Killers of the Flower Moon (2023)

Inledningen av Killers of the Flower Moon kändes kanske lite pompös och jag förstod inte riktigt vad som ägde rum. Men vi har ju alla våra ceremonier. Jag menar, vi dansar ju runt en midsommarstång på sommaren och en julgran på vintern. Så att man här skulle begrava nån typ av pipa är det väl inget konstigt med. Jag antar att det var en fredspipa. Obs! Fredspipa är ett felaktigt uttryck som används av vita. Ett bättre namn är ceremonipipa.

Efter detta så drog filmen igång på riktigt med nån typ av montage till tonerna av underbar musik av Robbie Robertson (vila i frid). Vi får en bakgrund till ursprungsbefolkningen osagerna och hur de fann olja på sin mark och därmed blev snorrika. Den svängiga musiken och bilderna på välbärgade osager som också dansar runt sprutande olja gjorde att det infann sig en hoppfull stämning. Men det här skulle ju vara en dyster historia? Jo, vänta bara.

Apropå Robbie Robertson så var hans mamma från ursprungsbefolkningen och han växte upp i ett reservat i Kanada. Martin Scorsese har ju även regisserat den härliga konsertfilmen The Last Waltz om The Bands sista konsert, och när jag nu läser på mer om Robertson ser jag att han har skrivit filmmusik till många av Scorseses filmer genom åren. It all makes sense.

Nu kliver även Leonardo DiCaprios Ernest in i handlingen (eller av tåget) tillsammans med Robert De Niro och Lily Gladstone. DiCaprio spelar en något trögtänkt man som får i uppgift av De Niros farbror William King Hale att gifta sig med osage-kvinnan Mollie (Gladstone) för att de ska komma åt Mollies familjs pengar genom att mörda resten av familjen. Japp, nu blev det dystert.

Det är helt vidrigt det som skedde och det som vi får se spelas upp i filmen. Det förekommer några helt vidriga doktorer som inte har i uppgift att rädda liv utan snarare tvärtom, då de ska se till att långsamt ha ihjäl folk medelst gift. Men vidrigast av alla är De Niros King Hale. Han låtsas bry sig, har lärt sig osagernas språk, håller fina tal men beordrar mord på de han orerar om för oljepengarnas skull.

DiCaprios Ernest då? Ja, i filmen framställs han som både som en kallsinnig mördare och en bricka i spelet. Mina tankar gick till Billy Bob Thorntons gestaltning av Karl Childers i Sling Blade. Det är inte riktigt samma nivå men DiCaprio har säkert hämtat inspiration härifrån.

Martin Scorsese kan sina grejor och Killers of the Flower Moon är en äkta filmfilm som jag ger ett högt betyg. De dryga tre timmarna gick betydligt snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag gillade dessutom metaavslutningen där Scorsese själv medverkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Billy Bob Thornton i Sling Blade (mmm hmm)

Hold the Dark (2018)

Inledningen av Jeremy Saulniers senaste rulle Hold the Dark gjorde att mina tankar gick till en annan snöfilm, nämligen den utmärkta Wind River. Precis som i den så är det snö, kallt, bistert och det utspelar sig i en white trash-by.

Jeffrey Wright är en av mina absoluta favoritskådisar inser jag när jag ser Hold the Dark. Exempelvis var han ju det enda sevärda med ”en film som ger mig klåda”-filmen The French Dispatch. Det är nåt med hans röst som gör det. Wright har ett lugnt sätt att prata och som samtidigt gör att man spetsar öronen. Orden vägs på guldvåg.

I Hold the Dark gör han en kanske en något udda roll för att vara honom. Han spelar en viltdjursexpert som får i uppdrag att spåra en flock vargar som sägs ha ”rövat bort” barn. Vad som egentligen har hänt är oklart… och förblir oklart filmen igenom. Eller?

En bit in i filmen inser jag att Hold the Dark är ganska annorlunda jämfört med Wind River. Varför? Jo, för att ganska snart får vi obegripligheter och flum och jag förstår inte vad som pågår, överhuvudtaget. I Wind River fanns ett mysterium som skulle lösas. I Hold the Dark finns väl ett mysterium men hela filmen är ett mysterium i sig och nån lösning har jag på känn att jag inte kommer att bjudas på. Jag kan tänka mig att vissa kan uppleva detta som frustrerande.

Alexander Skarsgård spelar en mystisk (nähä?!) figur som är pappa till ett av det försvunna barnen. Han är en soldat som precis återvänt från Irak-kriget och verkar lida av svår PTSD eller nån annan förkortning. Alla hästar verkar i alla fall inte vara hemma i stallet.

Det är även lite True Detective (första säsongen) över filmen kan jag tycka. Det är nåt med naturmystiken, magin, flummet och konstigheterna. Är det övernaturligt på riktigt eller inte? Och vad händer egentligen på slutet? Och vad betyder det? Jag har ingen aning i nuläget. Det är nästan så att jag skulle vilja se om filmen och sen göra en YouTube-video där jag går igenom vad som händer scen för scen bara för att försöka förstå.

Hold the Dark är nog en film som man antingen hatar eller älskar. Jag gillade stämningen från början till slut så det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jeremy Saulnier är nog lite av en favoritregissör då han ligger bakom bl a Blue Ruin och Green Room. Det blev nästan en till färgfilm denna gång. Om den bara fått heta Hold the Black. Nej, den titeln hade inte funkat. Men ändå. DS.

Black Robe (1991)

IndianFör ett tag sen, eller ganska länge sen faktiskt, började jag titta på ett gäng äventyrsfilmer som utspelas i vildmarken. Tanken var att köra ett Into the Wild-tema med överlevnadsfilmer på bloggen. Snart hoppas jag kunna sjösätta det projektet. En film som jag såg i kölvattnet efter de andra filmerna var Black Robe. Den handlar om en fransk jesuitpräst som skickas ut i den kanadensiska vildmarken för att undersöka vad som hänt med en katolsk mission i en Huron-by. Med sig har prästen en grupp indianer som guider. Man blir dock attackerade av andra indianstammar och tortyr, mord och andra hemskheter tar vid. När jag tänker efter så påminner filmen en del om Cannibal Holocaust men är inte alls lika intressant.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom