men dödligt sjuke företagspampen Damien Hayes går till doktorn för att få en ny kropp. Det mesta kan ju köpas för pengar. Efter proceduren, som överför Hayes medvetande till en ny labbframodlad kropp, vaknar Hayes upp och ser ut som Ryan Reynolds, dvs yngre och med ögon som sitter lite tätare. Hayes gamla kropp används för att fejka hans död (eller egentligen är det inte fejk då ju kroppen faktiskt är just död). Nu kan Hayes i sin nya kropp leva livet igen. Partey!

Fast riktigt så enkelt är det förstås inte. Hayes ser syner och måste poppa piller för att hålla kvar sitt förstånd.

Jag gillar stora delar av Self/less och då pratar jag om filmen, inte filmtiteln (jag återkommer till den). Det är välgjort, lagom mystiskt och lite spännande. Ben Kingsley hade gärna kunnat vara med lite mer. Han har en skön tyngd i sitt spel. Jag satt och väntade på en sluttwist då han skulle dyka upp igen men den kom aldrig. När det gäller Ryan Reynolds har jag inget att klaga på. Det är möjligt att han är aningen stel men jämfört med en ”skådis” som Jai Courtney är han ju rena rama Jan Malmsjö.

Filmens skurk spelas, eller snarare överspelas, av Matthew Goode. Är inte Goode skurk ganska ofta? Jag minns honom exempelvis från Stoker där han spelar på samma kalla och obehagliga sätt. Jag tycker han funkar här även om det kanske är alltför uppenbart att han är just skurk.

En detalj som i princip helt saknades var den där Tarsem-stilen som jag hade sett i The Cell (och i det lilla jag sett av The Fall). Self/less känns mer som en vanlig studioproduktion där Tarsem anlitats som regissör. Inget fel i det men det blir inte lika personligt. Ibland kan jag se Tarsem nånstans under den generiska actionthrillerytan men det är inte ofta.

Selfless

Även om jag aldrig hade tråkigt så försvinner mystiken efter kanske halva filmen. När det väl är klart vad som pågår så övergår det hela till en ganska vanlig actionthriller om en man på flykt. Vi får pang-pang och biljakter. Inget fel i det, som sagt.

Titeln. Det är lika bra jag tar det nu. Self/less. Ok, tanken är alltså att man ska kunna utläsa den på två sätt, dels som ett ord, ”selfless”, och dels som två separata ord, ”self” respektive ”less”. Som ett ord funkar det möjligen. I filmen begås i alla fall en osjälvisk handling. Vad syftar man på med ”self” och ”less”. Visst, filmen handlar om ”jaget” (”self”). Men ”less”. Less vaddå? Ett ”jag” mindre? ”Jaget” är mindre?

Ta en titel som Face/Off. Där funkar det. Som två ord syftar det på ett ansikte som tas bort. Ansikte, bort. Det är ju precis det man gör i filmen med Travoltas och Cages ansikten. Som ett ord, faceoff, betyder det en uppgörelse mellan två kombattanter. Smart. Self/less. Inte så smart.

Men det är inte titeln som sänker filmen för min del. Innan filmen pratade jag, Sofia, Fiffi och Har du inte sett den?-Johan lite om störningsmoment på biovisningar, detta ack så kära ämne. En sak vi kom fram till var att om man en gång stört sig på nåt (nån som tuggar popcorn högljutt t ex) så kan det vara förbaskat svårt att inte låta bli att fortsätta störa sig på det – mer och mer.

Precis så var det för mig under visningen av Self/less. Nej, jag menar inte att det var nån i publiken som störde mig. Det var Tarsem själv, eller filmens klippare Robert Duffy, som var den skyldige. Efter ett tag noterade jag att filmen hela tiden föll tillbaka på samma grepp när det gällde klippningen. Det korsklipptes på ett hiskeligt jobbigt sätt. Bitvis kändes det som att hela filmen var ett enda långt montage. Ibland var det hyfsat coolt och snyggt. Det var bra musik i New Orleans och Hayes spelade basket. Det var New Orleans-stepp och en partande Hayes. Ja, det var helt ok.

Tyvärr använde filmmakarna samma grepp om och om igen. Om det bara hade handlat om ett fåtal rena montagescener så hade det kanske funkat. Men även i helt vanliga scener, eller scener som borde ha varit helt vanliga, som bara borde ha visats rakt upp ner så hoppade man i tid och rum till andra scener. Det korsklipptes hit och dit och jag störde mig mer och mer på detta. Istället för att kännas fräscht och coolt så blev det till slut bara tillgjort. Usch. Det tog mig helt enkelt ut ur filmen.

Det lustiga är att jag verkade vara den enda av filmspanarna som störde mig på klippningen (förutom Har du inte sett den?-Johan, till viss del).

    

Filmens manus är för övrigt skrivet av de katalanska bröderna David och Àlex Pastor som även ligger bakom den apokalyptiska Los últimos días som de även regisserat.

För er som har sett Self/less så var det en sak som inte funkade för mig som jag tar inom spoilertaggar.

Spoiler
Att varken Hayes eller Hayes kollega Martin fattade att kropparna som användes givetvis var riktiga människor kändes inte realistiskt. Att Albright i hemlighet skulle driva en verksamhet där han på kort tid odlar fram fullvuxna människokroppar i ett labb!? Visst, det var en science fiction-rulle, men nej. Men man tror väl det man vill tro när man är desperat. Men då hade jag velat att de, Hayes och Martin, i nån scen erkänner att de ändå förstod att det handlade om riktigt människor.
Spoiler slut.

Vad tyckte de andra film/spanarna om Self/less? Bra/dålig? Bra? Dålig? Eller kanske bra dålig?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)