Himmel och pannkaka (1959)

9 mars, 2025 6 kommentarer

Hasse Ekman och Sickan Carlsson är tillbaka i Himmel och pannkaka som det numera gifta paret Willy Lorentz och Lovisa Sundelius. Willy har gått vidare från radio till det nya och heta mediet television där han leder nån typ av frågesport som handlar om fjärran och exotiska länder. Tänk dig att Ekman spelar kines med sockerbitar under överläppen och säger tom peng pung. Med andra ord hade programmet inte funkat idag.

Tv-programmet som heter ”Land i sikte” har även en ung och söt värdinna kallad Suss som spelas av klämkäcka Lena Granhagen. Förvecklingar, som sig bör i denna typ av fars, leder till att Lovisa tror att Suss och Willy har en affär ihop.

Även major Ernst C:son Kruuse (Gunnar Björnstrand) från I Sjunde himlen dyker upp, eller snarare halkar in på ett bananskal. För att ”trösta” Lovisa, som tror att äktenskapet med Willy är slut, bjuder han med henne på till en resa till Guatemala där han driver en bananodling.

Tror ni att Ernst och Lovisa är ensamma ombord? Nej, det visar sig givetvis att även Willy och Suss är ombord på bananbåten. Tuuuuuuut! Resan till Guatemela över Atlanten kan ta vid.

Haha, ja, nej, det här inte speciellt bra men det var ändå kul att se filmen. Inledningen med tv-showen var intressant. Det kändes realistiskt och förmodligen var det så här tv-sändningar gjordes och såg ut i tv-mediets barndom. Det blir som ett tidsdokument och det är alltid givande att ta del av.

Likadant var det när vi anlände till Guatemela. Det var som att se en dokumentär egentligen. Ja, i princip var det en dokumentär när vi får se Willy & Co går runt och turista bland lokalbefolkningen. Det är exotisk mat, handhållna fyrverkeriraketer, maskeradparader och dansföreställningar. Ja, ungefär som idag alltså…

Filmens handling är lika tramsig som filmens titel. Det är så långt ifrån Flicka och hyacinter man kan komma. Den enda kopplingen till filmens handling är att ”Himmel och pannkaka” sägs som sista replik av en dresserad papegoja. ”Himmel och pannkaka”. ”Himmel och pannkaka”. ”Himmel och pannkaka”. Så dumt. Minns ni förresten den svenska tv-serien från 70-talet med samma namn (den med flygplanet). Det gör jag.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Sjunde himlen (1956)

1 mars, 2025 2 kommentarer

Hasse Ekman är en av mina svenska favoritregissörer. Möjligen är han underskattad, eller kanske lite okänd bland gemene man. I alla fall som regissör. De flesta tänker nog på honom som skådis och Gösta Ekmans pappa. Filmnördar har ju koll förstås.

I slutet av 1940-talet gjorde han, i mina ögon, en kvartett toppfilmer: Kungliga patrasket, Banketten, Flickan från tredje raden och Flicka och hyacinter.

Sjunde himlen är en helt annan typ av film än de jag listade här ovan. Det är en ren komedi där Sickan ”Smilgroparna” Carlsson och Hasse Ekman själv spelar det omaka paret (ja, de är inget par från början) som utan att vilja det hamnar på samma bussresa till Italien.

Ekman är alla kvinnors favorit som radiorösten Willy ”Etershejken” Lorens vars program Sjunde himlen är omåttligt populärt. Den enda i hela Sverige som inte kunde bry sig det minsta om Lorens är läkaren Lovisa Sundelius (Carlsson).

Lovisa ska gifta sig med fästmannen major Ernst C:son Kruuse (perfekt spelad av Gunnar Björnstrand). De båda ska resa till Italien för att gifta sig. Men på samma resa hamnar alltså pga orsaker den så kallade ”Etershejken”. Hilarity ensues som man brukar säga på utrikiska.

Ja, det här var en charmig, harmlös, snyggt filmad och bitvis rolig fars. Ja, jag skulle snarare kalla det en fars än en komedi. Många förvecklingar och förväxlingar blir det. Björnstrand står för mycket av farsinslagen som en riktig töntfarbror till fästman. Förstår man tidigt att det där äktenskapet inte kommer att bli av? Har påven en lustig hatt?

En sak som sticker ut är produktionsvärdet. Fotot är skarpt men ändå vykortsblekt i färg och filmen är inspelad på plats i Stockholm, Helsingborg, Hamburg, Heidelberg, Assisi, Venedig och slutdestinationen Rom. Det är ju rena Bourne- eller Bond-filmen fast i komediform.

Vi får även lite musikalinslag när Sickan gör ett spontanuppträdande på en ölbar i Heidelberg. Jag tycker Sickan och Ekman har en bra gnabbande kemi mellan sig. Replikerna mellan de båda står som spön i backen alltmedan Björnstrand står för pajaserierna. Det är svårt att tänka sig en mer annorlunda roll för Björnstrand i Sjunde himlen än den han gör i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna några år senare. Apropå Björnstrand så är det lite märkligt att hans förnamn har utelämnats på postern. Men jag antar att det hade blivit för liten text om allt skulle få plats på en rad.

Jag delar ut en stabil trea till Sjunde himlen som fanns på SVT Play under jul och nyår men inte nu längre. Den går dock att hyra på bl a SF Anytime om man vill ta en kanske välbehövlig paus från diverse världshändelser.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla även in Fredrik Fyhrs betydligt fylligare text om både filmen och Hasse Ekman.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

2 december, 2018 Lämna en kommentar

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans fru. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

Arkiverad under Betyg 3, Djävulsfilm, Drama, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Kungliga patrasket

5 september, 2012 8 kommentarer

Titel: Kungliga patrasket
Regi: Hasse Ekman
År: 1945
IMDb | Filmtipset

Hasse Ekman växer alltmer i mina ögon för varje film jag ser. Här har han gjort en film som är ett porträtt av sin far Gösta Ekman den äldre.

Kungliga patrasket är en härligt mustig film där Edvin Adolphson fullkomligt briljerar i rollen som teaterdirektören Stefan Anker. Till en början är filmen en roliger familjekomedi där alla gnabbas med varandra med glimten i ögat. Hela familjen bor i samma hus: vi har direktör Anker med fru (Ester Roeck-Hansen), son (Ekman själv) och dotter (Eva Henning, givetvis) plus farmor och farfar. Olof Winnerstrand och Hilda Borgström gör härliga insatser som det äldsta paret.

Alla familjemedlemmar är med i pjäserna som man spelar på teatern. Efter avslutad föreställning kring midnatt är det utgång som gäller. Farfar ska på möte med tennisklubben, dvs dricka punsch och snacka gamla minnen. Han måste lova att komma hem innan klockan två och förmanas att inte dricka nån punsch. Samtidigt tar farmor med sig dottern och äter råbiff och avslutar med en kvarting. Haha, underbart.

Under en sån typisk afton får pappa Anker en idé. Han kommer hem vid tretiden, väcker alla som eventuellt sover, börjar laga mat (lammkotletter, mitt i natten) och berättar att han ska sätta upp Sköna Helena och att han ska själv göra Paris (alltså den roll som Orlando Bloom gjorde i Troja). Det här är en helt underbar sekvens med skön dialog och sköna repliker (lite screwballkomedi över det hela kanske)

Hasse Ekman berättar sin historia med lätt hand. Ja, det finns en lätthet här som påminner mig lite om Woody Allen. Om man ska jämföra med dämonregissören Ingmar Bergman, som många tydligen gjorde på den tiden så är det ganska stor skillnad. Fast nu när jag tänker efter så gjorde Bergman faktiskt en del komedier i början av sin karriär, fast de blev sällan (eller snarare aldrig!) så lyckade som Ekmans komedier är.

Allt eftersom filmen går så svänger filmen mer in mot en del allvar. Vi får stor dramatik, på gränsen till melodram men hela tiden med glimten i ögat, och jag gillar det. Nu kanske ni undrar varför jag inte ger filmen ett högre betyg än en stark trea. Mja, det finns en del brister men i min text fokuserar jag på det positiva eftersom jag vill marknadsföra filmen. Och i och med den meningen så har jag alltså ogiltigförklarat det jag skrivit. 😉

Jag ser fram emot att se Flicka och hyacinter som jag velat se i flera år nu. Det ska ju vara en mörkare film. Slutligen kan jag rekommendera att man håller utkik efter vad SVT visar på vardagseftermiddagar. Nu har jag sett Banketten, Flickan från tredje raden och Kungliga patrasket mha SVT:s matinévisningar. Detta är exempel på tre utmärkta Hasse Ekman-filmer.

3+/5

PS. Jag tror faktiskt jag kan utlova en recension av Flicka och hyacinter imorgon. Den filmen var jag faktiskt tvungen att köpa på dvd för att kunna se, och nu har jag sett den.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,