Tangerine (2015)

Tangerine är lite som Moonlight innan Moonlight fanns. En skillnad är väl att det känns som att Tangerine har regisserats av nån som… låt oss säga Harmony Korine. Nu saknas inte finstämda ögonblick i filmen men den har ändå en helt annan galen stämning än Moonlight.

Handlingen är förlagd till Los Angeles istället för Miami men precis som i Moonlight får man en insyn i miljöer som inte är de vanligaste på film. I fallet Tangerine så handlar det om prostituerade transor, först och främst Sin-Dee (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) och personer i deras omgivning i Hollywood.

Grundstoryn är enkel. Sin-Dee har precis släppts ut från häktet och får reda på att hennes pojkvän/pimp, som för övrigt spelas av James Ransone aka Ziggy från The Wire (yay!), haft ihop det med en annan tjej. Till råga på allt är den andra tjejen inte en transperson och som lök på laxen dessutom vit. Sin-Dee går bärsärk genom Tinseltown för att hitta tjejen. Alexandra följer med som ledsagare för att minimera dramat. ”No drama, girl!”

Jag gillar filmen skarpt. Den har ett härligt tempo med färger, graffiti (!), musik, klippning och dialog som bara sköljer över en. Det är en frenetisk film som aldrig släpper taget.

Musiken var speciell. Plötsligt kan vi få höra klassisk musik efter att sekunder tidigare fått lyssna på hiphop. Förtexterna ackompanjerades av käck julmusik vilket kändes helt random, men det var inte så konstigt eftersom filmen utspelas på julafton.

En av sidofigurerna var en taxichaffis och i återkommande scener får vi se när han plockar upp diverse personer. Det här fungerade som intressanta korta små nedslag i olika personers liv, som t ex tjejen som tog glada selfies för att sen sätta i lurarna, lyssna på musik och se helt apatisk ut.

En sak jag lärde mig var att det faktiskt finns en tunnelbana i L.A. plus att man får ta med cykeln på den. Nu anses man förmodligen som misslyckad om man använder den, men ändå.

Filmen är fylld av en hajpad dråplig humor som ändå har en sorts värme. Bl a får den där taxichaffisen sig en rejäl överraskning när han plockat upp en tjej från streetan, en tjej som inte uppfyllde hans kravspecifikation. ”What is that?!”, ”It’s a pussy!”. Jag gillar att normen i filmen är trans. Det känns inte politiskt korrekt utan snarare uppfriskande.

Filmens humor bygger på en sorts vardagskomik med en dokumentär känsla och jag kom faktiskt att tänka på en tv-serie som Curb Your Enthusiasm.

Det finns även ögonblick av värme och medmänsklighet, främst mellan Sin-Dee och Alexandra. Ett återkommande och roligt inslag i början är när Alexandra ständigt marknadsför sitt kommande uppträdande till alla hon möter. ”7 PM at Mary’s!”. Sen blir det lite rörande när hon väl ska uppträda. Här kom jag att tänka på Mulholland Drive och sekvensen från Silencio.

En annan filmreferens jag tror mig ha hittat är till Psycho i en scen som involverar ett duschdraperi. Jag undrar om det är jag som överanalyserar eller om scener som denna faktiskt är medvetet inlagda av regissören Sean Baker för att vara just referenser/blinkningar till andra filmer?

En omtalad scen är en scen i en biltvätt. Och, ja, den scenen är magiskt på ett märkligt sätt, och den visar att det går att skapa fin konst med små medel. I det här fallet en iPhone 5S. Japp, hela filmen är nämligen inspelad med denna mobiltelefon från Apple. Det är en vackert fotad film. Färgerna poppar verkligen från skärmen och det verkar som stora delar filmats just i the magic hour à la Days of Heaven.

Jag delar ut fyra och en halv peruker av fem möjliga.