Thor

Titel: Thor
Regi: Kenneth Branagh
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

I amerikanska serietidningsfilmen Thor är Asgård är ett superkitschigt guldglänsande Sagan om Ringen-rike där vi möter Oden och de andra asagudarna. De slåss mot frostjättar från Jotunhem som leds av Laufey som ser ut som Darth Maul från Star Wars. Onde sonen Loke smider ränker medan Tor mest vill ha kul eller kriga. När Tor är för ivrig att kriga mot jättarna och förstör den vapenvila som Oden förhandlat fram blir Oden vred och skickar honom till Midgård (jorden alltså) som en vanlig dödlig människa.

Anthony Hopkins spelar Oden och jag hade läst att Hopkins spelade stelt, sömngångaraktigt och helt oengagerat. Ah, jag vet inte, jag tyckte han var helt ok. Oh well, nu sov han djup Odensömn i ungefär halva filmen men ändå.

Chris Hemsdeep… worth, var nånstans hittade de den killen? Chippendales? Well, tjejerna får sitt i alla fall. Apropå på det så är Natalie Portman med och det är ju alltid trevligt. Efter vad jag läst var det nödvändigt för Portman att göra en lättsammare film efter Black Swan. Och ja, lättsammare än så här blir det nog inte. Även Stellan Asgård dyker upp i roll som äldre forskarkollega och extrapappa till Portman.

Historien är så tunn att elektroner med enkelhet kan tunnla genom manuskriptet. Men jag fick precis vad jag väntade mig: helt ok filmunderhållning. Scenerna när Tor anländer till Jorden som en vanlig om än muskulös människa är trevliga. Han använder artigt högtidligt språk, han kysser flickor på handen när han hälsar adjö OCH han går in i husdjursbutiken när han behöver en häst ”I need a horse!”. Haha, jag hade riktigt trevligt.

De svenska översättarna har varit lite okänsliga och slarviga när det Tors språk. När Tor säger saker som ”That would suffice” översätts det med ett simpelt ”Det blir bra” istället för nåt i stil med ”Det är tillräckligt”. Kanske ett dåligt exempel men ni förstår säkert vad jag menar.

Historien är bitvis är riktigt seg uppe i Asgård när historien utspelas där. Hopkins är inte världens yngsta skådis längre men han fick som sagt lite välbehövlig vila under en stor del av filmen. Jo, just det, sen dök Rene Russo upp som Tors mamma. Det tog ett ögonblick innan jag kunde placera henne.

När Heimdall, asarnas allseende portväktare, var med tänkte jag att det var lite synd om den skådisen eftersom han hade hjälm och pansar som i princip täckte hela ansiktet så att det inte gick att känna igen honom. Dessutom var rösten förmörkad, batman-style. När eftertexterna rullade fick jag reda på att det var Idris Elba, dvs min favoritknarklangare från The Wire, yay!

Men för i helvete, nu upptäckte jag att även Tadanobu Asano, en japansk skådis som var med i favoritfilmen Universums sista dagar, också var med i en ganska oväntad roll som en asagud. Ungefär lika oväntat som att Idris Elba spelade portväktaren Heimdall. Inte lika oväntat är att filmen får en trea.

3/5

PS. Ni som inte har sett filmen, kom ihåg att se klart hela eftertexterna eftersom det dyker upp en bonusscen där!

Black Swan


Titel: Black Swan

Regi: Darren Aronofsky
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Black Swan är en otroligt bra och nervig film. Natalie Portman är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll. Hon står för en rejäl mental och fysisk prestation. Portman spelar Nina, en balettjej med höga krav på sig, från andra men inte minst från sig själv. Hon bor hemma hos sin överbeskyddande mamma som givetvis dansade balett i sin ungdom men aldrig blev en stjärna.

Nina ska spela i Svansjön och hon ska vara både den vita svandrottningen och den svarta svanen. Hon är som gjord för den vita svanen men för att spela den svarta måste hon omvandla sig själv till en annan person än vad hon är.

Filmen kryllar av speglar. Folk dyker upp i speglar, tittar sig i speglar, visas i speglar, spruckna speglar. Det var nästan så att blev övertydligt där ett tag. Speglar kan man se som symboler för mycket, här blir det en symbol för en annan sida av ens personlighet. Och sen är ju speglar som gjorda för film, inte minst skräckfilmer. Och Black Swan känns bitvis som en psykologisk skräckis.

Nina försöker bryta sig loss från sin mamma. För att klara de dubbla svanrollerna krävs det att hon faktiskt kommer fram och hittar den där mer äventyriska sidan av sig själv. Att släppa kontrollen, inte sträva efter perfektion. I takt med arbetet med baletten, som leds av Vincent Cassels ganska äckliga rollfigur, börjar Nina bli paranoid. Hon känner att alla är emot henne inklusive nya vännen Lily spelad av Mila Kunis.

Natalie Portman gestaltar Nina på ett oroväckande bra sätt. Jag blir helt uppslukad av hennes bräckliga men envisa personlighet.

Black Swan är en suverän psykologisk thriller och skulle jag nämna ett antal andra filmer som jag kommer att tänka på så nämner jag dessa: Mulholland Drive, Persona, Repulsion, Hyresgästen, Fight Club, Pianisten. Plus Aronofskys egna The Wrestler. Black Swan är en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp…

4+/5