Drive

Titel: Drive
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I fredags skrev en journalist i DN om en ny trend inom film (texten finns tyvärr inte på nätet). Ja, i själva verket handlar det väl bara om sätta ord på ett sätt att göra film. Begreppet är slow film. På samma sätt som slow food ska vara mat som är tillagad utan stress och som man äter utan stress, så får det — ska det — i slow film gå långsamt. Snabba klipp är portade. Scenerna får ta sin tid. Som jag skrev så är långsam film ingen nyhet, snarare tvärtom. Till mästarna inom långsam film räknas (enligt DN) bl a Alexander Sokurov, Abbas Kiarostami, Kim Ki-Duk och så förstås Andrej Tarkovskij. Jag skulle själv lägga till Theo Angelopoulos (som tyvärr omkom i en trafikolycka för en tid sen). Några svenskar kan man säkert räkna också. Roy Andersson platsar förmodligen.

Varför skriver jag om det här? Ja, om ni har läst titeln på inlägget så förstår ni att jag har sett filmen Drive. Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

Danske regissören Refn är superduktig på att få till en nervig krypande spänning som samtidigt hoppar upp och överraskar ibland. Tidigare har jag sett och gillat Pusher, och Drive har en hel del likheter. Huvudpersonerna hamnar i knipa och får det rejält svettigt, jagade av kriminella högdjur. Skillnaden är väl att Kim Bodnia är Mr Slarver som inte kan göra nåt rätt. Ryan Gosling är en kall katt med en silverjacka med en guldskorpion på ryggen och en tandpetare i mungipan. Men han hamnar ändå i trubbel. Kanske för att han är för snäll, i alla fall mot de som är snälla eller såna som han tror är snälla.

Under filmens första del sitter jag och undrar ”vad har den här killen för story?”. Varför är han så avvaktande hela tiden, på sin vakt. Är det för att han vet att om man känslomässigt ger sig hän så kommer det att gå åt helvete. Vad har han varit med om? Jag pratar alltså om Ryan Goslings karaktär som regissören Refn låtit förbli namnlös. Han är som en robot, och det förblir han egentligen hela filmen. En snäll robot som är duktig på att köra bil. Han skulle kunna vara tagen ur Spielbergs A.I. och där spela robotpappa till robotsonen Haley Joel Osment. I Drive är han plastpappa till Irenes (Carey Mulligan) son Bencio. Ett tag i alla fall. Tills Irenes man Standard (Oscar Isaac) blir utsläppt från fängelset. Pappan är skyldig elaka män pengar. Gosling erbjuder hjälp som förare vid ett rån som de elaka männen vill att pappan ska göra. Det går käpprätt och Gosling får de elaka männen efter sig. Samtidigt måste han ju givetvis skydda Irene och sonen. Hmm, han känns nästan lite väl… snäll.

Stämningen är helt underbar. Bilderna, miljöerna, musiken är precis i min smak. Förtexterna i rosa är ju hur snygga som helst. Jag tänkte inte så mycket på 80-talet. Visst, Miami Vice och så, och lite synthig musik. Men det var ett uppdaterat 80-tal i såna fall. Musiken är superduperbra. Det förekommer ett spår som egentligen inte är en låt utan mer en stämningshöjande dov synthslinga som försätter mig i trance.

Och så var det här med slow film. Scenerna tar sin tid. Inte så mycket sägs. Jag tror det tar 10 minuter innan vi får höra Gosling och Mulligan prata med varandra. Och när det sker sägs det inte mycket. Och det behövs inte. Det här är så långt ifrån en dialogdriven rulle man kan komma. Allt handlar om stämningen och yta. Och dessa två är melankoliskt sköna.

Jag skulle kalla filmen för en neo-noir, och en riktigt bra sådan. Jag tänker på några av bröderna Coens filmer som Blood Simple och No Country for Old Men. Jag tänker även mycket på Michael Mann. Det är machomelankoli. Kvinnorna har tyvärr inte mycket att spela med. Hur man kan ge t ex Heat en etta men Drive en femma har jag lite svårt att förstå. Det är filmer som jag tycker i vissa avseenden är ganska lika. Jag tänker även på Collateral: L.A., natt, neon, bilar, vapen, våld — och snyggt.

Egentligen hade jag nog velat att filmen skulle sluta så här istället:

Spoiler

Gosling blir knivhuggen men dödar skurken, tar pengarna åker till tjejen, lämnar pengarna men dör i sin bil. Det slutar med samma scen som när Gosling sitter med halvöppna ögon och man tror han är död. Fast i min version öppnar han inte  ögonen. Slut. Och då ska han verkligen vara död. Undrar om det här var nåt som man funderade på hur man skulle ha det men att filmbolag osv la sig i. Testvisningar och sånt.

Spoiler slut

Återigen är det här en sån där film där våldet gör att man plötsligt blir fokuserad. Utan detta grafiska våld hade filmen helt enkelt inte varit lika bra. Blandningen av arty långsamhetsfilm à la Jessica Hausner och tung våldsaction är hur bra som helst. Min favoritscen i filmen är nog den i hissen som går från kyss till stomp. Ni som sett filmen vet vilken scen jag menar.

Nästan en femma blir det men jag stör mig på att jag inte bryr mig om Carey Mulligans karaktär och att det inte riktigt finns tid för mer kemi mellan Mulligan och Gosling. Visst, det finns några vackra ögonblick och -kast men det är ändå en bisak i filmen. Fast det är väl ok så, jag får väl se Blue Valentine för mer sånt.