Breakheart Pass (1975)

Charles Bronson är som en nallebjörn. Han är timid och mjuk men stenhård när det verkligen gäller. Breakheart Pass är inget undantag från den bilden. Här spelar han en mystery man som hamnar på ett tåg med soldater och medicin på väg till ett fort där difteriepedemi har brutit ut.

Förutom att vara mjuk och hård samtidigt gör Bronson en hel del stunts själv. Jag får mig att han var gymnast eller liknande tidigare i livet.

Det är alltid kul att känna igen skådisar. Här dök kaptenen från The Hindenburg, Charles Durning, upp som en av de civila passagerarna på tåget. Richard Crenna, Rambos styvpappa, spelade en guvernör. Roligast var ändå att se Ed Lauter som en major som jag instinktivt trodde skulle vara på den onda sidan. Varför trodde jag det? Jo, för att jag som barn hatade honom i Familjen Macahan där han spelade skurk som var ute efter Luke.

Tåget tuffar på mot Fort Humboldt (svensk title drop!) och filmen utvecklar sig till en sorts Agatha Christie-deckare. En efter en av passagerarna på tåget går en ond bråd död till mötes. Charles Bronson, eller John Deakins som hans mystiska rollfigur kallar sig, anar oråd och börjar nysta. Är han en konspiration på spåren? Ja, vi har bokstavligen en konspiration på järnvägsspåren.

Jag tyckte det här var en riktigt mysig matinérulle. Miljöerna och (tåg)detaljerna är underbara med gamla träbroar, telegrafistolpar, dynamitgubbar, ånglok, vedeldning, vattenpåfyllning, en tender och bromsar som gnisslar. Ja, vi får till och med snö! Snö OCH tåg, ja, ni fattar ju.

Filmens manus är skrivet av en viss Alistair MacLean och bygger på hans egen roman med samma namn. Vi känner igen MacLeans stil då vi som så ofta får följa en grupp personer men där det finns en förrädare bland dem. Frågan är vem?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_helsep

Marooned


Titel: Marooned
Regi: John Sturges
År: 1969
IMDb
| Filmtipset

Jag tror aldrig jag har sett en film så fylld av teknisk rappakalja som Marooned. Vi fullkomligt överöses med ointressanta dialoger mellan rymdkapseln och mission control nere i Florida. Bitvis är filmen intressant som tidsdokument. Filmen kom precis efter Apollo 11 och månlandningen. Hysterin kring detta måste ha varit fullkomlig. Filmen har många likheter med Apollo 13 och tydligen gick Jim Lovell och såg filmen med sin fru vilket gjorde att frun oroade sig extra mycket inför Jims månfärd (och den gick ju mycket riktigt åt pipsvängen, eller åtminstone själva månsvängen).

Tre astronater ska återvända till Jorden efter ett uppdrag på en rymdstation. Nåt går fel och motorn startar helt enkelt inte och de kan inte genomföra återinträdet i atmosfären utan finner sig fast i omloppsbana runt Jorden. Nere i Florida börjar arbetet med att försöka rädda dem. Eller ska man verkligen försöka rädda dem genom att skicka upp en annan raket? Hinner man det överhuvudtaget och är det kanske för farligt? Dessutom är det en orkan på väg in mot kusten. Gregory Peck är chef i Florida och han får ett par svettiga dagar. Well, ja, kanske inte jämförelse med astronauterna spelade av Richard Crenna (!), Gene Hackman (!) och James Fracsiscus.

Filmen är daterad och tråkig. Det rabblas som sagt tekniska termer in absurdum. Det för liksom inte handlingen framåt, snarare bakåt. Jag antar att tanken är att det ska vara realistiskt men nån måtta får det vara! Dessutom har vi de klassiska tyngdlöshetsscenerna där vi får se Gene Hackman hänga i en sele och röra sig i slowmotion. Japp, då har vi tyngdlöshet. Mja, eller så ser det ut som nån som hänger i en sele och rör sig långsamt helt enkelt. Haha, roligt. Det ser inte ens bra ut i 2001 som ju kom året innan.

Slutet är fantastiskt utdraget. Vi får se rymdmän som åker genom rymden i slowmo — i evighet. Amen.

2-/5

Spoiler (markera texten för att läsa)
Om ni undrar hur det gick med uppskjutning och den där orkanen. Det borde ju inte gå men då har ni inte tänkt på det där med orkanens öga. Där är det ju lugnt.
Spoiler slut